Huruvida utrikesminister Wang Yi (王毅) under sitt besök i Canberra tog upp frågor om mänskliga rättigheter, exempelvis Australiens behandling av aboriginerna, är inte klarlagt, men under alla omständigheter innebär mötet med motparten Huang Yingxian (黄英贤) alias Penny Wong en normalisering i förbindelserna. Det är första gången sedan 2017 som Wang besöker landet.
Minns att Scott Morrisons skogstokiga regim 2018 bannade Huawei och ZTE från utbyggnad av landets 5G-nät, och senare efter pandemins utbrott 2020 föreslog en coronakommission under australisk ledning i syfte att fastslå skulden för den redan utpekade brottslingen. Beijing svarade med tariffer på kött, vin, bomull, timmer och kräftor, vilket till dags dato har kostat australiskt näringsliv ett antal miljarder dollar i förluster.
Den australiska regimen utvecklade sedermera ett slags paranoid psykos, som resulterade i den märkliga pakten Aukus och inköp av kärndrivna ubåtar i syfte att patrullera Sydkinesiska sjön långt från australiska vatten. Man tror alltjämt att Kina kan komma att invadera ökennationen, men det är förstås en del av den schizoida symptombilden och har inget med verkligheten att göra.
Sedermera har Australien skiftat regim, med visst töväder i relationerna som resultat. Anthony Albanese bröt isen med ett besök i Shanghai i november, och Wang Yis besök kommer småningom att följas av premiärminister Li Qiangs (李强) dito. I samband med detta kommer även tarifferna att skrotas, och Canberra har därmed kanske lärt läxan och insett realiteten i att vara i ömesidigt ekonomiskt beroende med Beijing – en relation som även kräver ömsesidig respekt.
Samtidigt kvarstår krigsparanojan, och planer finns på att utöka Aukus med fler parter, kanske Kanada och Japan, en allians som småningom även kan länkas samman med Natos ambition att vidga sina domäner österut över Eurasien. Under alla omständigheter utgör Australien en amerikansk marionett i syfte att innesluta Kina, även om den australiska ekonomin visade sig vara på tok för liten och svag för att på egen hand kunna utmana Beijing.
Den märkliga australiska krigspsykosen har sedermera även drabbat oss i Europa, visserligen till följd av ett verkligt krig. Men tanken att Ryssland skulle gå vidare med attacker mot Nato-länder är i samma schizofrena härad som Canberras rädsla för Kina. Ändå förbereder drottning Ursula Europa för «krigsekonomi», samtidigt som de enskilda medlemsländerna rustar som aldrig förr.
Upprustningen syftar till försvar mot en fiende som aldrig kommer, men också att tillverka vapen och ammunition för fortsatt krig i Ukraïna, en konflikt man tror kommer att fortgå under lång tid, trots att Kiev inte bara har slut på ammunition utan framförallt manskap. I vart fall rustar man för lång konflikt med Moskva.
Produktion av det slaget ger emellertid ingen exportvinst, och gagnar inte heller samhället i övrigt. Pengar som kunde ha anslagits för forskning och utveckling samt bättre välfärd går istället till meningslös destruktion och statliga utgifter för ett överdrivet försvar. Detta i en tid då Europa till stora delar är i recession och lider av en levnadskostnadskris till följd av inflation.
Detta är nämligen inte som under kalla kriget, då Väst var överlägsen ekonomisk herre på täppan och enkelt kunde manövrera ut Sovjetunionen. Ryssland drabbas inte särskilt hårt av sanktionerna, men framförallt kan Kina ånga på som aldrig förr när Moskva gör grovjobbet. Kinas femprocentiga tillväxt är kanske inte som fordom dubbelsiffrig, men det ska alltså jämföras med Europa som står still eller går back.
Europa skjuter därför sig själv i foten – eller snarare i huvudet – när man halkar allt längre efter både USA och Kina, och man faller i egen grop när man har den futila ambitionen att samtidigt sanktionera Moskva till stenåldern och «frikoppla» från Kina. Hjärnsläppet är fullt i paritet med Canberras, och frågan är således hur vi ska kunna tillfriskna från detta tillstånd.