De religiösa krigen i Mellanöstern framstår för utomstående betraktare som historiskt förlegade konflikter, som nog inte är till gagn för kombattanterna eller regionen i stort. Å andra sidan vill en del externa intressenter att denna eviga träta ska fortsätta, på det att man enklare kan kontrollera området och dess oljetillgångar.
Exempelvis inbördeskriget i Jemen är ett resultat av den «arabiska våren», då USA genom sedvanlig färgrevolution sökte stöpa om Mellanöstern, en intervention som misslyckades kapitalt och istället resulterade i explosiv tillväxt i terror och inbördeskrig, för att inte säga massmigration till Europa.
På samma sätt som i Syrien är det jemenitiska kriget inne på sitt tionde år, med gängse intressenter på varsin sida det religiösa spektrat, samt med skuggdeltagande av USA på den saudistödda sidan. Huthirebellerna hör här till shia, och har därför understöd av Iran och Hezbollah, vilket ger de sedvanliga allianserna.
För oss är den konflikten vanligen ungefär lika intressant som det ryska inbördeskriget i Ukraïna är för valfri jemenit, varför ingen löpande rapportering sker i medier. Däremot finns numera en gemensam nämnare i det judiska folkmordet i Palestina, som givet historiens vindlingar ligger oss närmare hjärtat.
Här har som bekant Väst med knäveckets reflex tagit apartheidstatens och ockupationsmaktens parti, inte minst USA och framförallt Tyskland. Ty förintelsen. Vad den israeliska etnostaten tar sig för är mindre väsentligt i sammanhanget i detta västliga perspektiv.
Övriga Mellanöstern och «det globala syd» har emellertid en helt annan uppfattning, och åtminstone den senare entiteten är inte präglad av historiska kopplingar till konflikten, utan kan med rationell analys konstatera att Israel gör sig skyldigt till folkmord och andra brott mot mänskligheten, och att man med råge överträder självförsvarsrätten gentemot Hamas.
Det är detta som ligger till grund för Sydafrikas anmälan av Israel till Internationella domstolen i den Haag, i en process som är pågående. Här har Tyskland intressant nog begärt att få yttra sig i fallet, till Israels fördel – ränderna går helt enkelt aldrig ur det Tyska riket, som utöver förintelsen även har på sitt konto motsvarande barbari i Namibia (1904–1907), av visst intresse för Sydafrikas vidkommande.
Nå, det åligger nu världssamfundet att stävja folkmord, men det vi ser är snarare en vilja att underblåsa genocidet, främst av USA med allierade. Dels blockerar man resolutioner i FN, och dels förser man den folkmördande judestaten med vapen, logistik och underrättelser för att bistå i avancemanget och fördrivningen av palestinier från Gaza.
Här har Ansar Allah – det vill säga huthirebellerna – emellertid anslutit sig till FN-stadgan genom att ta saken i egna händer och helt sonika kapa fartyg i Röda havet med destination Israel. Det rör sig här inte om simpla somaliska pirater, utan om en politisk sympatiaktion, under krav om att gazaborna ska erhålla vatten, mat, medicin och andra elementära förnödenheter.
De jemenitiska frihetshjältarna har här alltså den moraliska rätten på sin sida, vilket kanske är varför Italien, Spanien och andra har valt att hålla sig utanför den amerikanskledda aktionen mot huthi. USA valde å andra sidan att tillsammans med marionetten Storbritannien fälla massiva bombmattor över huthikontrollerat territorium i Jemen, vilket är en märklig överreaktion på den sortens civil olydnad.
Självklart kan man förstå irritationen över att civil fartygstrafik störs, men bomber är alltså inte svaret på den omständigheten. Det enklaste hade varit att hörsamma de högst rimliga kraven, och USA hade tveklöst kunnat förmå Tel Aviv att efterkomma dem.
Men man ville annorlunda, och utförde istället en styrkedemonstration, vilket emellertid får de härdade islamistiska rebellerna att framstå som frihetshjältar och USA som superskurk. Ja, kanske inte i Väst, men i övriga världen är det den bilden som etsar sig fast på näthinnan.
