Kategori: Filosofi

Ett nätbaserat uppslagsverk beskriver i sin svenska utgåva religion som «tro som grundar sig på föreställningen om en eller flera gudar, andar, transcendenta själar eller andra övernaturliga fenomen.» Man likställer således religion med tro, och man tycks se saken med ett typiskt kristet raster. Ty i kristendom och andra abrahamitiska religioner är förvisso tron definierande och fundamental, och man talar i dessa sammanhang om ortodoxi, den rätta tron till skillnad från de otrognas och avfällingarnas «hedendom».

Men den definitionen är inte ämnad att omfatta österländska religioner, utan är i själva verket helt ortogonal mot hur många av dessa vishetsfilosofier gestaltar sig. Exempelvis buddismen har inga gudar, förkastar begrepp som «själ», och känner i regel inga övernaturliga väsen som «andar» (även om bodisattvor emellanåt kan ha en sådan roll i mytologin). Daoism och i någon mån konfucianism kan också förstås som religioner där sådana trossatser och övernaturliga fenomen intar en mindre central plats.

Istället är handlingen ofta mer central, inte minst i konfucianismens begrepp etikett (礼, li), lojalitet (忠, zhong) och faderlig vördnad (孝, xiao). Buddismen definierar som bekant den åttafaldiga vägen, med element som rätt förståelse, rätt avsikt, rätt tal, rätt handling, rätt livsföring, rätt strävan med mera, och har dessutom ett flexibelt system av mer eller mindre lösa föreskrifter som man kan sträva efter att följa.

Visserligen har abrahamitiska religioner också föreskrifter, men de är då av typen absoluta påbud eller förbud under den vresige gudens straff, och påbuden gäller huvudsakligen att tro på den rätta guden i det polyteistiska sammelsurium som judendom och kristendom uppstod i. Man kan vanligen få «syndernas förlåtelse», men apostasi är oförlåtligt och traditionellt förenat med dödsstraff (så alltjämt i islam).

I buddism och många andra österländska läror förekommer inga sådana påbud eller förbud, inte heller något universellt krav på renlärighet eller något anspråk på religiöst monopol, utan föreskrifterna är mer att se som en sorts rekommendationer som man gör bäst i att följa om man vill nå framgång i den praktik som är helt central. Till exempel kan det vara svårt att nå djup sinnesro i meditation om man är alkoholpåverkad eller i övrigt är uppslukad av sina begär.

Även om handlingen således är mindre absolut definierad i buddismen, är den ändå avsevärt mer central än eventuella trossatser, och buddismen är därför ett exempel på ortopraxi, den rätta handlingen, om än inte skriven i sten eller förenad med straff. Buddistisk etik är humanistisk och utgår från den förnuftsbaserade människan och dennes rationella val, medan kristen etik utgår från den gud man tror på och egentligen inte är föremål för rationell analys.

Här kan man också notera, att den ursprungliga religionen i Sverige och Norden var av ortopraktiskt slag (vanligen benämnd forn sed). Visserligen fanns en rik polyteistisk mytologi, men det fanns ingalunda någon central skrift och betoningen låg därför inte så mycket på tro som på handling, nämligen med avseende på blot och andra riter.

Av detta lär vi att religion ingalunda måste förstås som tro och inte alls behöver omfatta övernaturliga element. Religion bör istället ses som en underkategori till det större begreppet livsåskådning eller som ett sociokulturellt system, där olika element som tro, ritualer, mytologi, etik och så vidare kan ingå i olika omfattning.

Sammanställningar över antalet bekännare i olika religioner präglas typiskt av ett västerländskt eller snarare amerikanskt kristet synsätt, där varje individ antas tillhöra en och endast en religion eller världsåskådning. De förment oberoende Adherents och Pew hör till de organisationer som oftast citeras i dessa sammanhang.

Typiskt i sådana framställningar är också att totalsumman alltid uppgår till världsbefolkningens storlek, vilket innebär att de 25 % av världens befolkning som är barn under 15 år räknas in i den religiösa statistiken, trots att barn vanligen inte har en utvecklad religiös föreställning; barn präglas tvärtom in i den religiösa miljö som är gängse på den ort man har råkat födas: kristen blir man om man föds i Tulsa, hindu om man föds i Mumbai.

Ytterligare en observation är att man är synnerligen frikostig med kristendomens statistik, där man utan att skämmas räknar in passivt medlemskap i de många kristna statskyrkorna, trots att sådana medlemmar på många håll i världen inte är troende utan enbart kulturkristna.

Det kunde ha varit i sin ordning om man vore konsekvent, men på en och samma gång har man en motsvarande och högst besynnerlig nedtoning av buddismens utbredning, där de närmare 700 miljoner kulturbuddister som finns enbart i Kina inte räknas. Tvärtom odlar man den gängse föreställningen om Kina som ett kommunistiskt land som fortfarande befinner sig i kulturrevolutionens tidevarv.

Den abrahamitiska tanken om att endast en världsåskådning ryms i en människa ställer alltså till det när man, som i fallen Japan och Kina, ställer ickereligiösa mot buddister, liksom när man spaltar upp konfucianism, daoism och buddism som separata system snarare än de intrikat sammanlänkade åskådningar de i själva verket utgör.

Ytterligare en felkälla utgörs av att bunta samman en rad filosofiska begrepp, som ateism, agnosticism och sekularism, som om de skulle i stå något slags motsatsställning till religion eller i övrigt ha något med varandra att göra. Men man kan vara såväl ateist som agnostiker, samtidigt som man bekänner sig till buddism och sekulärhumanism, ett antal åskådningar som fungerar väl tillsammans, men som även är fristående.

Ateism är nämligen avsaknad av tro på gudar och andra religiösa väsen, varken mer eller mindre. Ateism är inte en tro, som så många religiösa föreställer sig, utan just avsaknaden av sådan. Ateism är tro lika lite som avhållsamhet är en sexställning, för att citera en komiker. Däremot kan ateismen förgrenas i en rad olika typer, som postteism (åsikten att gudstro är en föråldrad företeelse utan relevans), igteism (en naturlig praktisk inställning av likgiltighet inför religiös gudstro) liksom mer militant ateism, där man medvetet förfäktar sin hållning som en motpol till teistiska åskådningar.

Agnosticism är ett till ateism helt ortogonalt begrepp, och utgör inte som många tror en sorts mellanting mellan troende och ateist. Ateism är en helt binär företeelse: antingen tror man, eller så tror man inte. Agnosticism är istället åsikten att man inte har eller inte kan ha kunskap om sådana gudomliga väsen, oavsett om man tror på dem eller inte – agnostiker finns således bland både troende och ateister. Även agnosticism är en binär företeelse, och antingen anser man att man har sådan kunskap om gudaväsens existens (gnosticism, kunskap), eller så anser man att man inte har det (agnosticism, ickekunskap).

Buddism är vidare en icketeistisk religion som saknar myter om en gudomlig skapare; buddismen avfärdar sådana trosföreställningar, eller är likgiltig inför dem. Det är en religiös praktik snarare än en religiös tro, och tonvikten ligger i de flesta skolor på meditation och riter mer än heliga skrifter. Det är i många avseende mer en filosofi eller psykologi än en religion, även om rörelsen otvetydigt uppvisar religiösa komponenter i en rad sammanhang.

Att ateism och irreligiositet är vanligen förekommande i exempelvis Japan och Kina står därför inte i motsättning till att buddism är den mest utbredda religionen i regionen. Inte heller finns någon motsättning i att buddister samtidigt omger sig med en polyteistisk åskådning i kinesisk folkreligion, eller att buddister ofta också är daoister och konfucianister. Västerländska försök att placera människor i entydiga fack är således dömda att misslyckas i en sådan pluralistisk kontext.

Buddism är en lära vars syfte är att eliminera otillfredsställelse. Det sker genom att uppnå kontroll över medvetandet genom meditation och andra tekniker, där man målmedvetet strävar efter att söka naturens sanna tillstånd och att avstå från skadliga begär. Den åttafaldiga vägen används som fusklapp för att hålla fokus i sin strävan:

• Rätt förståelse: att uppfatta naturen som den verkligen är. Ty om man inte uppfattar hur otillfredsställelse uppstår kan man heller inte eliminera den. Buddismen är därmed en rationell filosofi som i allra högsta grad är kompatibel med vetenskap. Det är på samma sätt en icketeistisk filosofi som avfärdar alla former av skapelsemyter och gudar – i buddismen är frågan om universums uppkomst meningslös, då den inte leder till det avsedda målet.
• Rätt avsikt: viljan att frigöra sig från nycker och egenskaper som är skadliga.
• Rätt tal: att tala sanning, att inte missbruka uttrycksfriheten. Även om man är fri att uttrycka sin mening enligt lag begränsar den inneboende moralen sådant tal som åsamkar andra skada. Buddismen är inte egoistisk, och handlar inte enbart om det egna lidandet, utan om alla livsformers lidande. Man har ett negativt ansvar även för andras välgång.
• Rätt uppförande: den motsvarande moraliska skyldigheten att inte i handling såra andra, liksom att upprätthålla en god personlig moral. Döda inte, stjäl inte, missbruka inte sexuell aktivitet. Det sistnämnda är inte en egentlig moralkaka, utan förståelsen av att omåttliga mängder av sex och annat är en orsak till otillfredsställelse och skadligt begär.
• Rätt livsföring: att inte involvera sig i skadlig handel och vandel, exempelvis kring vapen, droger, vapen, slaveri med mera. Ty man får inte skada annat liv, inte heller indirekt. Som en konsekvens bör en buddist sopsortera och i övrigt värna miljön.
• Rätt strävan: enbart vilja räcker inte, man måste också anstränga sig för att realisera sin vilja att göra sig av med skadligt tankegods.
• Rätt medvetenhet: att vara uppmärksam på allt som sker runt den egna existensen, så att man kan vidta rätt åtgärder. Att vara flexibel.
• Rätt koncentration: att sträva efter att uppnå djup och skärpa i sin meditation.

Buddism är i grunden inte svårare än så, och är inte särskilt mystisk till sin natur, även om det finns mer andliga aspekter i olika skolor, särskilt om man viger sitt liv åt buddism som monastisk företeelse. Buddism är inte en allomfattande lära, och gör heller inga universalanspråk på sanning eller annat. Buddismen är därför kompatibel inte bara med vetenskap, utan även med de flesta filosofier, humanismer, religioner och politiska ideologier. Buddism är en psykologi, ett verktyg, en livsåskådning i mängden, men däremot inte en ideologi.

Buddism kommer i en rad skolor och förgreningar, men med samma grund. Theravada är vanligare i Sydöstasien, mahayana i Östasien och tantrisk vajrayana i Tibet och Mongoliet. I Kina, Vietnam, Korea och Japan är 禅 (chán = meditation) den dominerande grenen, och är i princip mahayana i kombination med daoism: dao (道 = väg) handlar om balans i den fysiska världen, medan buddism söker balans i medvetandet. En viss korsbefruktning med konfucianism finns också i chan.

Chan uppehåller sig minst av alla buddistiska skolor vid riter och texter, och tar istället meditationen som viktigaste element. Chan är en yogisk disciplin, och den passar utmärkt tillsammans med andra motsvarande läror kring andningsteknik och meditation i kinesisk filosofi, som exempelvis qigong (气功) och taijiquan (太极拳).

Det är därför ingen tillfällighet att kinesisk kampsport främst utvecklats av chanbuddister, eftersom den samlade fysiska och mentala balansen är ett fundamentalt inslag för utövare av kampsport. Allra mest känt är Shaolin (少林 = ungskogen), en chanbuddistisk skola med kloster beläget i Zhengzhou, Henan.

Chan och de flesta andra former av buddism är en filosofi man kan känna respekt för, en lära som är rationell, en livsåskådning som är nyttig. Chan är tillsammans med daoism och konfucianism del av den vattnets smidiga filosofi som utvecklats i Österland, en filosofi som syftar till att skapa flexibilitet och harmoni i såväl kropp som själ. 水 (shui = vatten) är också en informell symbol för dessa filosofier.