Svenskt försvar har länge utgjort en minimal restpost i statsbudgeten, av det enkla skälet att det enda möjliga hotet inte kan realiseras under nuvarande strategiska balans. Ryssland måste först gripa sig an Finland och möjligen även de baltiska länderna för att kunna inta och befästa svenskt territorium, och en sådan strid mot Natoländer och allierade skulle vara mycket kostsam för Ryssland under nuvarande omständigheter. Sverige skulle realistiskt hinna ställa om till krigsekonomi.
Men den strategiska balansen kan rubbas av helt andra händelser, i en helt annan del av världen. Barack Obamas målsättning att innesluta och kontrollera Kina under fredliga former har inte burit frukt, dels för att scenen i Mellanöstern har fordrat ytterligare ansträngningar, och dels för att Ryssland har petat i de geopolitiska förutsättningarna genom att annektera Krim och utkämpa ett sporadiskt krig med Ukraïna.
Kina har å sin sida gjort klart att man struntar i internationella domstolars utslag angående rätten till obebodda öar, och fortsätter att bygga ut dessa som vore det kinesiskt territorium. För Kinas del handlar saken delvis om att kontrollera naturresurser i området, men viktigare än så att inte utsättas för handelsblockad till sjöss; man tillgriper en rent romersk strategi av att förekomma hot genom att befästa dessa klippor och skär.
USA har samma målsättning, att hålla farlederna öppna, men skulle i egenskap av sin militära överlägsenhet kunna iscensätta en blockad mot Kina, så som man ofta har gjort mot andra länder. USA vill heller inte att Kina expanderar, utan vill behålla sin hegemoni i området och världen i stort. Den målsättningen tycks nu gå om intet, och Kina fortsätter sin resa mot dominans.
Men Kinas allt större makt stammar inte från gevärsmynningen, utan från penningen: handeln är den avgörande ingrediensen i Kinas geopolitiska pyssel, viket är orsaken till att man satsar febrilt på en modern sidenväg och annan infrastruktur. Kinas militära förmåga syftar till att försvara denna strategi, att inte hindras av andra makters godtycke.
I en historisk betraktelse har konfrontation mellan en hegemonisk makt och en uppstickare nästan undantagslöst resulterat i krig. Det expanderande kejserliga Japan utmanade under sent 1800-tal den hegemoniska makten i Asien, bestående av Kina och Ryssland, vilket resulterade i ett antal krig. Förfarandet upprepades senare när Japan påbörjade det andra världskriget genom invasion av Kina 1931 och vidare angrepp över hela Asien.
Motsvarande europeisk konfrontation finns i ymnig mängd i historien, och de enda undantagen finns i modern tid, exempelvis det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen, liksom den amerikanska uppstickarens dominans över ett krympande brittiskt imperium. Även Tysklands allt större makt på Frankrikes och Storbritanniens bekostnad har varit fredlig, nämligen för att länderna är i union.
En konfrontation mellan uppstickaren Kina och den hegemoniska makten USA skulle kunna bli resultatet av skärmytslingar i Sydkinesiska sjön, smärre drabbningar som snabbt skulle kunna eskalera och dra in hela regionen i ett förödande krig. En utlösande incident mellan ett amerikanskt krigsfartyg och en kinesisk utpost på en ö skulle kunna resultera i upprepade ömsesidiga vedergällningar, och ett sjö- och flygkrig vore ett faktum.
Omvärlden måste förhålla sig till detta, och närmast ligger Japans förnyade stormaktsambition med udden åter riktad mot Kina. En symbolisk ockupation av Fiskeöarna utanför Taiwan skulle kasta ved i brasan, och utlösa vrede i båda de kinesiska sfärerna. Ryssland skulle å sin sida omedelbart ta ställning för Kina, då de båda agerar unisont för att hantera västlig dominans. Mongoliet mellan dessa båda makter skulle också ansluta till den kinesiska sidan, och därmed tillförsäkra landet tillgång till kol, järn och mineraler.
Sydkorea är en annan ekonomisk stormakt i regionen, med vänskapliga band till Beijing och mindre vänskapliga till Tokyo. Landet är också allierat med USA på grund av konflikten med Nordkorea. Sydkorea kan dock inte ta USA:s parti, eftersom det med all säkerhet skulle involvera Nordkorea i konflikten. Landet förhåller sig därför neutralt, eller ansluter till Kina. Kontrahenterna i tvisterna om resurser i Sydkinesiska sjön skulle i de flesta fall ställa sig på USA:s sida, med undantag av Filippinerna, som på senare tid har alienerat USA.
Småningom skulle ett krig till sjöss eskalera i bombangrepp mot det kinesiska fastlandet, och Kina skulle vedergälla med ett angrepp mot japanska Okinawa, som hyser amerikanska baser. Kina skulle sannolikt också göra slag i saken att annektera Taiwan, eftersom amerikanerna redan har kastat tärningen. Då Japan har meddelat aggression kan det också tänkas att Kina bombar japanska fastlandet.
Ryssland ingriper inte i direkt handgemäng, men passar på att återta Kurilerna från ockuperande Japan, som inte svarar. Indien ser å sin sida en möjlighet att norpa omtvistade gränsområden från Kina. Thailand och Myanmar skulle ge sitt passiva stöd till Kina.
Ett utökat krig skulle resultera i att en stor amerikansk armada skickas till regionen, och omfattande amerikanska resurser skulle ställas i anspråk. Kina å sin sida skulle inte med konventionella vapen kunna angripa det amerikanska fastlandet, som därför förblir relativt skyddat. Samtidigt försvagas Europas försvarskapacitet när USA koncentrerar resurser till Östasien.
Ryssland kan därmed utnyttja situationen och annektera Vitryssland och invadera resten av Ukraïna. Nato skulle möjligen bjuda motstånd, men det är tveksamt om man är redo att fullfölja. Samtidigt skulle regionala stormakter i Mellanöstern agera i det maktvakuum som uppstår, och Iran och Saudiarabien skulle kunna mäta sina krafter, vilket skulle dra in hela regionen i ett storkrig. Världskriget är därmed ett faktum.
Vid det här laget har världsekonomin redan kollapsat, och det finns ingen enkel återgång. USA lägger bombmattor över Kina och sätter in marktrupp i landet. Den sydliga ön Hainan ockuperas. Kina kommer att lida betydligt större förluster än USA, men har stor uthållighet. Kriget förblir konventionellt, och ingendera sidan kommer att pressas till att använda kärnvapen.
Ryssland utnyttjar situationen genom att invadera Finland, Estland, Lettland och Litauen. EU och Nato blir fullt indragna i konflikten, men pressas tillbaka av den starka ryska militärmakten. Rysslands intresse är att kontrollera Östersjön och få en utpost mot Atlanten.
Nordkorea passar på att sänka ett amerikanskt hangarfartyg, och drar därmed in sig självt i konflikten. Nordkorea är den mest labila av kontrahenterna, och kan ställa till med stor skada. USA inleder därför ett massivt bombanfall mot Nordkorea, som svarar med ett par kärnvapenmissiler mot Japan, som åter kommer att lida av ett kärnvapenangrepp. USA invaderar Nordkorea, varvid en ny front öppnas mot Kina i Liaoning och Jilin.
Sveriges veckoslutsförsvar mals konsekvent ned av ryskt bombflyg och infanteri, och landet faller utan större motstånd. Nato förhåller sig passivt. Statsminister Kinberg-Batra går med på att agera marionett åt Putins regim, och i praktiken styrs Sverige av Moskva. Vägen mot Norge är därefter öppen, och Nato förmår inte att hindra angreppet. EU koncentrerar resurserna till försvar av det kontinentala fastlandet.
Erdoğans instabila regim i Turkiet lägger sig i drabbningarna genom att attackera Iran, och därmed är Europas sydgräns hotad av stridigheterna. Pakistan lierar sig med Kina och angriper ärkefienden Indien, och därmed föreligger en kontinental krigsskådeplats från Europa till Östasien. Den nya världen med Australien, Nordamerika och Sydamerika omfattas inte, och inte heller Afrika med undantag av de norra delarna.
I detta scenario skulle följderna för både USA och Kina bli katastrofala, för att inte tala om världsekonomin. Kina skulle förlora mest, och detroniseras som världsmakt för lång tid framöver, medan USA skulle stukas rejält. Den enda part som i någon mån kan sägas gagnas är Ryssland, som expanderar sitt territorium och därmed seglar upp som en ny världsmakt.
Av detta krigsspel kan vi förstå att krig inte ligger i vare sig Kinas eller USA:s intresse, och därför kommer det inte heller att inträffa. Det är också med den insikten Kina bygger upp sina atoller och utposter i Sydkinesiska sjön, förvissat om att ingen makt kommer att lägga hinder i vägen. USA kan med militär konfrontation hindra Kinas väg till dominans, åtminstone ett tag till, men bara på bekostnad av dess egen hegemoniska ställning.