Kategorier
Filosofi Teknik Vetenskap

Grannar i kosmos

Universum bildades för 13.8 miljarder år sedan, och vårt solsystem formades för 4.6 miljarder år sedan. Jorden har således funnits under ⅓ av universums existens. Encelligt liv uppstod en halv miljard år efter jordens tillkomst, fotosyntetiska cyanobakterier efter 1.5 miljarder år, komplexa eukaryota organismer efter 2.5 miljarder år, flercelliga organismer efter 3.5 miljarder år, och svampar, växter och landdjur först efter 4 miljarder år under den kambriska explosionen.

Avancerat liv har således existerat här under 1/10 av jordens historia, eller 1/30 av rumtidens existens. Däggdjuren räknar blott 220 miljoner år av utveckling, primater 80 miljoner år, hominider 15 miljoner år, släktet Homo 2.5 miljoner år, och slutligen approximativt anatomiskt moderna människor 200 000 år. I behavioristisk mening är den moderna människan bara 50 000 år gammal, och har därmed funnits under 11 miljondelar av jordens existens, eller knappt 4 miljondelar av världsalltets tid.

Först för 16 000 år sedan hade människan tagit hela planeten i besittning, men visste ännu inget om dess beskaffenhet och dess relation till solsystemet i övrigt. Jordbruk och civilisation uppstod för 10 000 år sedan, vilket småningom gav upphov till skrift, matematik, astronomi och kunskapssökande i vidare mening.

För 500 år sedan hade vi ännu ingen tillförlitlig karta över hela vår planet, och först för 400 år sedan började vi avtäcka naturens fundamentala lagar. Kommunikation på avstånd med elektromagnetism är inte äldre än drygt ett och ett halvt sekel, medan insikten att Vintergatan bara är en galax bland många är yngre än ett sekel. Vi betvingade luften för drygt hundra år sedan, och kunde småningom även lämna planeten för första gången för ett halvsekel sedan.

Under femtio år, eller knappt fyra miljarddelar av världsalltets existens, har vi även lyssnat efter kommunikation utanför vår värld, utan resultat. Frågan är således: är vi ensamma, eller finns det andra avancerade civilisationer på andra världar, och i så fall varför finns inga spår efter dem? Vidare: om vi är ensamma, har det åtminstone funnits andra civilisationer, och kommer det att finnas andra?

En uppskattning av möjliga civilisationer kan här göras, men parametrarna är i många fall föga bättre än gissningar, även om dessa guesstimat blir mer tillförlitliga med mer kunskap: den allmänna uppfattningen är att universum sprudlar av liv, och att en del av det borde vara intelligent. Vi har till dags dato dock inte sett så mycket som en mikrob utanför vår egen planet, men vi vet samtidigt att livets primära byggstenar finns i ymnig mängd överallt i kosmos, och att liv av allt att döma uppstår relativt enkelt och snabbt när förutsättningarna väl finns.

Sådana förutsättningar ges, med den definition av liv vi känner till, vid förekomst av en stabil stjärna med en stenplanet i stabil bana runt stjärnan i den beboeliga zonen. Planeten måste vidare ha en egen satellit, som stabiliserar rotation och lutning, så att ett tempererat klimat kan existera. En atmosfär och ymniga mängder av vatten är andra förutsättningar, som dock är enkelt uppfyllda.

Tills nyligen kände vi inte till existensen av planeter utanför vårt eget system, men sedan 1988 finns över 2000 katalogiserade planeter i drygt 1500 system. En femtedel av sollika stjärnor har en planet av jordens magnitud i den beboeliga zonen, den närmaste bara 12 ljusår från oss. Givet att Vintergatan håller 200 miljarder stjärnor, innebär det den sannolika existensen av 11 miljarder potentiellt beboeliga planeter i vår egen galax, eller 10²⁰ potentiellt beboeliga planeter i hela universum; av praktiska skäl behöver vi dock inte bekymra oss om liv i andra galaxer.

Om bara en promille av dessa planeter uppfyller kriterier om stabil rotation, existens av atmosfär och förekomst av vatten, har vi 11 miljoner potentiella världar, där avancerat liv småningom kan utvecklas. Om bara en promille faktiskt utvecklar avancerat teknologiskt liv i vår mening, har vi ett guesstimat om 11 000 avancerade civilisationer, förmögna till såväl elektromagnetisk kommunikation som rymdfart.

Tidsaspekten gör emellertid att det är helt osannolikt att dessa civilisationer skulle utvecklas samtidigt med vår. Det kan skilja en miljon år, eller en miljard, eller flera, åt endera hållet, och därmed finns ingen gemensam temporal referensram i vilken kommunikation är möjlig.

Ytterligare en aspekt är hur länge en civilisation överlever, om den förmår sprida sig till andra planeter när dess primära existens är hotad, exempelvis av klimatförändringar, och hur benägen den är att förgöra sig själv, exempelvis i ett nukleärt krig. Även om det funnes miljontals kortlivade civilisationer, gör det väldiga tidsspannet att få av dessa skulle existera samtidigt.

Förekomsten av beboeliga planeter är kanske gynnsam, men förutsättningarna skulle inte vara identisk på en enda av dem. Även om ytgravitationen tenderar att ligga i ett behagligt intervall, skulle existerande biologi ge upphov till sjukdomar som kanske inte kan bemästras, likt hur kolonisatörer på vår jord har både drabbats av och förmedlat främmande mikrober.

Kolonisation av andra världar är inte bara besvärlig, utan även extremt kostsam. Endast en liten population skulle kunna förflyttas, och därmed skulle en ny värld behöva byggas upp under en relativt lång tid, under bibevarande av kunskap och samhällsstruktur. Bara förflyttningen av en population skulle ta över ett sekel, om vi antar en närbelägen kandidatplanet på 10 ljusårs avstånd och förmåga att färdas i 10 % av ljushastigheten. Antaget en livslängd av vår karaktär, skulle den koloniserande generationen vara född i rymden, och bara ha sekundär kännedom om verkligt liv i sin forna civilisation.

Givet att en civilisation kan ta flera språng till olika planeter, uppstår den uppenbara risken för planetär balkanisering, att civilisationerna glider ifrån varandra och utvecklas i olika riktning, likt nationer på planeter. Inte minst skulle olika förutsättningar på respektive planet generera en relativt snabbt evolutionär anpassning, och de tidigare arterna skulle glida ifrån varandra. Interplanetära krig är då en faktor som kan förgöra sådana civilisationer.

Omvänt skulle en federation av planetära civilisationer, givet att man överlever sina barnsjukdomar, relativt snabbt kunna populera stora regioner av en galax, eller till och med hela. Givet Vintergatans diameter om 100 000 ljusår skulle en fullständig utbredning kunna ske på en miljon år. Vad för slags civilisation skulle det vara, och hur futtig skulle inte vår framstå i en jämförelse?

I 150 år har människan röjt sin existens genom att skicka ut elektromagnetisk strålning i form av radiovågor. Vi har lyssnat efter motsvarande kommunikation från andra världar, men anledningen till att vi inte hör något torde bero på att bara en aningen mer avancerad civilisation inte sänder okrypterad information. Krypterad information skiljer sig inte från brus, och går därmed inte att urskilja. Inget säger heller att bara en aningen mer avancerad civilisation inte använder en annan kommunikationsform än radiovågor, i en för oss ännu oupptäckt teknik.

Givet att liv har en tendens att vilja expandera obegränsat tills alla resurser är uttömda eller åtminstone i jämvikt, ska man heller inte dra slutsatsen att en mer avancerad civilisation vill oss väl. I vår egen historia har vi trängt undan samtliga andra arter, och även tvingat folk i vår egen art till underkastelse. För en mer avancerad civilisation med långvarig förmåga till interstellär rymdfart är vi kanske inte mer värda än att visas upp på motsvarande ett delfinarium, som en underutvecklad art med viss primitiv förmåga.

Om vi inte lockas av tanken att bli motsvarande apor i en bur, eller slavar till en överlägsen livsform, eller rent av förintade som ohyra, ska vi kanske vara tacksamma för att vi ännu inte har blivit kontaktade, och frukta för vad som kan hända när våra okrypterade radiovågor slutligen fångas upp av en mer avancerad civilisation. Än så länge har ekon av jordens musik och politik bara tillryggalagt en dryg procent av galaxens räckvidd, men det kan vara tillräckligt.