Donald Trump är inte närvarande vid säkerhetskonferensen i München, men hans skugga vilar ändå tung över evenemanget. Detta för att han har medvind i opinionen och har oddsen på sin sida att åter bli US-president, och för att han åter slungar ut chockerande uttalanden om att Ryssland borde angripa snyltarna inom Nato, det vill säga de som inte avsätter sina två procent till försvaret.
Det är en påminnelse om att den amerikanska demokratin är labil och föremål för tvära kast vart fjärde år, och att Europas säkerhet inte kan vila på en sådan skakig grund. Europa måste ta eget ansvar för sin utveckling, istället för att lägga alla sina ägg i den uttjänta amerikanska korgen.
De båda har olika mål och förutsättningar, med ett USA inbegripet i ett existentiellt kallt krig med Kina, medan Europa står i ömsesidigt beroende med Kina för sin export. USA är samtidigt självförsörjande på i princip allt, medan Europa beror av import av energi, spannmål och en lång rad andra produkter, varav en del av strategisk art.
Europa har därför ingen tung stämma av eget slag i världen, utan blir mest Washingtons nickedocka. För all del finns i Sverige ett förlegat och synnerligen naivt fokus på den «transatlantiska länken», men den uppfattningen är inte lika stark bland europeiska ledare i stort.
På samma sätt föreligger bland svenska, baltiska och en del andra europeiska politiker ett aggressivt förhållningssätt gentemot Kina, medan de större och tyngre medlemsländerna har en mer pragmatisk inställning till landet. Europas egen marknad är otillräcklig, och utan Kina skulle ekonomin implodera.
Förhållandet till Ryssland och kriget i Ukraïna är en annan skiljelinje. Visserligen har man gått hand i hand under de inledande två åren, men vi ser nu hur stödet svajar betänkligt i Washington, då representanthuset vägrar godkänna fler stödpaket. Trump har här deklarerat att han avser avsluta kriget «inom några dagar» om han blir återvald, vilket är liktydigt med att dra ett streck i sanden och erkänna rysk seger.
Förvisso ser vi ett vikande stöd även i Europa, och allt fler kommer till insikt om att Ukraïna inte kan återta vad man har förlorat, alldeles oavsett hur mycket pengar och materiel man pumpar in. Däremot kvarstår ett principiellt avståndtagande gentemot Moskva, medan Washington under Trump kan komma att normalisera relationen.
Här ser vi även hur Kina och Indien med flera nationer vidmakthåller vänskapliga relationer med Ryssland, istället för att ansluta till den västliga sanktionscirkusen. Det betyder inte att man ställer sig bakom aggressionen i Ukraïna, utan bara att man inte ser konflikten som tillräckligt skäl för att bryta band – man ser till skillnad från Väst även det ryska perspektivet i frågan.
Därmed skulle Europa stå ensam kvar på banan om USA faller ifrån, och det är uppenbarligen ingen fruktsam utveckling. Dels har sanktionerna ringa effekt, och dels spiller de över på avsändaren, med ett Europa numera statt i recession. Ska vi verkligen vara ovänner med Moskva för evigt, samt låta en koreansk situation uppstå i hjärtat av Europa? Skulle inte tro det!
Vad alla dessa trådar visar är att Västs problemformuleringsprivilegium är förbi, och att en polycentrisk världsordning numera är förhandenvarande. En mångpolig ordning med ett Väst tudelat i Washington och Bryssel samt med Beijing som ny central maktfaktor, flankerade av mindre poler som Nai Dilli och Moskva.
För Europas vidkommande innebär den utvecklingen att man måste komma ned från sitt moralistiska elfenbenstorn högt uppe i skyn och mer pragmatiskt sköta sina egna bestyr istället för att försöka kommendera och uppfostra världen i övrigt som under kolonial tid.
Den «regelbaserade världsordningen» under amerikansk hegemoni är till ända, och världen är därför i behov av en omförhandlad ordning som inte särskilt gynnar Väst och framförallt USA. Förhoppningsvis kan en sådan mer rättvis ordning komma till stånd utan ett nytt världskrig, och det ligger i Europas intresse att bidra till en sådan utveckling.
Europa måste finna en egen och självständig väg att stå stark i denna mer komplexa värld, med så hög grad av självförsörjning och diversifiering av varuflöden som möjligt, under ömsesidig respekt visavis övriga aktörer. Det enda europeiska politiker ska ha för ögonen är att utveckla Europa för européerna, snarare än att lägga sig i avlägsna konflikter och schismer.