De amerikanska hangarfartygen i Stillahavsflottan är visserligen virusdrabbade, men Pentagon försäkrar att man har kapacitet att slå till överallt, när som helst och med överväldigande eldkraft. Samtidigt menar man att Kina försöker dra nytta av pandemin och flytta fram sina positioner i regionen, en utsaga som väl är lika lite övertygande som fantasifostren kring coronaviruset som en labbprodukt.
Trumpregimen är dock besluten om att «straffa» Kina, och man är i färd med att utarbeta långsiktiga planer för detta ändamål. Det är i linje med den pågående strategin av att innesluta Kina för att sinka en rival om världsherraväldet, men det är naturligtvis också en del av den inrikespolitiska strategin att skylla ifrån sig den egna inkompetensen inför det stundande valet.
Genom att peka ut Kina som ansvarigt för pandemin sätter man ytterligare tryck på landet, utöver handelstariffer, bojkott mot Huawei och andra kinesiska bolag, med mera. Nyligen luftade USA tanken att göra amerikanska värdepapper i kinesisk ägo värdelösa för att så att säga «driva in» en fiktiv skuld, men en sådan åtgärd skulle skada USA så mycket mer.
Det är dock den typen av ränker man smider i Washington för att försöka bevara sin hegemoni, och agerandet har historiska paralleller. Exempelvis opiumkrigen 1839–1842 respektive 1856–1860 var en följd av att Kina vägrade tillåta brittiska knarkbaroner att handla med opium, och krigen innebar att västmakter tvang på Kina ojämlika fördrag med omfattande penningböter, överlåtelse av mark (Hongkong med flera), inrättande av fördragshamnar, extrajudicialitet med mera.
Dynastin Qing var förvisso efterbliven och sedan länge på nedåtgående, och den aggressiva västimperialismen skyndade på förloppet. Revolution utbröt 1911, Qing abdikerade och Republiken Kina blev en kortvarig demokrati innan allt utmynnade i diktatur, splittring, inbördeskrig och japansk invasion, allt sammanfattat under benämningen förödmjukelsens århundrade.
USA deltog aldrig i den processen, även om man istället tog sig an Japan med ungefär samma metoder. Men kanske är det något liknande, om än inte lika dramatiskt, man har i åtanke med de ständiga schismerna, att skadskjuta Kina så mycket det går för att om inte hindra så i vart fall fördröja landets vidare uppgång.
En väsentlig skillnad är dock att Kina nu är inne i en tydlig uppgångsfas, och att det därför inte finns förutsättningar att åstadkomma särskilt mycket skada, i vart fall inte utan regelrätt krig. Men viktigare är att man därmed cementerar Xi Jinpings och kommunistpartiets makt, ty något bättre sätt att odla kinesisk nationalism och återuppväcka minnen av forna västkolonialism finns inte.
I grunden är det dock simpel geopolitik. Länder släpper inte gärna ifrån sig makt frivilligt, vilket är varför paradigmskiften brukar leda till krig mellan etablerade makter och uppstickare. USA och Västvärlden vill inte ha ett urstarkt Kina som utövar inflytande i världen, för att Kina – demokrati eller inte – står för andra värderingar. Därför har man parkerat sina kanonbåtar i regionen, för att söndra och härska, för att utöva kontroll.
Det har ingenting med Trump att göra, eftersom det är en långsiktig och genomtänkt amerikansk strategi. Men med Trump vid befälet skruvar man upp volymen flera steg och drar in världen i ett nytt kallt krig, av rent inrikespolitiska skäl.
Trump får dock skynda sig om han vill «straffa» Kina sålunda, för valet är bara ett halvår bort. Inte för att det hjälper, ty med en halv miljon döda i corona och en ekonomi i djup depression vinner man helt enkelt inga val.