De meningslösa protesterna i Hongkong fortsätter och tycks eskalera. Den väderkvarn man protesterar mot – Kina – har överhuvudtaget inget med saken att göra, men tvingas kanske ändå ingripa för att få slut på oroligheterna.
Det lagförslag om utlämningsavtal med Kina, Macao, Taiwan och en rad stater som initierade protesterna har lagts på is, men demonstranterna kräver att det skrotas helt, och att regeringen avgår. Det är ett ohemult krav, och de får helt enkelt finna sig i att en majoritet av församlingen tycker annorlunda och använda sin röst i nästa val.
Lagförslaget är självständigt initierat av Hongkongs regering, inte av Kinas centralregering så som en del tyckare i medier har fått för sig. Utlämningar måste prövas av Hongkongs domstolar, som åtnjuter integritet och inte dansar efter vare sig lokalregeringens eller centralregimens pipa – vilket inte hindrar medier från att hävda att Hongkongs domstolar styrs av kommunistpartiet. Lögnerna är legio i medier överlag.
Det blir allt mer uppenbart att Hongkong inte förmår hantera den demokrati de fått till skänks sedan överlämnandet till Kina. Att storma parlament är inte förenligt med demokrati. Att hindra förtroendevalda i sitt arbete är inte förenligt med demokrati. Att lamslå infrastruktur är inte förenligt med demokrati. Att i egenskap av högljudd minoritet avkräva majoriteten eftergifter är inte förenligt med demokrati.
För Kinas vidkommande kan man fördra sådana oroligheter, men allt har en bortre gräns. Det är här inte Kina som hotar en nation två system, utan de demonstranter som inte respekterar systemet och det avtal som ligger till grund för det. När aktivismen tangerar separatism riskerar man tvärtom att förlora det man har, för det är där centralregeringens ribba ligger. Separatism är alltså inte förenligt med en nation två system.
Avtalet stipulerar att Hongkong kan begära handräckning från centralmakten att slå ned oroligheter, men ingenting hindrar Beijing från att agera självständigt om man bedömer att saken spunnit ur kontroll. Det har den gjort nu, och man har styrkor på plats i Guangdong redo att sättas in på Xis order.
Samtidigt kommer uppgift om att Kina stoppar två amerikanska krigsfartyg från att lägga ankar i Hongkong som planerat, dels för att USA lägger sig i Hongkongs interna angelägenheter, men dels också för att man inte vill ge incitament till en vidgad konflikt om amerikanerna skulle få för sig att ingripa vid en eventuell stormning. Det är ett tecken Hongkong borde hörsamma, för det tyder på att Zhongnanhai börjar få nog.
Beijing har goda skäl att rida ut stormen och låta regeringschefen Lin «Carrie» Yue’e själv städa upp sin sörja. Dels vill man undvika internationell kritik och ytterligare påfrestning i ekonomin, och dels vill man inte ge bränsle till separatistiska krafter i Taiwan under valrörelsen därstädes.
Men till syvende og sidst är det stabiliteten och nationens enighet som är de fundamentalt avgörande bitarna, och om proteströrelsens terrorisering av stadens näringsliv inte snart ebbar ut kan vi nog räkna med att en urladdning kommer. Befrielsearmén har helt andra befogenheter än den lokala gummikulepolisen, och det lär bli en läxa de bortklemade studenterna sent ska glömma.