Svenskarna ska tydligen vara det fjärde lyckligaste folket i världen, enligt det årliga «lyckoindexet». Snäppet över hamnar Finland, Danmark och Island, vilket tycks indikera en nordisk trend. Ja, Norge finns på sjunde plats, och föga förvånande finns det mest västländer i topplaceringarna i övrigt.
Detta för att det man egentligen mäter är social välfärd, valfrihet (i socialliberal mening), bruttonationalprodukt, livslängd, «upplevd» korruptionsgrad samt «generositet», vad det sistnämnda nu kan tänkas innebära. Alltså samma slags självuppfyllande lista som för diverse demokratiindex, där man vill påvisa att västländer ju är överlägsna alla andra samhällssystem.
Varför man kallar det för «lyckoindex» är dock höljt i dunkel, då lycka är en kortvarig euforisk känsla som inte går att upprätthålla över tid, annat än hos frikyrkliga pajasar och andra med någon sorts psykiatrisk diagnos. Rapporten i fråga är emellertid ymnigt strösslad med de sedvanliga ständigt leende människorna, denna förunderliga strävan att alltid framstå som glad och positiv.
Men om svenskarna är så jävla lyckliga, varför anser då inte ens en av tio att landet är på väg år rätt håll, och omvänt, varför tycker då tre fjärdedelar att utvecklingen i Sverige går käpprätt åt helvete? Siffrorna kommer från en SOM-presentation, i vilken man tydligen inte kände till rönen om svenskarnas euforiska tillstånd.
Hela åttionio procent tycker att ekonomin har försämrats under året, medan bara en procent anser att den har förbättrats. Den där procenten lär utgöra hela felmarginalen, eftersom det är ett objektivt faktum att svenskarna har tappat tio procent av sin realinkomst och att landet är i recession. Men det blir man kanske bara lyckligare av?
Oro är kanske också en säker grund för lycka, och hela sjuttiofyra procent av svenskarna oroar sig numera för den organiserade brottslighet som har lamslagit samhället. Man oroar sig även för «situationen i Ryssland», samtidigt som nativiteten sjunker till ny bottennivå – vi är så lyckliga att vi inte längre vill ha barn, av oro för «klimatet» och annan medialt inducerad dårskap.
Särskilt gäller att de unga i generation Z är synnerligen oroliga, och inte alls lika lyckliga som i äldre generationer. Svenska ungdomar hamnar här på plats arton i samma index, och det är klart att om man dagarna i ända har identitetskris angående vilka «pronomen» man bör använda och i övrigt tror att världen ska «gå under» i «klimatkris», så har man det kanske inte så lätt.
Förmodligen hade man fått en sannare profil med andra kriterier, varvid det buddistiska Östasien hade hamnat betydligt högre än det prozac- och ozempicknarkande Västerlandet tyngt under krig, woke och recession. Förgängliga ting som «lycka» är i den samhällsmodellen inte det förhärskande paradigmet, utan snarare att finna en lågpunkt i det allestädes närvarande smålidandet i vardagen, ett slags mininirvana av resiliens.