När Befrielsearmén till omgivningens applåder ryckte ut i kortbyxor och t-tröja för att städa upp i Hongkong efter ligisternas framfart gav man ett försynt finger åt den sjukligt kinahatande västpressen, som inget annat än längtar efter ett nytt Himmelsfrid.
Befrielsearmén har inte rätt att agera på egen hand i interna angelägenheter, men kan på eget bevåg utföra volontärhjälp, något man tidigare har gjort efter en orkan. Kontrasten mellan å ena sidan en vänlig och hjälpande armé och å den andra terrorister som belägrar och förstör staden är slående – en propagandaseger för Xi Jinping.
I lögnarpressens ögon är det alltjämt en kamp mot ett kommunistparti som anses undanröja frihet efter frihet och vägrar ge efter för kraven. Den enkla sanningen är att partiet inte har så mycket som blinkat med ögonen, utan överlåter på staden att hantera situationen, helt i enlighet med konstitutionen – den som under trettio år har följts till punkt och pricka.
I det mediala narrativet använder polisen «brutala metoder», medan sanningen alltså är att man kraftigt håller tillbaka – i absolut ingen väststad skulle motsvarande kravaller tillåtas fortgå, utan skulle slås ned med en kraft som får Hongkongs poliskår att se ut som tennsoldater i kjol.
Den återhållsamma strategin har två orsaker. Den ena är att man till varje pris – uppenbarligen förgäves – vill undvika omvärldens anklagelser om brutalitet, den andra att låta studentvåldet irritera befolkningen så mycket att deras sak småningom blir ohållbar.
I ljuset av att «demonstranterna» demolerar allt som kommer i deras väg är det senare bara en tidsfråga. Vän av ordning undrar förmodligen vad sönderslagna Starbuck’s-inrättningar ska tjäna till – är det kommunistpartiets café eller hur ska man tolka saken? Att slå sönder trafikljus, bränna ut tunnelbanetåg, demolera tunnelbanestationer, sabotera bussar, angripa banker och butiker, rycka sönder gatubeläggning och paralysera trafiken tjänar inte till annat än att lamslå näringslivet, dra bort turismen och rycka undan folks levebröd – Hongkong är nu i recession.
Att hälla tändvätska på en äldre man och tända på för att denne har en annan åsikt är inte heller ägnat att hjälpa «demonstranterna», utan borde väcka avsky hos varje människa med sunda vätskor i behåll – men exempelvis DN-tidningen tar inte avstånd från sådana handlingar, utan uppmuntrar dem som en nödvändighet i den meningslösa kampen om friheter som aldrig varit hotade.
Något nytt Himmelsfrid lär det dock inte bli, dels för att det är en lokal angelägenhet utan minsta spridningsrisk – stödet på fastlandet för terroristerna är obefintligt –, och dels för att det finns strategiska skäl att till varje pris upprätthålla principen om ett land, två system. Det är först när de radikala separatisterna på allvar hotar den principen som mer bryska metoder blir påkallade.
Utnötningsstrategin kommer småningom att bära frukt. Studenterna kommer då inse att de har kämpat förgäves, att de har förstört sina egna liv, och att de har år i fängelse att vänta för upplopp, sabotage, mordförsök och andra olagliga tilltag. Det är det självständiga rättsväsendet som kommer att ordna detta och metodiskt återföra staden till normalitet. Livet kan sedermera gå vidare.