En kvinna med tre kvinnors vikt hävdar i en debattartikel att hon benämns fuskare för att ha slagit in på den stora vågen av semaglutid som lösning för fetman, till skillnad från att tidigare ha belagts med dålig karaktär och lathet. Mellan en sten och en klippa kan man förstå den problematiken.
Men Ozempic med flera varianter är alltså ingen lösning, vilket skribinnan ändå verkar medveten om, utan på sin höjd en startmotor för förändring. Problemet är att de flesta inte förändrar sina vanor, utan fortsätter med samma destruktiva livsstil.
Visserligen kommer vikten ned, och man kan se en rad metabola förändringar i positiv riktning, men under ytan pyr alltjämt metabolt syndrom, det vill säga grundorsaken till såväl fetman som alla övriga följder av en diet bestående av ultraprocessad skräpmat. Det innebär att vägen mot diabetes och en rad andra besvär består, vilket småningom ger avtryck.
Synproblem är således en biverkning av intag av semaglutid, med blindhet som slutstadium. Orsaken är reducerat blodflöde i nerver. Skada på njurar och gallblåsa är andra observerade följder, likväl som vissa cancerformer. Förruttnad mat i tarmarna kan ge kroniska besvär med förstoppning, diarré och magsmärta.
Men detta är följder som observeras efter kort tid av missbruket. Det finns av förklarliga skäl inga långtidsstudier, utan man laborerar med patienter i ett märkligt medicinskt experiment där du är försökskaninen.
Det främsta problemet är att missbruket för de flesta blir livslångt, då man inte förändrar sin livsstil utan blir beroende av «medicinen» för att kunna leva någorlunda normalt. Patienter som slutar ta preparatet får förvärrade symptom i jämförelse med den ursprungliga situationen, med stora svängningar i blodsocker. Man lägger slutligen på sig mer vikt än vad man hade från början, då de underliggande metabola problemen kvarstår.
För det läkemedelsindustriella komplexet är detta vad man strävar efter, eftersom det ger en stor skara livstidsprenumeranter på preparat som säljs till ockerpris. Det skulle vara till stort men för samhället om dylika substanser förskrivs under allmän läkemedelsförsäkring för ickemedicinskt bruk, det vill säga mot fetma (som inte är en sjukdom utan ett symptom).
I annat fall blir det en stor ekonomisk belastning för den enskilde, som får ge sitt tionde till läkemedelskonglomeraten. Det är dessutom bara början, och småningom tillkommer fler preparat. För den kemiska industri som omfattar både läkemedels- och livsmedelsbranscherna är detta ett slags symbios där man först förgiftar kunder med ultraprocessade livsmedelsliknande kemiska substanser, för att sedermera erbjuda «läkemedel» som motgift.
Läkarkåren är med på noterna, och behandlar så gott som aldrig de underliggande grundorsakerna, utan skriver vanemässigt ut piller för symptomlindring. För fetton har länge gällt överförskrivning av statiner, medan semaglutid nu riskerar bli en ny långvarig följetong. Lägg på det allehanda preparat mot psykiska följdbesvär, exempelvis moderna bokstavsdiagnoser till följd av samma slags skräpdiet, och vi ser att vissa segment cashar in på dina problem – till det vill vi andra inte bidra.
