Ett halvsekel har gått sedan Kina 16 maj 1966 inledde den stora proletära kulturrevolutionen, ett politiskt vansinne som pågick nominellt i tio år, men i realiteten under loppet av några år. I Kina är perioden benämnd «tio års katastrof», en hållning man har haft sedan landet 1978 tog en annan riktning mot ekonomiska reformer och öppenhet.
Partitidningen Folkets dagblad skriver i ett ledarstick att kulturrevolutionen var en rörelse som iscensattes av ledares (läs: Mao Zedongs) misstag, att den var fel i både teori och praktik, och att man måste lära av historien för att inte upprepa misstaget.
Exempelvis har ledargarnityrets mandatperioder försetts med en övre gräns för att personkulter likt den som omgärdade Mao inte åter ska kunna komma i dagen. Ändå finns det bedömare som menar att nuvarande president Xi Jinping försöker skapa just en sådan personkult, och att han är den starkaste ledaren sedan Mao Zedong.
Xi Jinping var annars själv ett offer för kulturrevolutionen, och ser knappast Mao som ett egentligt föredöme. Sant är att han har stärkt partiets makt och i viss mån kontroll, men knappast i syfte att göra sig själv till envåldshärskare, utan för att han likt sina företrädare ser partiet som den sammanhållande kraft som kan leda Kina framåt i nuvarande situation.
Man behöver inte citera ordförande Persson för att inse att stabilitet är nyckelordet i ett land som har potential att fatta eld i samma ögonblick som kontrollen brister. Det är just den våldsamma instabilitet och oro som präglade kulturrevolutionen och andra tidiga politiska kampanjer som Kinas kommunistparti söker sig bort från, och man har alltjämt som främsta ledstjärna att stärka ekonomin, för att bygga upp resurser som kan nyttjas för att utveckla landet vidare som en enhet, utan att drabbas av inre slitningar som i så många andra länder som har demokratiserats för tidigt.
Detta är som en konsekvens den diametrala motsatsen till den proletära klasskamp som då fördes av arg egendomslös ungdom, påeldad av en skicklig retoriker som Mao. När folk har egendom värderar man samtidigt politisk stabilitet desto mer, och Kinas nuvarande kryptokapitalistiska system tjänar således stabiliteten, tillsammans med en viss repression för att stävja missnöjet bland stora eftersatta befolkningslager.
Kulturrevolutionen var ytterst ett uttryck för Mao att åter gripa tag i och behålla makten, under en period då han faktiskt var på väg ut ur hierarkin, efter det fatala misslyckandet med det stora språnget 1958/1961, även om en rad andra faktorer bidrog. Därmed förstörde han sin egen historiska storhet av att ha enat landet, och han åsamkade samtidigt landet omfattande skada.
I mänskligt lidande utgjorde kulturrevolutionen inte samma dignitet som tidigare katastrofer i Kinas historia, men den skakade om samhället i sina grundvalar på ett sätt som inget tidigare. Förutom att ovärderliga kulturskatter och ett rikt kulturarv förstördes, sänkte man även landets förmåga att tackla de problem man stod inför genom att kringskära den intellektuella eliten och misshandla utbildningssystemet.
Universiteten stängdes under flera år, medan intellektuella skickades att mocka skit på landet för att bli riktiga arbetare. Samtidigt tog de revolutionära bönderna vid makten hand om ekonomin, med känt resultat. Karakteristiskt för den tidiga Folkrepubliken i allmänhet, och kulturrevolutionen i synnerhet, är den slagighet ekonomin upplevde, en instabilitet man inte fick bukt med förrän reformerna med början 1978.
Sedan dess utvecklas Kinas ekonomi med en betydligt mjukare profil, med viss slagighet kopplad till revolutionsliknande händelser som Himmelsfrids torg 1989, vilket också är orsaken till partiets agerande vid tidpunkten. Numera beklagar vi oss över «Kinas skakiga ekonomi», för att nyttja mediernas dramaturgiska begrepp, men sanningen är ju att både upp- och nedgångar är mjuka, stabila och kontrollerade i jämförelse med den jordbävningsliknande seismografkurva som tidigare registrerades i ekonomin.
