Den som vänder blicken österut upptäcker snart att vägen är det viktiga. Vägen, eller ritualen, utförandet och så vidare står i skarp kontrast till tron, som är den viktigaste komponenten i kristen religion – greppet om tanken överskuggar allt annat i den kristna ideologin, medan detta i regel är oviktigt i österländsk filosofi.
Vägen, eller doktrinen, guiden med mera, skrivs på kinesiska 道 (dào), vilket är huvudet (首, shǒu) på en person som går (辶, chuò), det vill säga någon som praktiserar något. Den som till exempel tar lektioner i jūdō utövar således den mjuka vägen (柔道, róudào på kinesiska).
Dào i sig själv är en filosofisk morallära (daoism på ismernas västerländska) som länge genomsyrat österländskt tankeliv, inte minst i kinesisk kampsport och nyare avläggare som modern qigong-praktik. Dào är också integrerad i en del religioner, men är i grunden ett etiskt system, ett sätt att förhålla sig till omvärlden.
Den som till fullo vill omfatta kinesisk kampsport (武术, wǔshù = stridsmetod, eller ibland 功夫, gōngfu = skicklighet i största allmänhet) kan därför inte bara gå till den plats där vägen utövas (道场, dàochǎng, eller dōjō på japanska) och tro att det räcker med fysisk träning, utan måste också ägna tid åt att förstå den kompletterande etiken, 武德 eller wǔdé = stridsmoral.
I grunden för denna etik finns begreppet yīnyáng (阴阳, eller symboliskt ☯︎), som är tecknen för mörk respektive ljus, det vill säga två typiska motsatser. Den grundläggande tanken är att extremer bara kan finnas i relation till varandra, och är meningslösa i sig själva – fult kan bara finnas i relation till vackert, varmt i relation till kallt, aktivt i relation till passivt, kvinnligt i förhållande till manligt och så vidare.
Yinyang är således en form av dualism eller bipolaritet, där de extrema polerna (太极, tàijí) utgörs av sådana motsatspar. Harmoni uppnås när extremerna är i balans, vilket då betecknas 无极 eller wújí, utan extremer eller att vara gränslös. Alternativt kan detta betecknas 无为 eller wúwéi (utan att göra), eller ickeaktion – att göra något utan ansträngning, som gravitationen tvingar ner ett äpple; att gå vägen utan att tänka den.
I kinesisk kampsport utgör detta ansträngningslösa tillstånd idealet, antingen genom att man likt vatten bara glider undan en angripare eller genom att maximera kraft i ett anfall genom rätt rörelser. Wúwéi är att vara naturlig, att vara i harmoni, att behärska extremerna – härav följer de frysta rörelser som praktiseras i 太极拳 (tàijíquán, taijiboxning) och 气功 (qìgōng, andningsteknik).
För att uppnå 无极 eller wújí, det gränslösa, harmoniska tillståndet, måste man förutom fysisk drill också träna sinnet, genom att förstå de etiska ideal som skapar själslig harmoni. 武德 eller wǔdé – kampmoral – definierar ödmjukhet (谦, qián), ärlighet (诚, chéng), tillit (信, xìn), artighet (礼, lǐ) och rättfärdighet (义, yì) som fem grundläggande sociala dygder man måste praktisera i livet, även utanför dojon, liksom ett antal dygder för att bygga en stark själ: mod (勇, yǒng), uthållighet (忍, rěn), vilja (志, zhì) med flera. Det är ofta här den typiske karateutövaren i väst går vilse, oförmögen att förstå den filosofiska grunden till balansen mellan kropp och själ.
Dessa dygder är inte isolerade till kampsport, utan genomsyrar tvärtom livets alla discipliner i kinesiskt och österländskt tänkande. Yinyang och andra daoistiska principer återfinns som element i andra filosofiska system, som exempelvis det konfucianska, den traditionellt dominerande filosofin i Kina med omnejd.
De fem sociala dygder som listas ovan finns även i modifierad form i konfucianismen, och kallas där de fem konstanterna (五常, wǔcháng): välvilja (仁, rén), rättfärdighet (义, yì), artighet (礼, lǐ), vett (智, zhì) och tillit (信, xìn). Dygder som ärlighet (诚, chéng), förlåtelse (恕, shù), lojalitet (忠, zhōng) och så vidare finns i ymnighet som komplement, tillägg och följder, men det är de fem konstanterna som är viktigast.
Begreppet artighet (礼, lǐ) kan också förstås som ritual eller praktik, det vill säga det sätt på vilket man för sig eller hur man praktiserar vägen i det dagliga livet. Det är inte ritual i samma mening som i religioner, utan är rationella rutiner för att forma samspelet i ett samhälle, och ytterst ett sätt för att skapa ett harmoniskt samhälle med nöjda medborgare.
Till sådan ritual hör dygden att vara lojal (忠, zhōng), främst mot den egna familjen, sin partner, härskaren och vänner. Vi observerar här att sådan lojalitet definierar en hierarkisk struktur, och i detta fall även en patriarkal sådan – det är hustrun som ska vara lojal mot mannen, medan mannen ska visa kärlek och välvilja.
På samma sätt är äldre överordnade yngre, inte minst inom den egna familjen. En yngre bror ska visa respekt för en äldre, medan en syster traditionellt alltid står under en bror i rang, oavsett ålder. Barn i allmänhet förhåller sig till sina föräldrar som en hustru till sin man och en man till sin härskare: 君君臣臣，父父子子 (jūn jūn chén chén, fù fù zǐ zǐ = härskare ska vara härskare, ministrar ministrar, fäder fäder, söner söner) som det uttrycks på kryptisk klassisk kinesiska.
Begreppet kallas pietet eller 孝 (xiào, en kombination av tecknen 老, lǎo = gammal, och 子, zǐ = barn), och är den dygd som traditionellt reglerar barns uppförande gentemot sina föräldrar. Det är ett socialt kitt som binder samman generationer på ett helt annat sätt än i vårt västerland, även om det också medför en mer kollektivistisk hållning och avsevärt mindre utrymme för den egna individen.
Man kunde tro att det i det förment kommunistiska Kina inte funnes sådana gamla konfucianska dygdemönster, men även om Mao med all kraft sökte utrota allt gammalt misslyckades han kapitalt; man slår inte utan vidare sönder en flertusenårig kultur.
Således har konfucianismen på senare år återupprättats och mer eller mindre återtagits som informell statsfilosofi. När president Hu Jintao pratar om det harmoniska samhället (和谐社会, héxié shèhuì) är det en direkt anspelning på konfucianska ideal, särskilt som man i retoriken också nyttjar det konfucianska begreppet 小康 eller xiǎokāng för att beteckna ett socialt balanserat samhälle.
I praktiska termer kan detta ta sig underliga uttryck, som när man föreslår en pietetslag för att värna äldres hälsa och välmåga. Även om konfucianismen som filosofiskt ideal återuppväckts har Kinas modernisering inneburit att generationerna glidit ifrån varandra och individualismen stärkts, speciellt som ett resultat av ettbarnspolitiken.
I Kina finns ingen äldreomsorg av det snitt som vi har i Sverige, utan det faller delvis på barnens ansvar att sörja för sina åldrande föräldrar, som ett gensvar på föräldrarnas uppfostran av barnen. Generationerna binds på så sätt samman för livet, istället för att som här separeras i bestämda skikt – svenska ålderdomshem med ensamma åldringar som matas med storköksmat och glider omkring med rullatorer är förmodligen en mardröm för de flesta kineser.
En pietetslag är därför inget annat än formaliserat sunt förnuft i en kinesisk persons sinne, även om man förmodligen kan tänka sig de mest absurda konsekvenser av att en son eller dotter med lagens hjälp tvingas besöka sin mor och far på avlägsen plats. I Sverige skulle vi förmodligen kalla det för en symbollag, eller en morallag.
Och just eftersom vi redan har en hög med morallagar är det i princip inget som hindrar en motsvarande pietetslag även i Sverige. Även här finns demografiska problem, och speciellt finns problem med en eftersatt äldregeneration som lever ett torftigt liv på särskilda hem. Kristdemokraterna är sannerligen inga konfucianer, men nog skulle ett sådant förslag kring de äldre falla dem på läppen?
Det som ändå gör att ett sådant förslag inte har kraft att förverkligas i Sverige eller västerlandet är att individualismen är så mycket starkare här, och att vi inte har vägen eller ritualen som ideal; vår liberala lagstiftning är därtill främmande för den typen av sociala pliktlagar. Framförallt har vi ingen tradition kring pietetsideal, utan lämnar glatt våra äldre till hemmet – hur skulle vi annars få ihop våra «livspussel»?
I detta livspussel verkar dock ingen ta fasta på de sista årens bitar, de flesta av oss blir ändå gamla en dag.