Det hände sig en gång att jag såg filmen Winter’s Bone (2010), och så att säga «upptäckte» Jennifer Lawrence, det vill säga att prestationen gjorde ett habilt och permanent intryck. Inte bara på mig, utan på de flesta åskådare, och det är ju så stjärnor manifesteras.
Samma sak gäller många andra figurer, exempelvis 김민희 (eller «Kim Min-hee» med nordkoreansk stavning), vars minimala uttryck avslöjar en särskilt sällsynt förmåga att gestalta känsloyttringar med miner, ögonspel och andra attribut.
Bakgrunden är som vanligt ganska brokig, och vägen till toppen har ingalunda varit spikrak, utan kantad av hårt arbete, misslyckanden och stegvisa framgångar. Very Ordinary Couple (연애의 온도, Yeon-ae-ui ondo) (2013) är en sådan milstolpe, och ger ett smakprov på Gims talang för relationsdramer och förmåga att ta ut svängarna.
I No Tears for the Dead (우는 남자, Uneun namja) (2014) besätter hon istället den mer passiva rollen som måltavla för en professionell lönnmördare, i en typiskt koreansk miljö av besinningslöst våld, och ger därmed prov på en annan sida.
För svenskar och västerlänningar i gemen är emellertid Handmaiden (아가씨, Agassi) (2016) det verk som sätter Gim på världskartan, och det med ganska ordentligt besked. Filmen betraktas allmänt som ett mästerverk, trots en tämligen erotisk och emellanåt pornografisk estetik som inte brukar tilltala västerlandets radikalfeministiska vänsterkotteri.
Efter en sådan prestation kunde man tycka att rollerna skulle trilla in från alla håll och kanter, men ingen blir profet i sitt eget land. Särskilt inte om man har en relation med en tjugotvå är äldre gift man med barn, nämligen regissören 홍상수. Det traditionella koreanska samhället rynkar gärna på näsan åt sådana ickekonforma förhållanden, och straffar därför avfällingen.
I Väst kunde man inte bry sig mindre, och därför har priserna och den goda kritiken fortsatt trilla in, även om Gim Minhui därefter uteslutande har arbetat tillsammans med Hong, som kan förstås som en koreansk motsvarighet till Ingmar Bergman och liknande regissörer med existens, relationer och realism som teman.
Gims senare karriär består således i mer stillsamma, smala och seriösa verk, som inte alltid är lika publikfriande, men mumma för cineasten och finsmakaren, som La caméra de Claire (2017), The Day After (그 후, Geu-hu) (2017) och On the Beach at Night Alone (밤의 해변에서 혼자, Bamui haebyeoneseo honja) (2017), där den sistnämnda resulterade i en silverbjörn för Gim vid Berlins filmfestival.
Gim Minhui kan för all del fortsätta det täta samarbetet med Hong, varvid paret blir en koreansk motsvarighet till 贾樟柯 med fru ❤️ 赵涛, det vill säga ett radarpar vars summa är större än de enskilda delarna och vars verk bildar en särskild genre.
Men den här kvinnan är ämnad åt något större, och det är på tiden att hon får pröva vingarna i mer prövande roller framöver. Korea slänger bort sin nationalklenod över skvaller och moral istället för att ytterligare vässa sin produktion.