Frankrike förlorade en halv biljon kronor i ett svep när USA och några av dess bundsförvanter i Five eyes Five lies bildade pakten Aukus och slöt en uppgörelse om ubåtar, varvid Frankrikes kontrakt med Australien upphävdes.
Men pengarna är ändå inte det värsta, utan just att en förment allierad beter sig så svinigt. För USA innebär allianser nämligen inte att man fördelar uppoffringar och förtjänster rättvist, utan att att USA alltid ska komma i första rummet, i egenskap av en förment «exceptionell» stat.
Devisen America first uppfanns inte av Donald Trump, utan har ofta åberopats av tidigare presidenter, och vidmakthålls i praktiken även av Joe Biden. Allt annat vore faktiskt tjänstefel, eftersom det är en fundamental uppgift för varje nationell ledare att främst tjäna den egna nationen.
Men om man inte kan upprätthålla en grundläggande tillit sinsemellan vittrar alliansen, vilket är vad vi bevittnar när klyftan mellan Europa och anglosfären fortsätter att vidgas. Det rör inte bara Aukus, utan även britternas exodus, EU:s investeringsavtal med Kina, vaccinbråk och inte minst det konstanta industrispionage USA bedriver mot «allierade» i EU för att bemäktiga sig fördelar.
Det är ett spionage som är möjligt enbart för att USA har åtkomst till alla nät, per design och per avtal, exempelvis genom svenska FRA i utbyte mot samarbete kring signalspaning. Emellanåt bubblar spionaget upp till ytan och orsakar visst rabalder, bara för att småningom begravas i en resultatlös utredning – Hultqvist meddelade således i veckan att man «inte kommer längre», och att man inte alls utvisar ambassadören i protest.
Det är ett pris EU är tvunget att betala för amerikanskt militärt beskydd och åtkomst till amerikansk högteknologi, och det är en fördel USA inte gärna är villigt att släppa ifrån sig. Härav följer också att man inte vill bli akterseglade teknologiskt av uppstickare som Huawei, som fullständigt dominerar och har de flesta patent kring 5G, samt även leder utvecklingen kring 6G.
Således anklagar man Huawei för exakt det USA sysslar med, utan minsta tillstymmelse till bevis, och försöker förmå «allierade» att följa det amerikanska exemplet att bannlysa Huawei av uppdiktade nationella «säkerhetsskäl». Syftet är dock inget annat än att lägga krokben för en konkurrent och för Kina i dess helhet, på samma sätt som man neutraliserade uppstickaren Japan under 1990-talet.
Det är i denna kontext man ska se arresteringen i Kanada av Huaweis finanschef Meng Wanzhou, som ett sätt att utöva påtryckningar mot företaget och tvinga det till eftergifter. Tre års husarrest ledde småningom dock bara till vissa medgivande av fakta, som inte har någon vidare bäring på processen mot företaget.
Meng och Huawei höll således emot, och Kinas så kallade gisslandiplomati var i sammanhanget helt berättigat. Det finns nämligen en parallell till det inträffade, då USA på liknande vis haffade en hög företrädare för ett företag och placerade denne i ett högsäkerhetssfängelse i drygt ett års tid.
Personen i fråga var Frédéric Pierucci, finanschef på franska Alstom, en motsvarighet till svenska ABB. Företaget ansågs ha brutit mot Foreign corrupt practices act, en lag med extraterritoriell verkan, det vill säga har universell räckvidd för varje person eller företag som har den minsta ankytning till usoniska intressen, exempelvis genom att betala i amerikansk valuta.
Saken slutade med att General Electric förvärvade Alstoms energisektor, varvid hela Frankrikes kärnkraftsindustri i princip blev amerikansk egendom. USA kunde casha in på gisslandiplomati av alldeles verkligt slag, utan att EU ens kunde pipa i protest.
Det var således inte första gången fransmännen blev blåsta, och det är dessa ständiga tjuvnyp som gör att EU och USA med den vidare anglosfären glider ifrån varandra allt mer. Trump åskådliggjorde visserligen saken på ett mer dramatiskt sätt, men det varken började eller slutade med honom.
Syftet med arresteringen av Meng var således att försöka pressa fram erkännanden, varvid man skulle ha fått ammunition att pulvrisera företaget genom «lawfare» och tvinga det till eftergifter, exempelvis att ge upp patent och avskilja hela sektorer, precis som i fallet med Alstom.
Begreppet «economic coercion» finner här sin verkliga tillämpning, och det skiljer sig föga från de orättfärdiga fördrag man påtvingade Kina efter de båda opiumkrigen i mitten av 1800-talet, när man med kanonbåtsdiplomati tillskansade sig fördragshamnar, tillåtelse att fortsätta sälja opium, rätt att missionera, extraterritorialitet och andra eftergifter.
Och det är också detta som avses med the rules-based international order, det vill säga unilaterala «regler» med extraterritoriell verkan som USA ensidigt drar upp, men som man inte nödvändigtvis själv behöver följa, i egenskap av «exceptionell» stat, allt i syfte att bevara sin hegemoniska ställning som enda supermakt.
