Nu kan vara ett lägligt tillfälle att återta Taiwan med våld, då Vita huset är nedlusat med virus och amerikanska stillahavsflottan har nedsatt funktionsförmåga på grund av utbrott. Det menar i alla fall en rad högljudda nationalister i Kina, som dock får mothugg från både armén och statsvetare.
En regelrätt invasion är inte ett alternativ Kina vill spela i första hand, utan är en sista utväg om Taiwan skulle utropa självständighet. För närvarande ansluter sig Taiwan genom grundlag till principen om ett Kina, men den kan komma att utmanas om en majoritet på ön förespråkar självständighet.
En invasion skulle dessutom kosta oerhört mycket, inte bara i strid med amerikanska och taiwanesiska styrkor, utan i efterräkningar som bojkott och sanktioner. Ty omvärlden skulle naturligtvis inte med blida ögon åse en sådan utveckling.
Under kinesiska inbördeskriget 1945–1949 tog USA parti för nationalisterna, och försåg dem med logistik, materiel och underrättelser. Generalissimo Jiang Jieshi utnyttjade dock inte resurserna effektivt, och överprövade ofta – likt en gång Hitler – sina generalers beslut. Kommunisterna, som hade större delen av befolkningen på sin sida, kunde med gerillataktik enkelt plocka på sig amerikansk materiel och småningom driva nationalisterna till den sista utposten på Taiwan.
Republiken Kina krympte således betänkligt, medan Mao Zedong kunde utropa Folkrepubliken Kina på fastlandet den första oktober 1949. I omvärldens ögon representerade nationalistregeringen på Taiwan alltjämt hela Kina, en ordning som gällde till 1971, då rollen övertogs av Folkrepubliken.
Ursprungligen gav USA slaget förlorat, och man menade att det bara var en tidsfråga innan Taiwan skulle tas av Mao. Koreakriget 1950–1953 kom dock emellan, nämligen när Kina gick in på nordsidan då sydkoreanska och amerikanska trupper hade drivit nordkoreanerna intill den kinesiska gränsen. Kina lyckades pressa tillbaka den amerikanska offensiven till 38:e breddgraden, kring vilken vapenstillestånd småningom ingicks. Där är vi än i dag.
Men det kinesiska försvaret för Nordkorea fick USA på andra tankar, och man beslöt att rusta upp i regionen och särskilt försöka hålla Kina i schack. Det var uteslutande en del av den amerikanska dominoteorin under kalla kriget, som ett led i att hålla kommunismens förmodade framfart stången.
Den vita terror under järnhård nationalistisk diktatur som tillämpades på Taiwan fram till 1990-talet var nämligen inte i sig något plausibelt skäl för USA att värna ön och nationalisterna.
I dag är emellertid Taiwan en allt mer stabil demokrati, och kalla krigets motiv har nu ersatts av demokratimission. Taiwan kanske inte ursprungligen var ett legitimt ändamål för västmakterna i en strikt kinesisk konflikt, men givet utvecklingen ser man nu Taiwan som en fristående entitet, trots principen om ett Kina – det stipuleras från världssamfundets sida att en återförening måste ske under samtal.
Ur Kinas synvinkel är det synnerligen absurt att västmakter anser sig ha något att säga till om gällande kinesiskt territorium, men man spelar med i elakt spel. Man har en lång tidshorisont och kan vänta ut en bättre utveckling eller i vart fall ett bättre ögonblick innan man beslutar att nyttja våld.
Dels vill man inte äventyra ekonomin, eftersom ekonomisk tillväxt är det som legitimerar kommunistpartiets fortsatta makt. Dels vill man inte utmana ett USA som fortfarande är militärt överlägset. Och dels vill man inte heller stöta sig med Taiwan, utan föredrar en organisk sammanväxt över tid.
Men ju starkare Kina blir ekonomiskt och militärt, och ju närmare Taiwan kommer en deklaration om självständighet, desto mer ökar risken för en konfrontation. Med en värld i lockdown upptagen av virusbekämpning infinner sig ett tillfälle att pröva den amerikanska beredvilligheten, särskilt som ekonomin ändå går söderut under en period.
Zhongnanhai kan kalkylera med en svidande negativ tillväxt under en tid, men vet samtidigt att omvärlden är beroende av Kina (och omvänt). Det man däremot inte känner fullt är USA:s vilja att komma till undsättning och hur långt USA kan gå i en vedergällning. USA kan inte invadera, och man kan inte heller bomba städer med civila – vad ska man egentligen slå mot?
Sannolikheten för en invasion är ändå liten, och Beijing har en helt annan spelplan i beredskap. Man böjer sig som gräs i vinden för handelskrig och andra motgångar i väntan på att stormen ska bedarra och USA normaliseras, och på samma sätt har man en sällsynt uthållighet i andra affärer. Men uteslutet är det inte.
