Konstnären, provokatören och dissidenten Dan Park har återigen ställts inför skranket, av röda åklagare anklagad för åsiktsbrottet hets mot folkgrupp. Tidigare har mästaren, vars verk har ställts ut i det danska Folketinget, skakat galler i två omgångar om fem respektive fyra månader vardera.
Den röda åklagaren menar här att Park är en återfallsförbrytare, och att straffet därför måste spegla det faktum att bildskaparen aldrig tar lärdom. Yrkandet ligger på nio månaders fängelse, varvid den sammanlagda tiden bakom galler för att ha manifesterat harmlösa konstuttryck landar på ett och ett halvt år.
Man kan ställa det i relation till hur samma klick av röda åklagare i maskopi med övriga rättsväsendet regelbundet söker lägsta möjliga straff för grova våldsverkare, enkannerligen i sådana fall då «förmildrande omständigheter» i form av annan kulturtillhörighet föreligger. I denna perverterade ordning är det ett större brott att klistra upp en handfull provocerande affischer än att våldta småflickor, gravt misshandla andra personer, bränna bilar eller angripa ordningsmakten med stenkastning och andra metoder.
En annan aspekt rör verkställigheten av dessa doktrinära brott mot statsmakten, då Park vid båda sina sejourer i den svenska kriminalvården har infunnit sig fysiskt vid anstalterna. Det har här inte varit det minsta tal om fotboja, trots våldsam överbeläggning och platsbrist i verksamheten.
Kriminalvården skattar själv behovet till uppemot 18 000 platser, att jämföra med existerande 4 300. För närvarande dubbelbokar man rummen, vilket ger effekter i form av ökad förekomst av våld vid anstalterna. Den amerikanska anstaltsmisären är numera vardag även i Sverige.
Nu ska man kanske inte känna någon sorg för att förhärdade brottslingar får smaka på en tuffare tillvaro, men det är ett allvarligt problem att man går betydligt hårdare åt politiska dissidenter och provokatörer än verkligt kriminella element. Polis och rättsväsende prioriterar alltid ideologiska brott mot staten högre än verkliga brott mot person och egendom.
Angående Dan Park kan kommuniståklagaren helt enkelt glömma att vederbörande kommer att låta sig tyglas och kuvas, och det enda denna statens politiska förföljelse renderar i det längre perspektivet är åtlöje, medan Park själv småningom antar martyrstatus.
Kanske kan man anmärka på att nivån av konsten i fråga inte når den finess som kännetecknar den yttersta eliten av bildade konstnärers, och möjligen är det så att Park som person ger ett ganska patetiskt intryck med sina enkelspåriga teman.
Men konsten, gycklarrätten och yttrandefriheten gör alltså inte halt vid en viss nivå eller en viss upphöjd och påbjuden ståndpunkt i den smala åsiktskorridorens tillåtna spektrum, utan Dan Park ska istället förstås som den minsta av våra bröder, den som är i störst behov av skydd för sina barnsliga uttryck. Yttringar som för övrigt inte ska delibereras i en domstol renons på förmåga att bedöma konst.
Personligen känner jag inte alls denne socialbidragstagare, vegan och i övrigt udda person, men jag ska villigt erkänna att jag uppskattar hans finurliga verk, enkla stenciler som sätter fingret på samhällets varbölder och andra ömma punkter, och därmed våldsamt retar det korrupta vänsterkotteri som utgör den faktiska makten i vad man brukar benämna den djupa staten.
