Den fulla serien av filmer om James Bond, inalles tjugosex stycken, har väl var och en sett några gånger. Namn som Sean Connery, Roger Moore och Timothy Dalton plus några till har i perioder gestaltat den brittiske agenten, som därmed har blivit ett stående inslag i den västerländska kulturen.
Men de längsta filmserierna finner man i Asien, bland annat en sekvens om 123 filmer under knappt sjuttio års tid om den kinesiske folkhjälten Wang Feihong. Rekord med avseende på en och samma huvudrollsinnehavare intecknar emellertid den japanska långköraren Otoko wa tsurai yo (男はつらいよ), med fyrtioåtta filmer mellan 1969 och 1995.
Det är hårt att vara man, som titeln betyder, handlar i grunden om den ambulerande försäljaren och evige ungkarlen Kuruma Torajiro (車寅次郎), eller kort och gott Tora-san (寅さん), herr Tiger, en udda figur som aldrig får till det, men som ändå har hjärtat på rätt ställe.
Han har trots sin kringflackande tillvaro en fast punkt hemma hos «familjen» i Shibamata (柴又) i Tokyo, där han emellanåt tillbringar en del tid. Till familjen räknas hans halvsyster Sakura och dennes man Hiroshi, samt tant och farbror som förestår godisbutiken Kurumaya (車屋). Med tiden är det allt mer Sakura, Hiroshi och deras son Mitsuo som hamnar i centrum.
I sin utåtriktade handel och vandel över hela landet träffar Tora-san alltid på skönheter, som han av någon anledning charmar och förtrollar, så till den grad att han egentligen skulle kunna förföra en och annan. Men när det väl kommer till kritan förmår han inte fullfölja, utan fegar ur, kanske på grund av uselt självförtroende, eller för att han inte vill binda sig och förlora sin frihet.
Halvsyster Sakura är ständigt oroad över Tora-sans civilstånd, och önskar se honom stadgad i familj hellre än att vara en kringvandrande kuf, medan tant och farbror är mer desillusionerade och väl har gett upp allt hopp.
Utöver ett underhållande drag av situationskomik berättar filmerna, huvudsakligen i regi av Yamada Yōji (山田洋次), om ett Japan som förblir en konstant, trots ständiga moderniseringar av olika slag, ett stycke fantastisk filmhistoria som målar hela den japanska kulturen och folksjälen med breda och tämligen vackra penseldrag.
Man kunde för all del ha spelat in fler filmer, om det inte vore för att huvudrollsinnehavaren Atsumi Kiyoshi (渥美清) avled 1996 efter en längre tids sjukdom. Filmerna blev en nära nog dubbel årlig tradition i den japanska kulturen, med två extra specialversioner 1997 och så sent som 2019.
I den senare framträder det åldrande paret Sakura och Hiroshi och deras numera medelålders son Mitsuo samt dennes ungdomskärlek Izumi, vilket ger en våldsam kontrast till den ursprungliga uppsättningen med ett ungt par och deras lille parvel. Det är också detta persongalleri som i det senare skedet dominerar handlingen i filmerna, med en allt mer perifer Tora-san.
Man skulle därmed lika gärna kunna se Sakura (Baishō Chieko, 倍賞千恵子) som huvudrollsinnehavare tillika rekordhållare med fyrtionio pjäser på meritlistan under femtio års tid, under vilken tid hon har bibevarat rollfiguren med den äran. Jag föredrar faktiskt att se Sakura som huvudgestalt i serien, och det skulle inte ha gått att fortsätta utan hennes medverkan.
Viss klichébildning till trots måste serien anses tillhöra den japanska kulturkanon, en tidlös skildring och en omistlig del av kulturarvet, även om serien är tämligen okänd i större delen av världen utanför Japan. Det hade inte behövt vara så, då handlingen har helt universell räckvidd.