Indien är ju en demokrati och därmed ett föredöme, till skillnad från diverse regimer i grannskapet. I alla fall är det så på pappret, medan verkligheten talar ett helt annat språk. Man kan exempelvis ta frågan om kvinnans ställning och konstatera att våldtäkt är och förblir ett endemiskt problem i Indien, särskilt som våldtäkt används som ett vapen i de många etniska oroligheter och konflikter som präglar landet.
Det är ju inte bara så att Pakistan och Bangladesh har knoppats av från den indiska modernationen, utan olika etniska och religiösa spänningar är en del av vardagen i Indien, med inslag av sådant som kravaller, upplopp och självbränning. UD varnar således för att åka till demokratin i fråga.
Motsvarande spänningar finns även i Kina, men där har man betydligt bättre kontroll över fenomenet, och man tillåter inte att proponenter för balkanisering, splittring och separatism får något större utrymme. Säkerheten är överlag oerhört mycket bättre i Kina, och kvinnor är inte rädda för att gå ensamma om natten.
Indien och Kina är grannländer med samma slags klimat och förutsättningar i stort, och man har samma storleksordning på befolkningen. Indien hade visserligen planekonomi fram till 1991, då man påbörjade marknadsreformer. Med en tillväxt runt 7–8 % per år skulle man således kunna tro att Indien bara ligger något decennium efter Kina och småningom kommer ikapp.
I själva verket finns ingenting som talar för det. Indiens ekonomi verkar i stora drag på en inre marknad med nettoimport och liten export. Stora delar av tillväxten drivs av befolkningstillväxt och urbanisering, och i avsaknad av en motsvarighet till Kinas ettbarnspolitik kommer Indien småningom att bli världens mest folkrika stat, bestående främst av yngre människor – en hord av sysslolösa människor som dras till fundamentalistiska och separatistiska organisationer.
Förutom att Kina växer snabbare pekar alla indikatorer åt än större marginaler i framtiden. Kina konsumerar närmare tio gånger mer stål än Indien, vilket visar var byggnationen och produktionen är som mest intensiv. Även elförbrukningen är en sådan indikator, där Kina har en nettoeffekt av i runda tal sex gånger högre än Indien. Indien kan här kanske trösta sig med att man därmed inte ses som en lika stor klimatbov.
Riktigt intressant blir det när man betraktar andra parametrar, som liv och hälsa. Medellivslängden i Indien är 65 år, medan den är 75 år i Kina. Denna diskrepans lär inte minska givet att Kina satsar fem gånger mer på sjukvården än Indien. Kina har också omfattande vaccineringsprogram, medan epidemiska sjukdomar fortfarande är en plåga i Indien. Spädbarnsdödligheten, mängden undernärda barn och slummen i de indiska storstäderna är ytterligare faktorer som ger fördel Kina – de fattiga delar man ser i Shanghai och Beijing går helt enkelt inte att jämföra med den omfattande misär man ser i Mumbai och Delhi.
Det som skiljer Indien och Kina är inte stål, järnvägar och infrastruktur. Allt sådant är istället resultatet av en effektiv ledning och graden av humankapital, vilket är Indiens verkliga bekymmer. I Kina och Östasien finns en urgammal konfuciansk bildningskultur som helt saknas i Indien, som istället i mångt och mycket plågas av religionens gissel. Indien är ett mer ojämlikt samhälle med religiösa kastsystem och en mer differentierad över- och medelklass, och man har inte den bredd Kina har i exempelvis utbildning. Man har därför inte heller samma spets, vilket trivialt kan konstateras genom att räkna patent eller vetenskapliga artiklar.
Vidare är korruptionen i Indien högre än i Kina, liksom arbetslösheten och inflationen. Tillsammans med sociala spänningar och andra negativa faktorer gör detta att ingen utomstående vill investera i Indien, och faktum är att inte ens indierna själva vill det.
Indien är kanske i kraft av sin blotta storlek en kraft att räkna med, men det är och förblir en klumpig elefant i jämförelse med den kraftfulla kinesiska draken. Men man har ju i alla fall demokrati – frågan som här kräver sitt svar är huruvida det är mer effektivt att införa demokrati på ett tidigt eller ett senare stadium. Själv tror jag bestämt inte alls på Indien.