Fru Birgersson å Göteborgsposten återkommer ständigt med fullständigt hårresande analyser i allsköns ämnen, denna gång avseende diabetesmedicinen semaglutid (Ozempic med flera). Skribinnan ser likt kollegan vid det andra mediehuset kemiska substanser som en universallösning för ett problem som bottnar i andra kemiska substanser, nämligen sådana som utgör basen i moderna «livsmedel».
Om man får tro krönikörskan kommer vi om något decennium i breda lager att nyttja «medicin» för att reglera vikten och därmed reducera förekomsten av välfärdssjukdomar, varvid produktiviteten i samhället ökar samtidigt som värdet för skräpmatsindustrin minskar. Så skimrande var aldrig havet!
Var och en kommer dessutom att förfoga över en smal och smärt kropp, istället för att som i dag rulla omkring med ett bastant överskott av fett. I vart fall om man tecknar en livslång prenumeration på läkemedlet i fråga. Ty i samma ögonblick som man upphör med behandlingen, återfår man snabbt det tidigare hullet, eftersom man inte har åtgärdat grundproblemet.
Det är inte troligt – och inte ekonomiskt försvarbart – att de «breda massorna» erhåller subventionerade mediciner för ett ickemedicinskt problem, varför man då får bekosta behandlingen ur egen ficka. Även med generika lär det kosta många tusen per år för att upprätthålla regimen in i döden.
Semaglutid är förvisso ett bra läkemedel för den som lider av morbid fetma. Behandlingen kan snabbt reducera vikt och reducera förekomst av insulinresistens, fettlever och andra symptom av metabolt syndrom, varefter en mer varaktig behandling måste sättas in. Grunden i behandling av övervikt och fetma är och förblir förändring av livsstil, dels på det personliga planet, men även i ett mer samhälleligt perspektiv.
Fru Birgersson föreställer sig här människan som en art «ständigt på jakt efter mat», vilket i naturen faktiskt skulle vara ett unikum. Alla arter – inklusive människan – självreglerar intaget av föda, vilket är orsaken till att vi aldrig ser feta lejon, älgar eller vargar.
Att människan inte är ett undantag bekräftas av att vi i historiskt perspektiv inte har utvecklat fetma eller ens övervikt i epidemisk mening, utan sådan har kommit i takt med förändringar i kosten under det senaste seklet: ultraprocessmat, industrioljor och stora mängder tillsatt socker ligger till grund för utvecklingen, och därmed har vi även ett recept för att åtgärda problemet – om bara den politiska viljan funnes.
Nej, våra kroppar är inte «programmerade att söka kalorier», i vart fall inte fler än vad kroppen kräver. För detta ändamål har vi ett raffinerat system av hormoner som leptin, ghrelin och insulin, som dock på grund av modern industriell skräpmat har rubbats fullständigt, varvid grunden har lagts för välfärdssjukdomarna – alla sådana kan härledas till en och samma grundorsak i kosten.
Semaglutid dämpar visserligen hungern något, men främst är det fråga om en agonist som förhindrar att kroppen tar upp näring överhuvudtaget och därmed inte frigör insulin i samma utsträckning. Stora delar av födan passerar därmed osmält, och ruttnar i princip i mag–tarmsystemet under symptom som förstoppning och andra obehagligheter.
Behandlingen innebär inte att man äter mindre snabbmat eller på annat sätt förbättrar kosten, utan ger snarare ett alibi för att fortsätta äta samma skräpkost som ligger till grund för det ursprungliga problemet. När man undanröjer incitamenten för hälsosam kost, kommer konsumtionen av konstlad föda med transfett, tillsatt fruktos och ett helt apotek av kemiska substanser att öka än mer, och de konglomerat som säljer både livsmedel och läkemedel kan håva in storkovan på att ha funnit en optimal modell för växelvis beroende.
Även om nivån av insulin kommer ned på en mer hälsosam nivå, kvarstår en mängd andra problem med industriföda. På längre sikt blir utfallet därför inte en friskare befolkning, utan tvärtom fler kroniska sjukdomar samt psykologiskt beroende av semaglutid och andra motsvarigheter. En sådan behandlingsregim är inte kompatibel med långt livs- och hälsospann, och är förstås även ett ekonomiskt nerköp i samma härad som tobaksberoende.
Tärningen är dock kastad, och eftersom det inte finns någon som helst politisk vilja att undanröja sockret, oljorna och ultraprocessmaten, kommer en allt större del av befolkningen förmodligen att knarka Ozempic. Det blir då ännu ett storskaligt samhällsexperiment, vars verkliga effekter vi kommer att skönja först om många år.
