Man tycker nog att det borde ha blivit nyhetsstoff när amerikanska konsulatet i Hongkong för en vecka sedan slängde ut fyra «hongkongare» (det vill säga kineser) som sade sig söka asyl, men vad man kan förstå har ärendet gått spårlöst förbi både statstelevisionen och DN-tidningen. Borde inte de skrika sig hesa kring denna kränkning av «hongkongarnas» (det vill säga kinesernas) mänskliga rättigheter?
Det är naturligtvis så att man även på dessa redaktioner läser lokala nyheter och därför känner till ärendet. Givet att man inte rapporterar om saken begriper man därför logiken bakom det amerikanska agerandet, och erkänner därmed implicit att man deltar i detta politiska spel för galleriet.
Det är nämligen exakt så som SCMP:s kolumnister beskriver saken, att de svartklädda kackerlackor som har vänt in och ut på staden nu har gått från att vara Washingtons nyttiga idioter till att bara vara idioter, fullständigt puckade mähän som tror att saken skulle handla om något annat än att nyttja Hongkong som murbräcka mot Kina i ett smutsigt geopolitiskt spel.
De fyra smågangstrarna visade sig vara alldeles för obetydliga för att kunna nyttjas som politiska pjäser av Washington, och sparkades därför ut. Andra av samma småskaliga kaliber visade sig inte vara särskilt välkomna i vare sig Taiwan eller Tyskland, och den föresatta givmildheten att ge «hongkongare» (det vill säga kineser) «asyl» visade sig vara ett tomt löfte – massexodus uteblev.
Vad USA implicit meddelar med sitt agerande är att man inte vill ta i kackerlackorna ens med tång, om det inte rör sig om storvilt i form av «Joshua» Huang «Wong» «Chi-Fung» Zhifeng (黄之锋) eller Zhou «Agnes Chow» Ting (周庭), det vill säga personer i ledargarnityret för den secessionistiska självständighetsrörelsen, sådana som kan utnyttjas för att bedriva utrikespolitisk retorik mot Kina, och att man i övrigt litar på att Hongkongs rättsväsende och demokrati fungerar som de alltid har gjort, även efter införlivandet av den nya säkerhetslagen.
Kackerlackorna lär sig nu den hårda vägen att de bara ses som just kineser, i Väst ansett som ett mindervärdigt folk och utsatt för ständig rasism, inte minst i dessa tider av pandemi. Denna rasism är mest påtaglig i anglosaxiska länder, men grasserar även i Sverige – det är bara att titta på hur man uttrycker sig i fora i internets undervegetation.
Det är en ögonöppnare som man måste ha noterat i breda lager i den så kallade demokratirörelsen. Av det inträffade kan man lära sig att Hongkongs framtid finns i och bara i anslutning till Kina som modernation, att Hongkongs unikum bäst odlas i samklang med fastlandet och dess ambitioner, och att man inte har några bättre vänner på annat håll.