USA har länge söndrat och härskat genom att begränsa handeln av strategiska produkter som elektronik till likasinnade, likväl som att förbjuda vidareexport av förädlade produkter med amerikanska komponenter till fiender. Exempelvis torskade Datasaab 1980 genom att sälja ett flygövervakningssystem till Sovjetunionen, vilket föranledde diplomatiska förvecklingar mellan Sverige och USA samt störningar i teknikimporten.
I nutid skissar USA kontinuerligt på olika sätt att angripa Kina med sådana och andra metoder. Man har till exempel stängt ute Huawei från den amerikanska marknaden med luddiga hänvisningar till att företaget skulle kunna bedriva spioneri via någon bakdörr, alltså samma tillvägagångssätt som USA och Five Eyes har tillämpat sedan decennier tillbaka för att bedriva industri- och annat spionage mot EU och övriga världen.
Huaweis finanschef Meng Wanzhou sitter fortfarande i husarrest i Kanada på amerikansk begäran, anklagad för att ha brutit mot amerikanska sanktioner mot Iran. Det är i själva verket en politiskt riktad attack mot Huawei, och Kanada har ingen egentlig rätt att kvarhålla Meng i förvar. USA har senare vidgat anklagelserna till att gälla stöld av intellektuell egendom och handelshemligheter, en lika befängd anklagelse, och än mer befängt att knyta till Meng.
Att USA agerar sålunda har två skäl, och inget av dem har med kinesiskt spioneri att göra. Det ena är att man vill skydda sin egen marknad och inte göra sig beroende av en politisk fiende för grundläggande infrastruktur. Det andra är självklart att sticka så många hål man kan i Kina, som man betraktar som en geopolitisk rival om världsherraväldet (även om Kina inte har den ambitionen).
USA har även uppmanat sina allierade att ta sig an Huawei, men bland andra Tyskland har ifrågasatt den amerikanska linjen och välkomnat Huawei att bygga tyska 5G-nät. Europa är delat i frågan, med Sverige som en typisk amerikansk satellit.
Men USA har fler äss i ärmen. Man har nyligen förmått världens ledande halvledarföretag TSMC att öppna en fabrik i Arizona, dels som ett sätt att säkra självförsörjning av vitala komponenter, men dels även för att ytterligare undergräva den kinesiska techindustrin, som på allt fler områden utgör en stark konkurrent till den amerikanska hegemonin.
Denna halvledarnationalism eller teknomerkantilism ska syfta till att vid behov kunna strypa Huaweis och andra kinesiska företags tillgång till ledande halvledarkomponenter. Man tar sikte på en av Kinas svaga punkter, att inte ha en egen chiptillverkare i yttersta världsklass, för att med lämpliga tryck mot kroppen förmå Kina att dansa efter den amerikanska pipan.
TSMC har dock ställt som villkor för projektet att handeln med Kina, den största klienten, inte ska påverkas, men det kan ju komma att ändras i framtiden – frågan om Taiwan, TSMC:s hemvist, ligger också i korten.
Man kan förutse att denna teknoprotektionism kommer att fortsätta och intensifieras post corona, särskilt som pandemin har gjort USA extra stridslystet. Vi kommer att se ett allt större inslag av tillbakadragande av produktion från Kina i syfte att stärka den egna självförsörjningen av vitala delar i USA och Europa, och Kina kommer att agera på motsvarande sätt.
Kina kommer således att sälja av sitt allt mer osäkra amerikanska pappersinnehav och investera våldsamt i halvledarfabriker för att täppa till luckan, medan USA och EU kommer att säkra tillgång på sällsynta jordartsmetaller, grundämnen som är vitala för modern teknik och som Kina för närvarande har exklusivt monopol på, likväl som mediciner och andra komponenter som i dag ligger helt off-shore.
Världen kommer därför att polariseras ytterligare, och det går inte längre att se på saken som något annat än ett nytt kallt krig. Det kommer att innebära kraftiga fördyringar när vi återindustrialiserar och tar hem billig produktion från Asien, vilket i sin tur öppnar för kinesisk export – därav intentionen att angripa kinesisk elektronikindustri.