Kategori: ❤️

Kategorier
❤️ Japan Kultur Musik

❤️ Ado

Det är inte allmänt känt vem hon är, hur hon ser ut och så vidare, men vi vet att det rör sig om en 23-årig japanska som sjunger så intensivt och kompetent att en hel värld faller pladask för henne. Så även undertecknad, och därmed torde det vara bevisat att utseendet är helt irrelevant?

En del har spekulerat i att hon skulle ha ett mindre fördelaktigt utseende, som därmed skulle diskvalificera henne från den utseendefixerade östasiatiska populärkulturen. Man kan på ganska goda grunder underkänna det argumentet, givet att det finns mängder av exempel på motsatsen, särskilt i Japan. Band som 新しい学校 (Atarashii gakkō, Ny skola) har till och med gjort en grej av det.

Från liveframträdanden känner vi hennes siluett, och när hon en dag avslöjar sig själv ska man inte bli förvånad om det som framträder är en underskön kawaii liten sak, men oavsett vilket kan ingen hävda att Ado skulle ha nått framgång på andra grunder än musikaliska. Vilket är hennes eget argument.

Blyghet verkar ligga närmare till hands som primär förklaringsgrund, och det i Japan numera vanliga annorlundaskapet delar hon med artister som ❤️ Ano (あの). Artister är nu en gång för alla artister just för att de är annorlunda och lite udda, det är det som gör den starka personligheten.

Som många andra i Japan är Ado delaktig i den stora mangakulturen, och tecknar själv sedan barnsben. Mangafigurer får således personifiera henne som alias, samtidigt som hon kontrakteras på löpande band för att sjunga ledmotiv till mangafilmer. Följaktligen blir även musikvideorna oftast av mangakaraktär, vilket ger ytterligare utrymme för kreativ gestaltning.

På tuben har hon faktiskt haft närvaro i sju år, sedan sextonårsåldern, då hon mest ägnade sig åt att tolka andras verk. Diamanten var då inte helt slipad, men det är lätt att i efterhand se den vidare utvecklingen mot fullfjädrad artist. Alla kreativa element fanns redan på plats.

Tolkar gör hon fortfarande (och numera tolkar andra henne), och hon skriver inte heller något eget material. Men numera får hon skräddarsytt material att utveckla, vilket ger den oerhörda produktivitet vi ser på hennes kanal. Veritabla små mästerverk presenteras på löpande band i strid ström, och förgyller en ond värld med skönhet, ljuva toner och drömmar.

Kategorier
❤️ Korea Kultur Musik

❤️ 청하 Chungha

En mer dansant genre av K-popen företräds av Gim Chanmi (김찬미), mer känd som Chungha (청하, Cheongha), en 29-åring från Seoul med delvis amerikansk bakgrund. Hon finns därmed i samma fack som exempelvis ❤️ Taeyeon och ❤️ Heize, men med en något annorlunda profil.

Som alla tjejer i det facket är hon också – eller främst – dansös, modell och artist i största allmänhet, en yrkesgrupp man bara kan beundra för dess professionalism och makalösa framgång. Korea framstår alltmer som nöjesindustrins globala centrum, och attraherar inte bara talanger från Kina, Japan, Thailand och Vietnam, utan även gräddan av västvärldens låtskrivare.

Den banala K-popen med dess glitter, skönhet och ytliga lättsinne står i kontrast till den amerikanska intellektuella och progressiva rockens deprimerande tunggung, men det rör sig om disparata stilarter. Man behöver inte skämmas för att man gillar dessert efter middagen, och de båda sorterna appellerar till olika slags känsloregister. Även om man naturligtvis inte ska förväxla denna höggradigt intelligenta pop med hjärndöd schlagermusik och sådant trams.

K-popen ger mig energi, glädje och inspiration, och jag är tacksam för att ha introducerats i denna spännande genre. Det sagt finner jag det intressant att stilarten skördar framgångar i en lång rad länder, men inte slår i exempelvis Sverige. Har det att göra med den vänsterkommunistiska slagsidan i folkhemmet, det radikalfeministiska motståndet mot snygga tjejer och allt som andas sensualism?

För det är ju det vi talar om här, helt oemotståndliga paket, tjejer med ett fysiskt yttre som få kan matcha, även när maskaran rinner av. Det är delvis en förutsättning för att verka i branschen, vilket många skulle beteckna som ett «sjukt ideal». Nog för att det finns avarter och problem i industrin, som skönhetsoperationer, självmord och omänsklig press.

Men människan behöver vackra ideal att förhålla sig till, människan behöver flärd, glitter och ögongodis. Och K-popen levererar på alla punkter, det är just det som gör den så bra och framgångsrik. Det är inte en mänsklig rättighet att bli stjärna, utan förbehållet en liten klick personer med rätt slags förutsättningar och inställning.

Chungha hör definitivt till toppskiktet av detta klientel, och är som så många andra en typ av kameleont som förändrar sitt utseende med jämna mellanrum. Det är avgjort lättare för asiatiska tjejer med en ganska odefinierad profil i grunden. Fotografen i mig bara älskar det.

Kategorier
❤️ Japan Kina Korea Kultur Musik

❤️ 에스파 æspa

K-popen är en fantastisk industri, ett getingbo av kreativitet med låtskrivare, musiker, producenter och andra talanger från hela världen. Därför är också k-popen den mest moderna och intelligenta variant som finns i populärmusiken, och det är ett mysterium varför den inte har framgång överallt, exempelvis i Sverige.

Själv är jag så såld man bara kan bli. Jag har visserligen större dragning åt rock och klassiskt än pop, men just den här dansanta, rytmiska och professionella popen sprider optimism och glädje, och piggar upp tillvaron, i fest som i vardag.

Men är det inte samma slags pop som i Väst? Nej, inte riktigt, även om många grundläggande element är gemensamma. K-popen är flerdimensionell, och rymmer en hel del lokala influenser från Sydkorea och närområdet, varför man emellanåt kan höra en och annan rysk slinga i melodin. K-popen är på sätt gränslös och inte så snävt skuren, och det är just det som ger utrymme för nyskapande: man kan gå ur mallarna och lämna komfortzonen.

I vimlet av artister och grupper finner man snart personliga favoriter, och till sådana hör för min del tjejgruppen æspa (에스파, eseupa), en internationell kvartett flickor om tjugo och några vårar. Ja, det är alltid tjejgrupper, det finns en klar sexuell dimension i k-pop, även om pojkbanden har samma slags intelligenta pop i grunden.

Internationell, för att man som så många andra band (som (여자)아이들 (G)IDLE) har medlemmar från Kina och Japan utöver Sydkorea. Uppsättningen är här 🇰🇷 «Karina» Yu Jimin (유지민, 24), 🇯🇵 «Giselle» Uchinaga Eri (内永枝利, 23), 🇰🇷 «Winter» Kim Minjeong (김민정, 23) samt 🇨🇳 «Ningning» Ning Yizhuo (宁艺卓, 21), fyra extremt heta och duktiga brudar, men japanskan Giselle utmärker sig särskilt i termer av skönhet.

Bandet har existerat sedan 2020, och klättrar stadigt uppåt i ligan över mest populära artister. De har inte som Blackpink miljarder visningar på sina videor, men ändå några hundra miljoner. Samtidigt är det förstås inte alltid ett mått på bästa låtar.

En annan kvalitetsmarkör är att de två sydkoreanska medlemmarna även ingår i supergruppen Got the Beat, tillsammans med Irene och Seulgi från Red Velvet samt fantastiska soulsångerskan ❤️ Taeyeon (김태연). Talang tenderar att ansamlas i klump.

Kategorier
❤️ Japan Kultur Musik

❤️ Ano (あの)

Nämen allså jag kan inte motstå den här bruden, hon är det mest magnetiska jag någonsin har sett. Jag faller alldeles pladask. Den barnsliga framställningen till trots är det fråga om en högst avancerad kvinna, med ett helt paket av anarkistiska åsikter.

Bakgrunden är således punk, även om Ano-chan sedermera har utvecklats i riktning mot enklare pop. Men det är ändå en säregen musik, som saknar motstycke. Det är förståeligt om man hatar denna musik, och i Japan föreligger en tydlig polarisering i frågan.

Egentligen heter hon Shimizu Ayano (志水彩乃), med bakgrund i ett flertal band innan hon tog steget till en solokarriär. Men det är tydligt att hon ständigt är den givna stjärnan.

Samtidigt finns många föregångare, och hennes profil är inte helt unik, om än driven till sin spets.

Kategorier
❤️ Ekonomi Kina Politik

❤️ 金刻羽 (Jin Keyu)

Ett av Folkrepubliken Kinas starkaste kort är kanske lite oväntat en docent vid London school of economics med doktorsgrad i ekonomi från Harvard. Det är normalt inte den sexigaste grenen inom akademin, och än mindre så utanför detta näste av aptrista torrbollar.

Men Jin Keyu (金刻羽) är just både tilldragande och fascinerande, och därtill en intellektuellt rörlig person som förmår föra Kinas talan i världen på västerlänningars språk. Med ett ben i varje kultur är hon särskilt skickad att för både västerländska och kinesiska åhörare dissekera politiska och ekonomiska dilemman som präglar relationen mellan Öst och Väst, fjärran från den fantasi- och låtsasdiskurs som vanligen äger rum.

Jin äger således förmåga att avdramatisera den annars falsetthöga skrämselretoriken samt plocka ned diskussionen på realpolitisk nivå, vilket tenderar att förarga motståndarna i kinakollapslägret. Å andra sidan charmar hon ständigt mer neutrala analytiker med sina skarpa argument och typiskt konfucianistiskt följsamma natur.

Född 1982 är Jin Keyu ett barn av Deng Xiaopings Kina, och har därför egna erfarenheter av vad ekonomisk tillväxt innebär i realiteten. Förvisso knappast tillhörande det fattigare samhällslagret, men hennes far Jin Liqun (金立群) drabbades ändå av den tidiga Folkrepublikens eländen, inte minst kulturrevolutionens fasor.

Fadern påbörjade således sin akademiska bana först vid 29 års ålder, då högskolorna åter öppnade efter tio års avbrott, en karriär som tog honom till USA för vidare studier och sedermera till en rad toppjobb i finanskretsar. Numera chefar han över den mäktiga Asiatiska infrastrukturinvesteringsbanken, som är en motsvarighet till Världsbanken under kinesisk kontroll.

Familjen Jin har därmed gjort en klassresa som heter duga, naturligtvis tillsammans med mängder av andra kineser. Jin Keyu har därför en inherent förståelse för Kinas politiska och ekonomiska villkor och utveckling, parametrar som ofta är svåra att greppa för en västerländsk publik.

Diskursen i Väst bygger vanligen på tanken att Kina är ett hemskt totalitärt land med omfattande övervakning och repression, och att medborgarna därför tar eller borde ta varje chans att etablera sig i annat land som politiska flyktingar. Men sådan förvrängning har förstås inte mycket med verkligheten att göra, vilket Jin vet att berätta i sina föredrag.

Till USA anlände hon redan som fjortonåring, varför hon är helt integrerad i den amerikanska och västerländska kulturen. Till skillnad från många andra kineser som numera föredrar en karriär i Kina, särskilt under växande västerländsk fientlighet, pendlar hon frekvent mellan Beijing och London.

Kändisskapet har främst kommit med fascinerande boken The New China Playbook: Beyond Socialism and Capitalism (2023), som ger de kinesiska argumenten i den annars ensidiga och intetsägande debatten. Jin skulle kunna pulvrisera vem som helst i debatt om Kina, av vilket man förstår att hon aldrig lär dyka upp i agendajournalistik av det slag som svensk statstelevision representerar.