Varje gång konflikten i Palestina blossar upp kommer som ett brev fordom på posten en störtskur av ledarstick som unisont tar ockupationsmaktens parti och hellre beklagar sig över «antisemitism», i vart fall i de dominerande mediekonglomeraten. Det gäller även när den judiska apartheidstaten begår ett veritabelt folkmord, en företeelse som inte föranleder någon som helst kritik vid dessa redaktioner.
Annat ljud i skällan är det förstås när det gäller Ryssland, där hela nationen har gått man ur huse för att rota ut allt som doftar ryskt, inte minst efter motsvarande mediekampanjer vid sagda mediekonglomerat. Man kan bara konstatera att opinionsjournalistik, inte minst inlindad i nyhetsrapportering, har effekt.
Men Ryssland begår alltså inte folkmord, och har efter två års krig inte tillnärmelsevis samma skörd av kvinnor och barn som den israeliska etnostaten har mäktat med på bara några månader. Man kan hysa antipati gentemot båda aktörerna, men den praktiska fördelningen och proportionen är givet omständigheterna grotesk.
Den ryska vodkan försvann omedelbart från det statliga monopolet, och kefiren fick en ny logotyp hos mjölkbolaget. Företag lät flyttlasset gå från Ryssland, samtidigt som landet förbjöds att medverka i melodifestival, idrottsliga mästerskap och en rad kulturevenemang. Kunde man månne agera på samma sätt gentemot Mellanösterns enda ockupationsmakt?
Kommunisternas Dadgostar menar det, och föreslår därför att Israel på samma sätt som Ryssland portas från den årliga melodifestivalen. Populism, hävdar då Expressen, som på sedvanligt manér omedelbart kommer till Tel Avivs försvar. Man undrar lite hur redaktionens medlemmar egentligen mönstras innan anställning – är det enskild frågestund hos familjen?
Men Dadgostar har givetvis rätt, och närvaron av den ständiga ockupationsmakten i detta evenemang är ett veritabelt gift som i år kommer att lägga särskilt kraftig sordin på stämningen. För egen del tar jag förstås aldrig del av denna lågkvalitativa tillställning, men vad man kan förstå är det en ganska populär tradition.
Resonemanget tycks vara att politiker inte ska lägga sig i… eh, politiska spörsmål, utan att det är upp till statstevebolag i Europa tillsammans med paraplyorganisationen EBU att… eh, fatta politiska beslut om enskilda länders deltagande. Det är helt bakvänt, och näringslivet, kulturen, sporten och så vidare ska överhuvudtaget inte blanda sig i politiska frågor utan agera neutralt.
Om man ändå gör det, måste man ha något slags konsekvens i tillämpningen. Att låta Israel, som sedan lång tid tillbaka är inbegripet i ockupation, fördrivning och allmän avhumanisering av palestinier, delta i arrangemanget är i så måtto förkastligt och helt obegripligt. Oavsett den mediala indoktrineringen och propagandan föreligger i Europa en omfattande antipati gentemot den judiska ockupationsmakten.
Det är nu ändå politikens uppgift att rikta sanktioner mot länder, men medan man försöker sanktionera Ryssland tillbaka till stenåldern – dock utan framgång – rör man inte ett finger gentemot Israel. Ty förintelsen. Ty USA. Ty den «regelbaserade världsordningens» vitt skilda regler för olika slags aktörer.
Återstår då för den enskilde individen att försöka göra skillnad genom att bojkotta såväl Israel som andra förhatliga företeelser, som statsteve, Expressen och melodifestival, samt göra sin mening hörd i ett vidare sammanhang, utan att låta sig kväsas av lobbyns ständiga antydningar om «antisemitism».
