Med Hamas’ terror fick den slumrande judelobbyn nytt bränsle, och såväl ledar- som debatt- och kultursidor i de gängse medierna fylls med snyftretorik och socialporr kring de stackars judarna, som får lida så fruktansvärt när ockupationsmakten smular sönder och samman Gaza i ett nytt Nakba. «Nu spelar staten med förintelsen» är en rubrik, «Därför har jag skaffat mig en davidsstjärna» en annan.
Som plåster på såren slängde Tidö-laget tio miljoner till diasporan, som tackade och tog emot, men nog hade hoppats på bättre utdelning än allmosor till ett nytt staket. En annan figur i Kristerssons lag, Ebba Busch, hoppar även hon på det populistiska tåget och tar tillfället i akt med en smula opportunism genom att lansera en «folkkampanj mot antisemitism».
Problemet med den ansatsen är att en sådan kampanj går spårlöst förbi dem det berör, det vill säga de muslimer som står för i princip all antisemitism i Sverige utöver en handfull nationalsocialister med bokstavsdiagnos. Detta för att detta klientel med rötter i islam har fått antisemitismen med modersmjölken, och kanske snarare ser Hitlers metoder som en inspirationskälla mer än en varning.
Det är vidare så att den antisemitism som frodas i Mellanöstern är av religiöst och politiskt slag, med rötter i historia och den förhandenvarande konflikten, medan den rasistiska antisemitism som omgärdar förintelsen är tämligen unik för nationalsocialismen och dess omedelbara föregångare i Weimar. Även av det skälet träffar en sådan kampanj fel.
Lärare runt om i landet kan vittna om att barn och ungdomar med bakgrund i islam inte är mottagliga för budskapet, eftersom det inte har relevans för deras världsbild. Och vi andra kraftigt förintelsetrötta svenskar, som har blivit vaccinerade sedan barnsben, kunde inte bry oss mindre om ytterligare statlig propaganda i frågan – det går in i ena örat och ut ur det andra utan att påverka innanmätet.
Vi behöver alltså inte ännu en upplysningskampanj, inte ännu ett förintelsemuseum, och inte heller ännu fler ledarstick om judarnas prekära situation. Kretinerna i politiken och dess propagandamedier har själva bäddat för detta elände genom massinvandring från muslimska länder, och det är alldeles för sent att nu försöka åtgärda konsekvenser som galopperande antisemitism, särskilt med löjliga informationskampanjer.
Det man bör göra är givetvis att en gång för alla lösa roten till problemet, eller att agitera för det, nämligen att implementera en tvåstatslösning enligt 1967 års gränser. Först då kan Mellanöstern få fred och judar och araber leva sida vid sida, i en kompromiss som alla slutligen kan godta.
Problemet här är dock att judelobbyn är lika mycket sionister som Netanyahus regim i Tel Aviv, och att man således hellre bedriver denna hets än att lösa den primära knuten. Det finns inte en skribent i dessa medier som prioriterar grundfrågan, utan man tar hellre tillfället i akt att flytta fram de egna positionerna. Vämjeligt är bara förnamnet.