Kategori: Japan
Förre utrikesministern Mike Pompeo hävdade att Sydkinesiska sjön inte är Kinas «maritima imperium», och förkunnade att man avser försvara angränsande staters krav på suveränitet avseende en rad obebodda ögrupper i regionen, samt upprätthålla «internationell lag» och «navigationsfrihet».
Det är en märklig utsaga, givet att USA sedan koreakriget 1950–1953 uttryckligen har byggt ett sådant maritimt imperium, med syfte att projicera makt mot utvalda stater samt förhindra åtkomst till sjörutter. Inget annat land har eller har haft avsikt att begränsa farleder, utan är något som främst kännetecknar amerikansk obstruktionstaktik, tillsammans med blockader, embargon, handelskrig, sanktioner och andra tvångsmedel.
Föremålet för inringning har skiftat, och avsåg ursprungligen Sovjetunionen och Folkrepubliken Kina, kommunistiska stater man avsåg bekämpa under kalla kriget. Sedermera ingick även Vietnam i strategin, nämligen under vietnamkriget. Därefter normaliserade man förbindelserna med Kina för att koncentrera sig på Sovjetunionen, bara för att nu åter angripa Kina när man blir förbisprungen.
Centralt för strategin är första ökedjan, en av fyra kedjor som binds samman geografiskt av öar. Den första råkar sammanfalla med Kinas anspråk i Sydkinesiska sjön, och sträcker sig längs Vietnam, forna amerikanska kolonin Filippinerna, Taiwan, Okinawa och andra japanska öar samt Kurilerna. Centrumpunkten är Taiwan, som man betecknar som ett «osänkbart hangarfartyg» i strategin.
USA hade tidigare en militärbas på Taiwan, men monterade ned den 1979 då man normaliserade förbindelserna med och erkände Folkrepubliken som enda företrädare för Kina, även om man alltjämt förser Taiwan med vapen och kunnande. Däremot har man fortfarande baser längs hela övriga första ökedjan, vilket således är det verkliga maritima imperiet.
En andra ökedja går från Papua-Nya Guinea över Palau och Guam mot japanska fastlandet. Den är av mindre betydelse i sammanhanget, men består samtidigt av en enorm bas i Guam.
I mångt och mycket är den amerikanska kontrollen över mängder av ögrupper i Stilla havet ett resultat av andra världskriget. Redan innan kriget hade man en kedja från Hawaii till Guam och Filippinerna, men Japan bröt som bekant igenom den linjen 1941 när man bombade Pearl Harbor på Hawaii.
I ambitionen att besegra Japan blev öhoppande en central strategi, och det är en geopolitisk fördel man sedermera har bevarat och förstärkt, för att kontrollera Kina och andra makter.
Ur Kinas synvinkel är det således en central angelägenhet att bryta den amerikanska dominansen i första ökedjan, och man bygger därför egna baser på befintliga och konstgjorda öar i Sydkinesiska sjön. Anledningen till att USA invänder beror inte på att man värnar om Vietnam, Filippinerna och andra stater som gör anspråk på diverse korallrev i regionen, utan har förstås med den geopolitiska strategin att göra.
Om Kina dessutom tar kontroll över Taiwan, bryter man effektivt första ökedjan och får fint slagläge mot amerikanska baser över hela första och andra kedjorna. Det skulle omintetgöra den amerikanska strategin och göra Kina till regional hegemon, även om den amerikanska närvaron längre ut ändå skulle hålla Kina i schack.
Kina har numera världens största flotta, med 360 skepp mot USA:s 300 men den är koncentrerad till den egna regionen, medan USA har en mer global närvaro. Samtidigt är numerär inte samma sak som tonnage eller slagkraft, och USA:s flotta är fortfarande den starkare. Men det innebär ändå att Kina har övertaget i egna farvatten, särskilt i kombination med missiler och havsminor.
USA har på samma sätt 800 militärbaser av olika slag världen över, medan Kina har två. Imperier från Rom till Storbritannien har aldrig i längden kunnat upprätthålla sin dominans med enbart militär styrka, och inte heller USA:s lär bestå. Kina kommer att bli för starkt regionalt för att USA ska kunna bevara sin hegemoni.
Visserligen har man allierade i form av Japan och Australien, men ingen av dem har förmåga att matcha Kina i en väpnad konflikt. Sydkorea, Vietnam, Filippinerna med flera andra stater skulle inte heller välja sida, varför USA står ensamt om man vill ta sig an draken i österled.
Idén är egentligen genial, nämligen att spela hårdrock klädda som hembiträden, eller メイド (meido) / maids med japansk respektive engelsk notation. Nämligen för att kontrasten då blir ett par nummer för stor, med resultat att man kanske tror att det rör sig om en ploj, att det inte är pigorna som spelar och sjunger.
Men Band-Maid (バンドメイド, Bando-meido) är i grunden ett liveband, och om inte förr blir man varse om att det här är flickor som rockar skiten ur de flesta. Egentligen är väl de enskilda bandmedlemmarna ganska mediokra i musikaliskt hänseende, men de levererar en helhet som är svårslagen. Mungiporna formar ett leende vad de än tar sig för, och de ler själva hela tiden – de har otroligt kul tillsammans.
Det rör sig inte om så kallad J-rock, utan om traditionell rock med japanskt stuk, om än inte av samma renhet som Glim Spanky, men med helt sanslösa gitarriff och -solon i klassisk västerländsk rockstil. För sologitarr svarar カナミ (Kanami), som började spela piano som treåring och därefter har skolats in som musiker genom hela uppväxten.
Det är en egenskap som delas av övriga medlemmar, exempelvis アカネ (Akane) på trummor. Från början klassiskt skolad pianist tog hon upp trummor sent i tonåren, men har uppenbarligen en naturbegåvning i så måtto att hon är lika exakt som ett cesiumur. Även när hon faller ut som Animal i Mupparna med vilda solon, håller hon grundtakten perfekt. Räkna själv.
Gruppens ursprung kan härledas till 小鳩ミク (Kobato Miku) eller kort och gott Miku, som arbetade deltid vid ett maidcafé (メイドカフェ, meido kafe) i Akihabara (秋葉原), en marknad i Tokyo för japansk populärkultur, elektronik och mycket annat. Hon är den musikaliskt minst rutinerade i truppen, men leder publiken med en svårslagen grad av charm och karisma. En superintelligent tjej.
サイキ (Saiki) är gruppens huvudsångare, eftersom Mikus förmåga inte räcker till. Hennes personlighet är av det mer mörka slaget, en förförisk och dominant femme fatale. Tidigare hade hon en ljusare röst, innan hon genomgick en stämbandsoperation på grund av alltför ansträngd sångstil.
Personligheten färgar således av sig på respektive karaktär, och det gäller även den rutinerade basisten ミサ (Misa), som är mer reserverad, tystlåten och med fötterna stadigt på marken, och som inte heller klär sig i enlighet med gruppen i övrigt.
Frågan ställs med jämna mellanrum, nämligen hur man hanterar kinesiska, japanska och andra skriftsystem på en dator eller telefon. Det är kanske inte banalt eller trivialt, men ändå infinner sig hos mig varje gång en viss förvåning över att det inte hör till allmängodset.
En del föreställer sig alltjämt att det finns något slags kinesiskt tangentbord som inrymmer tiotusentals tecken, medan den enkla sanningen är att man nyttjar samma slag som du och jag. Med undantag för Taiwan, där man av geopolitiska skäl vägrade följa Folkrepublikens utveckling och istället anammade ett eget ickekommunistiskt fonetiskt alfabet kallat zhuyin fuhao (注音符号) eller bopomofo (ㄅㄆㄇㄈ) efter de inledande tecknen, som därför präglar tangentborden därstädes.
På fastlandet och i den övriga mandarintalande sfären nyttjar man istället pinyin (拼音) som grund, en modern (1958) romanisering som är avsevärt mer ljudriktig än tidigare system. Varje kinesiskt tecken kan således representeras med det latinska alfabetet, som till exempel 海 (hai, hav), 北 (bei, norr) och 水 (shui, vatten).
Uttalet, minus toner, följer i stort den romaniserade skriften, men det finns en del undantag och förenklingar som är värda att notera. Ett är att u egentligen är ü efter x, j, q och y, som i 去 (qu = qü, åka, gå), 许 (xu = xü, tillåta), 鱼 (yu = yü = ü, fisk) och 剧 (ju = jü, drama). Efter n anges ü explicit, som i 女 (nü, kvinna), eftersom n även kan följas av u, som i 怒 (nu, raseri) – för ü används emellertid den lediga bokstaven v i praktiken vid inmatning: 女 = nü = nv.
Ett annat undantag är att y och w inte alltid uttalas självständigt, utan är ett slags funktionella halvvokaler. I det tidigare exemplet har vi 鱼 (yu = yü = ü, fisk), som alltså uttalas som ü eller svenskt y. Men i sammansättning föreligger palatalisering, eller muljering, så att det inledande y antar ett svenskt j-liknande ljud: 鲨鱼 (shayu = shayü, haj). För exempelvis provinsen 云南 (Yunnan = Yünnan) förekommer vanligen palataliseringen självständigt i initialen, vilket motiverar bruket.
Alla är numera bekanta med staden Wuhan, som dock i en kinesisk kontext mest är känd av andra skäl, exempelvis för revolutionen 1911. Uttalet är emellertid inte som i statstelevisionen, utan vi har 武汉 (Wuhan = Uhan), det vill säga Oo-han. Att w ändå används beror på att det blir den bästa approximationen när u följs av en annan vokal, som i 我 (wo = uo, jag) eller 为 (wei = uei, för).
Ett ytterligare undantag är att -ian egentligen är -ien (-iän) i standarduttal, som i 天津 (Tianjin = Tienjin) och 鞭炮 (bianpao = bienpao, smällare), och att -uan egentligen är -uen (uän), som i 美元 (meiyuan = meiyuen, amerikansk dollar). I samma härad ligger kortformer för -ui = -uei, som i 水 (shui = shuei, vatten) och 桂 (Gui = Guei), och i kombination med föregående har vi således 瑞典 (Ruidian = Rueidien, Sverige). Lokalt uttal varierar, och kan ligga ortografiskt närmare pinyin. Pinyin är således utformat för att ha kortast möjliga form.
Med pinyin som grund kan man enkelt rendera tecken på skärm, nämligen genom att knappa in motsvarande romanisering för ett tecken eller ord, varvid man får ett antal förslag i ett kandidatfönster. De flesta stavelser i pinyin har nämligen ett antal motsvarigheter i tecken, som till exempel 傻 (sha, dum), 杀 (sha, döda), 鲨 (sha, haj). Det gäller även sammansatta ord, som 上海 (Shanghai) och 伤害 (shanghai, såra) – det är här tonerna kommer till sin rätt.
De första inmatningsmetoderna under 1980-talet var givetvis primitiva, men har sedermera raffinerats. Numera förekommer således prediktion på samma sätt som hos en sökmaskin, och metoden kan algoritmiskt välja rätt tecken och teckenkombinationer beroende av kontext. I Kina har man därtill AI-prediktion per molntjänst, vilket ytterligare raffinerar intelligensen i systemet. Metoden har vidare minne för användarens val av tecken.
Man skriver således inte enstaka tecken eller ord, utan hela eller delar av meningar i pinyin, för att erhålla bästa förslag per kontext. Man kan vid behov stega sig fram mellan olika delar av en mening för att korrigera enskilda tecken eller ord. Till yttermera visso behöver man inte alls skriva ut hela ord, utan det räcker med initialer, som gcd för 共产党 (gongchandang, kommunistpartiet), eller med «suddig pinyin» i allmänhet.
En hel mening kan formas sålunda: gcdsrmdxz renderas som 共产党是人民的选择 (gongchandang shi renmin de xuanze, kommunistpartiet är folkets val). Av detta förstår vi att kinesiska på dator kan skrivas mycket snabbare än västerländska språk, vilket får sägas vara en oväntad utveckling.
En komplikation tycks vara att man alltjämt använder traditionella tecken på sina håll, till exempel i Hongkong och Taiwan, men det finns för det ändamålet parallella inmatningsmetoder för respektive tradition, och båda medger i övrigt bruk av såväl förenklade som traditionella tecken. Tecken som tecken, liksom.
Rendering på japanska nyttjar samma principer och har ungefär samma förutsättningar som kinesiska i övrigt. Tangentbord i Japan kan visserligen ha en särskild layout med alfabetet hiragana som komplement till den sedvanliga latinska utformningen, men det går alldeles utmärkt att nyttja så kallad rōmaji (ローマ字) med latinska bokstäver direkt – det är för övrigt den vanligaste metoden.
Japanska är något mer komplicerat än kinesiska, eftersom man utöver tecken har två hjälpalfabet i hiragana och katakana. Men även här löser intelligent prediktion problemet smärtfritt.
Även för japanska förekommer ett antal olika romaniseringar, men Hepburn är sedan länge den vanligast förekommande.Till skillnad från tidiga kinesiska romaniseringar är det förhållandevis ljudriktigt. Man har till exempel 彼女 (かのじょ, kanojo, hon), 切符 (きっぷ, kippu, biljett) och 日本 (にほん, Nihon, Japan).
Systemet väljer automatiskt mellan kanji (kinesiska tecken) och de två alfabeten, men man kan förstås överpröva beslutet vid behov. I själva verket kan man skriva med enbart hiragana eller katakana, men det underlättar inte läsningen – tecknen ger texten stadga.
Kontexten bestämmer vidare vilka kanji som väljs, till exempel för すき (suki), som kan betyda 好き (suki, gilla), eller 空き (suki, vara hungrig, vara tom). Förekomsten av ordet お腹 (おなか, onaka, mage) i meningen ger då det naturliga valet 空き (suki, vara hungrig) i prediktionen.
Såväl kinesiska som japanska skrivs numera vanligen horisontellt från vänster till höger, men de flesta ordbehandlare medger traditionell vertikal skrift från höger till vänster, vanligen uppifrån och ned. Det påverkar inte inmatningen, utan är en fråga om typografi och grafisk utformning.
Koreanskan använder det inhemska alfabetet hangeul (한글), men eftersom det skrivs i termer av stavelseblock minner det en del om metoderna för kinesiska och japanska. Det beror i sin tur på att koreanska ursprungligen nyttjade kinesiska tecken i skrift, och att man därefter har behållit blockstrukturen – inte mindre än sextio procent av koreanska ord har nämligen kinesiskt ursprung.
Ett kinesiskt tecken som 山 (shan, berg) skrivs på koreanska således som 산 (san) snarare än löpande ㅅㅏㄴ som i västerländsk skrift. Därvid preciserar man fonetiken och gör renderingen betydligt mer kompakt. Av de tjugofyra bokstäverna kan man forma inte mindre än 11 172 stavelseblock, vilket gör att koreanska för en utomstående kan misstas för en logografisk teckenskrift.
Koreanskan lider på samma sätt som kinesiskan av ett stort antal homonymer, det vill säga ord som uttalas likadant men har olika innebörd och rendering i tecken. I koreanskan är det dessutom fråga om homografer, i så måtto att de renderas identiskt med hangeul – därför får man emellanåt precisera med hanja (한자), det vill säga kinesiska tecken.
Tidigare nyttjade man likt japanskan en blandskrift, men numera använder man enbart hangeul, främst av historiska och politiska skäl – det koreanska språket trängdes undan under den japanska ockupationen. Koreanskan är som ett resultat mer svårläst än japanska och kinesiska, trots ett genialt alfabet.
Även inmatning av koreanska är något mer komplicerat, eftersom man måste förhålla sig till stavelseblockens struktur, med allt vad det innebär i form av tomma platshållare. Vill man rendera namnet 李 (zh: Li, jp: Ri, ko: I) kan man således inte nöja sig med ㅣ, utan måste skriva 이, där ㅇ markerar en tyst platshållare.
Systemet hanterar i övrigt automatiskt strukturen i blocken, och även för koreanskan finns ett antal olika system för inmatning. Man kan använda en latiniserad variant om man vill, men det går avgjort fortare med en särskild koreansk layout som skiljer ut vokaler och konsonanter i vardera halvan.
Man får helt enkelt aldrig nog av Matsuo Remi (松尾レミ) och hennes band Glim Spanky. Det är tunggung på högsta nivå, av ett slag som vi inte har hört sedan grungen slog igenom med dunder och brak i slutet av 1980-talet, eller än tidigare hårdrocken under de banbrytande 1960- och 1970-talen.
Det är musikaliskt raseri av japanskt snitt, en udda formel mitt i all kawaii som annars kännetecknar den kulturen. Matsuo Remi-san är nog inte vred i sig, men rösten uttrycker emellanåt rena ursinnet. Man kan bara älska det, man kan bara älska henne.
Med Japan förhåller det sig så att det vimlar av kompetenta musiker och andra proffs, men det som produceras är i regel kallhamrat och tråkigt, ackord på löpande band. Glim Spanky är ett lysande undantag, med själ, hjärta och kreativitet i överflöd. De älskar sin egen musik.
Det här är ett band man gärna vill se live, men då får man nog bege sig till Japan eller möjligen Kina. De skulle annars enkelt kunna finna en stor beundrarskara i USA, där blues och rock alltjämt håller ställningarna i konkurrens med eurodisco och annat modernt trams.
Matsuo Remi-san kontrakteras ibland för att sjunga nationalsången Kimigayo (君が代) vid fotbollsmatcher, en tradition man får hoppas vidmakthålls när OS i Tokyo slår upp dörrarna i juli. För att hennes röst kan uttrycka exakt det hymnen berättar, och för att Matsuo Remi-san är en utmärkt förebild för Japan.