En publicist vid ett så kallat alternativmedium döms till en månads fängelse och skadestånd för att ha granskat en bidragsfinansierad aktör som även åtnjuter omfattande stöd från den politiska vänstern. Detta efter att aktören i fråga väckt enskilt åtal, på samma sätt som i en lång rad andra fall.
Enskilt åtal kan väckas då staten inte finner intresse att driva process, det vill säga när inget brott anses föreligga enligt gällande lagstiftning, i det här fallet yttrandefrihetsgrundlagen. Syftet är då att en person vill ha upprättelse och pekuniär kompensation, det vill säga skadestånd.
Men den politiskt tillsatta tingsrätten dömer alltså ansvarig utgivare till fängelse, som om det vore ett allmänt åtal i statlig regi. Det är säkert helt enligt konstens alla regler, vilket då understryker att vi har att göra med en juridisk bananrepublik som får «polenungern» att framstå som förstklassiga rättsstater. Fängelse ska inte kunna utdömas i tvistemål mellan privatpersoner.
Vidare döms publicisten på felaktiga grunder, då värdeomdömen som «vedervärdig människa» – indirekt förmedlat genom faksimil – inte faller under begreppet förtal. Däremot kan det förstås vara förtal att utpeka en person som klandervärd, i svensk lagstiftning även under den märkliga premissen att påståendet är sant.
Fallet rör Tomas Åberg, alias «Näthatsgranskaren», som har haft som affärsidé att utverka omfattande bidrag för att tråla sociala medier i syfte att anmäla personer för olika slags åsiktsbrott, en verksamhet som har hyllats i vänsterliberala stats- och kommersmedier i huvudfåran. Bland andra Aftonbladet menade att Åberg förtjänar titeln «årets svensk», i vart fall innan besvärande omständigheter i mannens förflutna grävdes fram.
Dessa omständigheter kan här inte nämnas, då det tydligen utgör förtal att återge grunden för misstron mot aktören i fråga. Vänsterliberala stats- och kommersmedier i huvudfåran nämner mycket riktigt inte mannens handel och vandel i detalj, men det kan förstås även bero på att man sympatiserar med hans verksamhet och därför inte vill svärta ned honom mer än nödvändigt.
Men i grunden är det en given journalistisk ambition att granska aktörer av Åbergs kaliber, då dennes tveksamma bakgrund har beröringspunkter med en verksamhet som inte kan förstås som annat än geschäft. Det allmänna stödet från myndigheter drogs sedermera in när dessa omständigheter uppdagades och offentliggjordes, varvid Åberg sadlade om genom att väcka enskilda åtal mot privatpersoner som kritiserade honom och hans affärsidé samt återgav mindre smickrande delar av hans levnadsbana.
Tidigare har Åberg angripit enskilda individer utan egentlig yttrandefrihet, bland andra omfattande swishjournalisten Joakim Lamotte, men oftast värnlösa äldre personer som är lättfångade byten. Här dröjer sig saken emellertid om Samnytt och dess ansvarige utgivare, Mats Dagerlind, som verkar under yttrandefrihetsgrundlagen, oavsett om åtalet är enskilt eller allmänt.
Men även en obskyr publikation av det slaget är ett ganska lättfångat byte, då man inte förfogar över några större medel och inte har tillgång till Stockholms tjugo flottaste advokatbyrårer som vissa kommersmedier i Bonnier-oligopolet. Åberg väljer sina offer med omsorg, och gjorde den korrekta kalkylen att en tomte som Dagerlind inte har något större offentligt stöd – det är här den politiska tillsättningen av domarkåren spelar in.
Någon av dessa två herrar borde förvisso skaka galler, men det är alltså inte Dagerlind. Det är inte brottsligt att vara en idiot, och den granskning som har skett i Samnytts regi skiljer sig i princip inte från motsvarigheter i de fina kommersmedierna, annat än att alternativmedierna har något vassare kanter och taggigare framtoning – det ska inte spela in.
Av allt att döma frikänns Dagerlind i högre instans, men det timade är ändå uppseendeväckande och framförallt upprörande. Varje sådant fall åsamkar ytterligare skada på rättsväsendets anseende och fjärmar nationen allt mer från demokratins essens.
