Den tidiga människan hade natthimlen som underhållning. Himlavalvets fixstjärnor rörde sig i samlad tropp, och skänkte därmed ordning och stabilitet i världen. Även solens förlopp från arla gryning till sena skymning präglades av förutsägbarhet, medan månen var en mer förbryllande kropp. Den rörde sig mer fritt, och kunde även betraktas under dagen, i olika faser. Ibland skymde månen solens skiva i perfekt förhållande, vilket av människan vanligen tolkades som ett omen om gudarnas vrede, och sålunda ledde till religiösa dåd och akter av olika slag.
Solen ☉︎ och månen ☽︎ blev naturliga föremål för dyrkan i religionen, och sågs som gudar som behövde blidkas för fred, god skörd och ett gott liv. Men det fanns även andra himmelska kroppar som rörde sig oregelbundet, inte minst kometer, som uteslutande tolkades som järtecken om en förestående katastrof.
Venus ♀︎ är för den vana betraktaren den mest iögonenfallande kroppen på himlavalvet, utöver solen och månen. Det beror på att den är mer ljusstark än samtliga fixstjärnor, och att den rör sig i en självständig bana. Till yttermera visso syns planeten bara under gryning eller skymning, vilket i många fall har lett till tolkningen att det rör sig om två objekt: aftonstjärnan och gryningsstjärnan.
Men redan den sumeriska astronomin visste att det rör sig om en och samma kropp, och den förknippades i mytologin med Inanna, himmelens fru, som senare skulle renderas som Afrodite i grekisk mytologi, Venus i romersk, och Freja i fornnordisk. Det var kärlekens, åtråns, skönhetens och segerns gudinna, kvinnan förkroppsligad.
Just den omständigheten att Venus bara syns under gryning och skymning, och inte under dag eller natt, är en ledtråd som förantikens tänkare kunde ha nyttjat för att dra slutsatser om solsystemets beskaffenhet. Men insikten om jordens sfäriska natur infann sig först hos de joniska tänkarna under 600-talet f.v.t., främst och först hos Pytagoras. Erathostenes ritade senare den första världskartan, och mätte med bara 15 % felmarginal jordens omkrets ~240 f.v.t., tusentals år efter sumererna.
Antikens syn på världsalltets konstruktion landade ändå i en geocentrisk världsbild, med jorden som terra firma och solen och himlakropparna i rörelse runt den. Den ptolemaiska ordningen kunde inte förlika sig med att jorden skulle vara stadd i rörelse, eftersom objekt på ytan föreföll stabila och inte var utsatta för en veritabel virvelvind. Vakuum kände man inte till, inte heller lämplig matematik för att handskas med den dynamik som planeternas rörelser beskrev.
Orsaken till att Venus bara syns under gryning och skymning är att planeten rör sig i en inre bana relativt jorden. Därmed syns den inte under dagen, då den ljusstarka solen skymmer allt, och inte heller under natten, då den aktuella jordytan är vänd från solen och därmed också från den bana kring vilken Venus kretsar. I retrospekt helt självklart, men vansinnigt svårt för människan i den tidiga historien att inse, inte minst på grund av religiösa blockeringar om jorden som världsalltets mittpunkt.
Den geocentriska världsbilden skulle bli förhärskande in i medeltiden, och först komma att utmanas under renässansen och den vetenskapliga revolution som tog sin början med Nicolaus Copernicus under 1500-talet, och som fick sitt definitiva genombrott med Galileo Galilei i 1600-talets början. Optikens förfining medgav framväxten av allt mer raffinerade teleskop, i vilka man kunde se att även Venus hade faser, likt månen. Därmed framstod den heliocentriska bilden som otvetydig, och senare landvinningar av Johannes Kepler skulle med matematisk precision visa att planeterna rör sig i elliptiska banor runt solen.
Galileo Galilei understöddes av renässansens förnämsta patronskap i form av familjen Medici, men eftersom hans filosofiska tankegods föreföll att strida mot den biblicistiska synen på världsalltet, fick delar av familjen viss ånger och anmälde honom till den andliga makten. Galilei drogs inför inkvisitionen, som satte honom i husarrest för hans kätterska åsikter. Hans skrifter förverkades och nedtecknades i censurrullan Index librorum prohibitorum, i gott sällskap av Copernicus och Kepler. Han slapp i vart fall undan det brinnande bålet, till skillnad från Giordano Bruno, som också förfäktade en heliocentrisk världsbild, och än värre företrädde en panteistisk gudssyn.
Måhända var religionens bryska hantering av den återuppståndna vetenskapen en bidragande orsak till att himlen senare skulle fyllas med än fler gudar från alla panteon förutom det abrahamitiska. Ty på himlavalvet syns ingen kristusfigur med änglaskara, men väl hela det romerska och grekiska menageriet av mytologiska personligheter, senare kompletterade med nordiska, persiska och andra mytologiska figurer för månar, asteroider och planetoider.
Mars ♂︎, Merkurius ☿︎, Jupiter ♃︎, Saturnus ♄︎, och Neptunus ♆︎ stammar sedan antiken alla från romersk mytologi, medan Uranus ♅︎/⛢︎ är den enda kropp som har namngetts efter grekisk mytologi. Jorden ♁ är vanligen skild från mytologin, i egenskap av den mest förnimbara av kroppar.
Det kunde dock ha slutat i nepotism redan från början, då Galilei namngav Jupiters fyra stora månar efter familjen Medici, men slutligen segrade Simon Marius förslag att namnge månarna efter Zeus älskarinnor Io, Europa, Ganymedes och Callisto, på inrådan av Johannes Kepler – Marius upptäckte månarna samtidigt med Galilei. Zeus är här naturligtvis den grekiska motsvarigheten till Jupiter, gudarnas gud. De flesta av Jupiters sextiosju månar har motsvarande koppling till Zeus, vanligen nymfer som Amalthea, Himalia, och Elara.
Runt Mars kretsar Phobos och Deimos, tvillingpar till turturduvorna Venus och Mars. De personifierar skräck och rädsla. Saturnus månar upptäcktes långt senare, men nomenklaturen följde samma inriktning: Pan, Daphne, Atlas, Prometheus, Pandora, Mimas, Enceladus, Tethys, Dione, Rhea, Titan med flera följer ur grekisk mytologi, medan Ymir, Suttungr, Skathi, Thrymr, Narvi, Fenrir och Farbauti i den nordiska gruppen härstammar från nordisk mytologi.
Uranus avviker inte bara i att vara uppkallad efter en grekisk mytologisk förlaga, utan även i att dess månar följer en dramaturgisk tråd med rötter i Shakespeare. Runt Uranus kretsar således satelliter med namn som Julia, Ophelia, Desdemona, Rosalind, Margaret, Titania och Oberon. Neptunus månar återställer dock ordningen med Triton, Nereid, Naiad, Thalassa, Despina, Galatea och en rad andra figurer förknippade med Poseidon, som är Neptunus grekiska förlaga.
Bland de miljontals bumlingar som kretsar i mer excentriska banor i solsystemet återfinns än fler romerska och grekiska mytologiska personligheter, som Ceres ⚳, Pallas ⚴, Juno, ⚵, Vesta ⚶, Flora ⚘, Hygeia ⚕︎ och Pluto ♇. När samtliga panteon sedermera har börjat sina, har man nyttjat personnamn både inom facket och i andra grenar (Zappa!), eller mer katalogliknande beteckningar med bokstäver och siffror: S/2007 S 3 är också en måne i Saturnus system, om än inte lika sexig som Pandora.
Stjärnornas talrikedom – två hundra miljarder bara i Vintergatan – ger med nödvändighet samma slags katalogsystem i den senare nomenklaturen, medan de för blotta ögat synliga stjärnorna har mer prosaiska beteckningar. Klaudios Ptolemaios påbörjade katalogiseringen under andra århundradet vår tid i verket Almagesta, men sedermera slog den kristna medeltiden till, och all vetenskap försvann till Bysans och det muslimska kalifatet.
Av det skälet har de flesta synliga stjärnor på himlavalvet arabiska namn, som Mirfak/Mirfaq (förklädet), Vega/Wāqi (fallande örnen), Sheratan (de två tecknen), Phad (låret), Deneb (hönsstjärten), Alcor (den ljussvaga), Hamal (gethuvudet), Mintaka (bältet, nämligen Orions), Rigel (jättens fot), Shedir (bröstet) och Enif (näsan, nämligen den på Pegasus). Profeten Muhammad och hans anhang finns dock inte nedtecknade i denna digra förteckning.
De religiösa erövringsteologierna var måhända så upptagna med att dana sina jordiska imperier att de helt glömde bort den himmel de hade utlovat, och föreföll istället strängt upptagna med att hitta på nya polyteistiska figurer i allsköns änglar, helgon och martyrer, samt att i förekommande fall förknippa dessa med befintliga lokala objekt för dyrkan i erövrat land.
För kyrkan framstod astronomin på sin höjd som ett medel för att beräkna den exakta dagen för påsken, medan mer uppbyggliga och vetenskapliga tillämpningar inte passade in i den religiösa mallen. Den kristna världsbilden var redan nedtecknad en gång för alla i den ofelbara bibelen, och därmed fanns inget behov av att expandera riket bortanför jorden, eftersom det mer betraktades som en kättersk fantasi utan nytta.
I annat fall hade våra dagars rymdsonder måhända styrt kosan mot planeterna Johannes (Jupiter), Markus (Merkurius) och Matteus (Mars), och de hade säkerligen betecknats med bibliska namn som Abraham, Kain och Maria snarare än Galileo, Viking och Kepler. Raketen hade inte hetat Apollo, utan Paulus, och rymdteleskopet hade kallats Abel snarare än Hubble.
