En debatt rasar om pojkars förmenta underlägsenhet i skolan, då flickor i allt större utsträckning dominerar. I historisk mening har flickor varit förfördelade, medan emancipation och feminism i olika smaker inte bara har raderat ut skillnader, utan småningom även vänt utvecklingen.
Betraktar man statistiken ser man en jämviktspunkt kring åren före sekelskiftet, varefter kvinnor accelererar förbi männen i termer av andel högre examina, det vill säga högskolestudier omfattande tre år eller mer. Men män dominerar fortfarande i den yttersta kvartilen av doktorsgrad eller högre, även om kvinnorna närmar sig även där.
Det är nu inte bara jämställdhetsreformer som ligger bakom fenomenet, utan även sådana faktorer som invandring med stor snedfördelning i kön. Det är klart att om en stor skara «skäggbarn» – det vill säga övervägande pojkar – anländer i unga tonåren, så är de per automatik förfördelade i kraft av sämre förmåga att hantera svenska språket. De når aldrig högskolenivå.
Även om kvinnor anländer i ett senare skede via omfattande anhöringinvandring, har kvinnor i regel lättare att ta till sig ett nytt språk än män, varvid följer en större anpassningsförmåga och som en konsekvens kvalificering för högre studier. Här har vi därför en biologiskt utslagsgivande parameter, då män har fördel av att lättare kunna visualisera i tre dimensioner, medan kvinnor i större utsträckning äger språkets och kommunikationens gåva.
En kulturell aspekt är att pojkar tror sig kunna tränga sig förbi i systemet, vilket kanske länge ägde sin riktighet men numera inte är en särskilt framkomlig väg. Det är en arrogans som förenar pojkar i både inrikes och utrikes grupper, men som vanligen straffar sig. Numera behöver man en tämligen lång utbildning för att avancera, och den lågt hängande frukten är sedan länge plockad.
Men givet högre utbildning har män alltjämt en klar fördel. Det är förvisso så att pojkar mognar betydligt långsammare än flickor, men har i gengäld högre drivkraft i medeltal när man väl blir torr bakom öronen. Det är då som männen accelererar förbi kvinnorna i de flesta toppskikt, ett resultat av könsmässig kognitiv diskrepans.
Vi har alltså den omständigheten att män dominerar i forskning och de flesta högre verksamheter, men även bland kåkfarare och kriminella element i blatteorten. Samtidigt är män och kvinnor i medel kognitivt jämställda, och med hänsyn tagen till ovan nämnda uteliggare är formell utbildning därför knappast avgörande.
Den högre utbildningen har nämligen under en längre tid allt mer kommit att fungera som arbetsmarknadspolitisk åtgärd i syfte att frisera arbetslöshetsstatistiken, samtidigt som kvaliteten i undervisningen undan för undan har fallit till nya bottennivåer, inte minst då de «nyanlända» gjort entré och därmed förorsakat standardsänkning i alla avseenden.
Samtidigt har en examen i genuspedagogik vid Södertörn kanske inte riktigt samma tyngd som i teknisk fysik vid någon av de större högskolorna. Kvinnor tenderar att dominera i mjuka grenar, medan män alltjämt behärskar de hårda disciplinerna. Man jämför därför äpplen med päron, och inte all utbildning finns på samma hylla.
Den duktiga flickan är kanske överlägsen i att ta instruktioner och visa flit under ordnade former, men kommer för det mesta till korta i verklighetens kaotiska tillämpningar av att värka fram innovationer och leda expansiva företag, domäner som alltjämt och för evigt främst är vigda för män. Var är kvinnornas Elon Musk?
