On man får tro Livsmedelsverket ska man äta fem «knytnävsstora» portioner frukt och grönsaker om dagen, vilket lär ska motsvara ett halvt kilo. I finare detalj råder verket oss att äta tre frukter och två «rejäla nävar» grönsaker för att vi ska få i oss sådana ämnen «som kan vara svåra att få i sig i tillräckligt av».
«Nävar» är kanske ett bättre begrepp än det helt intetsägande «portioner», men rådet i övrigt är ändå missriktat. Det har inte någon gång under mänsklighetens utveckling varit naturligt att proppa i sig sådana mängder vegetabilier, utan är ett helt modernt påhitt.
Jag skulle vilja kalla det «flogistondiet», en påhittad form av näringslära med ytligt stöd i vetenskap. «Flogiston» antogs före syrets upptäckt vara en form av substans som förekom i brännbara ämnen, det vill säga en ad hoc-hypotes utan förankring i verkligheten.
På samma sätt förhåller det sig med i stort sett samtliga vetenskapliga resultat kring diet. Studierna bygger nästan uteslutande på självrapportering, som är en sällsynt dålig metod. Forskare är pressade att publicera, och finner därför upp alla upptänkliga hypoteser om vad som kan tänkas gynna hälsa och välbefinnande, i allt från «superbär» till «antioxidanter».
Korn av sanning finns förstås i sådana resultat, särskilt om de kan beläggas med mer hårdkokta djurförsök, men de stupar oftast på att det i princip inte går att isolera enskilda ämnens påverkan. Det finns helt enkelt inga ämnen som är särskilt nyttiga.
Mycket av kvacksalveriet finner dock sin väg till allmänheten, i form av populärvetenskapliga framställningar om allt från ketogenisk diet till högintensiv träning – det utlovade lyckoriket i form av en genväg till bättre hälsa, ett «superbär» eller kanske ett rött piller. Flogistondieter.
Om man ändå ska försöka utröna någon bärande struktur i det myller av skräpvetenskap som existerar, finns det några rön som är värda att ta fasta på. Det första gäller periodisk fasta, tidsbegränsat ätande eller vad man nu vill kalla det. Exakt hur man går tillväga i en sådan kalorirestriktion – 5:2, 16:8, traditionell fasta – är mindre viktigt.
Den miljö i vilken människan har utvecklats är inte kylskåpets med ständig tillgång på mat, utan en mer frugal tillvaro i vilken man tillbringar längre stunder utan någon föda alls eller på sin höjd några nötter. Jägare–samlare kan samtidigt frossa i mat när tillfälle bjuds, till exempel efter en dags jakt.
Periodisk fasta emulerar den tillvaron. Fastan ger matsmältningsapparaten andrum, samtidigt som det cellulära maskineret får tillfälle att reparera och bygga om. Så länge det finns glukos i blodet prioriteras inte sådan reparation, utan att nyttja och lagra energi i form av fett. Glukos i blodet finns så länge man tillför kolhydrater via födan, och försvinner inte förrän efter halvt dygn, då kroppen istället förbränner fett och producerar ketonkroppar – härav ketodiet.
Huruvida periodisk fasta är föryngrande återstår att bevisa, men metoden ger i vart fall normalisering av vikten om man har för många kilon att bära på. Det spelar inte så stor roll vad man äter utanför fastan, eftersom fettförbränningen under fastan reglerar fetthalter i blodet och i cellerna. Att gå hungrig en längre stund varje dag är därför nyttigt, och ligger inom den normala viljestyrkans kapacitet.
Den så kallade Okinawadieten är en sådan form av kalorirestriktion som tidigare gav öborna världens längsta medellivslängd och liten förekomst av moderna välfärdssjukdomar. Det visade sig att de inte åt någon frukt alls och bara mindre mängder ris och spannmål, men däremot väldigt mycket sötpotatis.
Livsmedelsverkets lista över «rekommenderat dagligt intag» är ett skämt i sammanhanget, och okinawaborna skulle i modern mening anses vara undernärda. Men de levde alltså längre och var även mycket friskare än typiska västerlänningar. Nyckeln i detta är inte sötpotatisen eller vad de åt, utan kalorirestriktionen – att ge kroppen tillfälle att regenerera celler och att hålla nere vikten är här det essentiella.
Födan som intas utanför fastan måste naturligtvis innehålla de grundläggande näringsämnen som kroppen kräver, men de är inte tillnärmelsevis så omfattande i mängd som Livsmedelsverkets RDI-tabeller anger. I själva verket går det överhuvudtaget inte att från den kravlistan bygga en diet som å ena sidan ger samtliga behov och å den andra begränsar antalet kalorier till en rimlig nivå. Eller för den delen är ätbar.
Det andra rönet gäller således mer vad man ska utesluta i sin diet än vad man faktiskt ska äta. Raffinerat socker är under alla omständigheter ingen bra föda, eftersom det sätter fart på insulinproduktion och lagrar överskottet i form av fett. Vid sockerrik föda får kroppen aldrig tillfälle till cellreparation utan är konstant upptagen med att reglera glukosnivån – det är ett dunderrecept för diabetes, fetma, cancer och andra sjukdomar.
På samma sätt är mjölk ingen bra föda för vuxna, även om man är laktospersistent. Det är utmärkt för växande barn, medan vuxna gör bättre i att inmundiga kultur och ost. Alkohol är trevligt, men på det stora hela inte nyttigt – här har vetenskapen torrt på fötterna, och så även i fråga om för stort intag av salt.
Vad man faktiskt ska äta är å andra sidan en fråga om individuellt arv. Sojapojkar med arv från anatoliska jordbrukare (EEF) och liknande släkten är måhända mer tåliga mot spannmål och vegetabiliska produkter, och kan kanske livnära sig på en spartansk vegansk diet.
För egen del rasar magen fullständigt när jag försöker mig på ett sådant äventyr, och min kropp kräver helt enkelt en mer animalisk bas med ägg, ost, fisk och kött som grund och en mindre andel vegetabilier och spannmål. För oss med istidsarv i västliga jägare–samlare (WHG) och äldre nordeuraser (ANE) är detta den naturliga dieten, medan frukt egentligen är främmande om än acceptabelt.
För den kategorin nordeuropéer utgör fett och protein huvuddelen av energiintaget, och ger tillsammans med kalorirestriktion den optimala balansen i dieten. Fett ger ren energi som inte omvandlas till glukos och inlagrat fett utan förbränns, om inte annat under fasteperioden, medan protein ger de aminosyror kroppen behöver för ämnesomsättningen. Mineralämnen, vitaminer och andra mikronutrienter får man samtidigt i fullt tillräcklig dosering med en sådan bas.
