Japan – Sida 9 – ⚛︎ dougherty ☸︎

Bikamerala system som det amerikanska eller det japanska går emellanåt in i långbänk när två fraktioner låser varandras positioner. Det blir då svårt för sittande regering att regera effektivt, men å andra sidan har modellen med två kamrar ett uppenbart demokratiskt inslag av maktfördelning.

Liberaldemokratiska partiet (Jiminto / 自民党) kan nu dock befria Japan från den svängdörrspolitik som länge varit förhandenvarande. Premiärminister Abe Shinzos (安倍晋三) parti kammade hem en jordskredsseger i överhuset, och får nu majoritet i båda kamrarna.

Därmed får Abe en reell möjlighet att driva igenom sina reformer utan motstånd, annat än det som ges av den hårda verkligheten förstås. Japan trycker pengar för full maskin i syfte att stimulera ekonomin, samtidigt som konkurrenten Kina gör det motsatta – Li Keqiang (李克强) anser sig inte behöva stimulera en ekonomi som trots fullskalig recession i världsekonomin ändå tuffar på behagligt runt det uppsatta målet om 7 % årlig tillväxt.

Huruvida «Liconomics» eller «Abenomics» avgår med segern får historien vittna om, men dels har det aldrig varit bra att låta trycka pengar och öka inflationen, dels talar de långvariga trenderna för Kina respektive Japan sina tydliga språk.

Bland världens mest skuldsatta ekonomier finner vi förstås Grekland med en skuld om 157 % av BNP, Italien med 127 %, Portugal med 124 %, Irland med 118 % och USA med 102 %, men listan toppas faktiskt av Japan med smått fantastiska 212 %. Därmed inte sagt att Japan är i samma eländiga situation som Grekland, ty det finns stora skillnader mellan de båda ländernas ekonomier – men en sådan stor skuld kommer hur som helst att svida under lång tid och kan inte avbetalas med färskpressade sedlar.

Statsskulden är emellertid bara början. Japan har också strukturella problem med en krympande och allt äldre befolkning, skenande utgifter i statsbudgeten samt en energikris i efterdyningarna av haveriet i Fukushima (福島) häromåret – Abe Shinzo vill starta upp de nedstängda kärnreaktorerna så snabbt som möjligt, men möter här kompakt folkligt motstånd. Samtidigt råder i princip nolltillväxt i ekonomin sedan den asiatiska krisen i slutet av 1990-talet; Japan hämtade sig aldrig från den nedgången.

Desto märkligare då att under sådana dystra ekonomiska förutsättningar rida på en nationalistisk våg och utmana grannarna i regionen genom att bråka om obebodda öar som sydkoreanska Dokdo (獨島) och kinesiska Diaoyudao (钓鱼岛).

Abe Shinzos uttalade ambition att ändra i Japans pacifistiska konstitution och därmed i praktiken upprusta för att åter låta Japan bli en militärmakt att räkna med är härvidlag tämligen oroande – har Japan tänkt sig att lösa sina omfattande problem med militär konfrontation med sin största exportmarknad?

I egenskap av WTO-medlem kan Kina inte helt enkelt avfärda Japan och vägra exportera gods, exempelvis sällsynta jordartsmetaller som Japan är så beroende av för sin högteknologiska produktion (Kina kontrollerar 90 % av marknaden), men man kan ändå sätta käppar i hjulet och låta politiken spela med i ekonomin om Japan nödvändigtvis vill sätta hårt mot hårt.

Den typen av konfrontation med Kina och andra länder i regionen gagnar knappast Abe Shinzos ekonomiska ambitioner. Abe borde låta sig nöja med att försöka ta Japan ur den ekonomiska rävsaxen, och därmed lägga de storhetsvansinniga och nationalistiska planerna på hyllan.

Japan har inte så som Tyskland ordentligt gjort upp med sitt förflutna, utan fortsätter att göra anspråk på lokaliteter långt bortanför det egentliga Japan, områden man erövrade med våld under tiden som aggressivt kejsardöme från Meiji-restaurationen 1868 fram till Hiroshima och Nagasaki 1945. Under den perioden försökte man lägga under sig hela Östasien, och man ockuperade i omgångar Korea och stora delar av Kina, som Taiwan, Manchuriet med flera områden innan man försökte sig på en fullskalig invasion av Kina, med fruktansvärda konsekvenser som massakern vid Nanjing.

Även om japanerna småningom drevs undan kvarstår territoriella dispyter om ett antal ögrupper mellan å ena sidan Japan och å den andra Kina, Sydkorea och Ryssland. Under olympiska spelen kunde vi således se en koreansk fotbollsspelare göra en förbjuden politisk markering om att ögruppen Dokdo tillhör Sydkorea, men det är ändå bara en droppe i havet av aktivism i regionen (och lägg därtill mosvarande schismer i Sydkinesiska sjön).

På senare tid har grupper från såväl Kina och Taiwan som Japan markerat med flaggviftande på ögruppen Diaoyudao (钓鱼岛) eller Fiskeöarna som en korrekt översättning skulle ge. I svenska medier används dock den japanska termen «Senkaku», som betyder något helt annat och som saknar historisk legitimitet.

Att dessa och andra öar ändå administreras av Japan beror på att USA som ockupant 1971 valde att hellre «ge» öarna till sin nya allierade Japan än till potentiella fiender som Kina, trots att detta står i strid med den så kallade Potsdamdeklarationen, som reglerar Japans kapitulation efter kriget. Japanerna har således fått behålla rena krigsbyten, vilket förargat de länder som utsattes för Japans aggressivitet.

Kina har här en historisk legitimitet att falla tillbaka på, och geografin talar helt självklart till Kinas fördel. Men det viktigaste argumentet är att Japan inte ska tillåtas behålla några som helst krigsbyten utan bör tillrättavisas av världssamfundet.

Sedan om det blir Kina eller Taiwan som förfogar över öarna är egentligen irrelevant, med tanke på principen om ett Kina. Intressant här är dock att aktivister från Taiwan hissade folkrepublikens flagga samtidigt som man glömde den egna republikens, vilket orsakade viss munterhet i Kina och motsvarande bryderi på Taiwan.

Kategorier