Den så kallade spionballongen (间谍气球) har i Kina väckt två slags reaktioner. Å ena sidan en ganska morbid näthumor som gör narr av spektaklet, och å den andra en mer upprörd reaktion från officiellt håll.
Bland annat sparkade man chefen för den nationella vädertjänsten vilket får ses som en vink om att vederbörande inte har tagit det ansvar som tjänsten fordrar, exempelvis att meddela jänkarna om ballongen när den väl var på drift över amerikanskt territorium – om vi för ett ögonblick antar att det var en ordinär väderballong.
Men å andra sidan är det alltså inget märkvärdigt att sådana farkoster flyger kors och tvärs, och det brukar inte leda till något annat än en hemligstämplad incidentrapport. Att det inte blev så denna gång beror på att allmänheten började tjuta om saken, varför Pentagon lättade på förlåten.
Därmed blev ballongincidenten en inrikes fars och en utrikes kalabalik. Farsen kommer sig av att antikinasentimentet i båda partier med automatik leder till höghöjda röster om att skjuta ned bollen, trots att samtliga av den rangen är införstådda med att ballongens förmåga till spioneri är högst begränsad.
Kalabaliken utrikes följer med samma automatik då US-sekreteraren ställer in sin planerade visit till Beijing, med anledning av det inträffade. Teaterstycket kräver här denna form av spelade dramatik, eftersom allmänheten är åskådare.
I samma slags genre finns specialeffekten med nedskjutning av ballongen medelst en F-22, vilket fick kinesiska internet att fnissa ordentligt, särskilt som man väntade tills ballongen flugit över hela den amerikanska kontinenten.
Anledningen till det senare sägs för övrigt vara att man vill ha utrustningen relativt intakt för att studera den, och nedslag i vatten är relativt lindrigt i jämförelse med bar backe. Alternativt tvangs man vänta tills ballongen befann sig på lägre höjd, eftersom F-22 har en maximal stigningsförmåga om 19 km, medan väderballonger kan operera upp till 50 km.
Spekulationerna är legio, särskilt om Beijings «motiv» – om vi här antar att det var en medveten handling. Man ställer upp hypoteser om att Kina vill «testa» USA:s reaktion, och om den är riktig fick man förstås in en fullträff. En annan gissning gör gällande att Beijing vill skicka en «signal», efter att USA beslutat uppföra baser på Filippinerna.
Mot detta talar flera punkter, av vilka den primära är att Kina verkligen önskar samtal för att nå islossning i relationerna. En annan är att Zhongnanhai alltid betonar vikten av territoriell integritet, varför ett medvetet intrång av den sorten vore makabert och kontraproduktivt. En tredje är att sådana ballonger har förekommit tidigare i USA och annorstädes, utan att då orsaka några reaktioner.
USA fick visserligen ett frispel i att peka finger mot Kina som en spionerande skurkstat, men det allmänna och bestående intrycket är nog ändå att USA:s reaktion är teatralisk och överdriven, givet fakta i målet. Men det ska bli spännande att se vad man fiskar upp, och huruvida man offentligör beslaget, utan att korrumpera evidensen – detta är ändå den makt som lät spränga Nord Stream.