Kategorier
Asien Japan Kina

Japans hangarfartyg Izumo hotar regionen

Sjätte augusti 1945 fälls den första amerikanska atombomben över Hiroshima, i vad som skulle bli början till slutet för den japanska imperialism som skördade tiomiljontals människor. Sjätte augusti 2013, 68 år senare, väljer Japan att sjösätta ett 250 meter långt hangarfartyg, som en påminnelse om att man åter önskar bli en militärmakt att räkna med.

Hangarfartyget, eller amfibieslagskeppet som det kanske borde kallas, går under namnet Izumo (いずも eller 出雲), och är det största krigsskeppet i den japanska «självförsvarsflottan» (海上自衛隊) sedan andra världskriget. Fartyget kan ta sammanlagt fjorton helikoptrar, men kan enkelt byggas om till ett hangarfartyg för attackflyg.

Japan hävdar dock att man inte avser använda jagaren i sådana syften, utan enbart inom ramen för självförsvarsstyrkornas mandat enligt konstitutionen samt vid «naturkatastrofer». Samtidigt vet vi att styrande Liberaldemokraterna vill ändra i grundlagen för att tillåta en mer offensiv militär, och det är heller ingen tillfällighet att Japan aviserar denna aggressiva intention just när man utövar territorialstrider om obebodda öar med Kina och Sydkorea.

Skeppet sjösattes officiellt av vice premiärminister Aso Taro (麻生太郎), som vill ändra konstitutionen på samma sätt som en gång de tyska nazisterna för att smyga igenom en återmilitarisering och upprustning i Japan. Att man väljer datumet för nederlaget i andra världskriget för denna händelse tyder på att man saknar all respekt för krigets offer, inte minst på den egna sidan, eller att man helt enkelt öppet ger uttryck för revanschism.

Skeppets namn Izumo är ytterligare en indikation på detta, givet att Japan under sin imperietid använde samma namn för en rad kryssare och hangarfartyg. Ytterligare en omständighet i fallet ges av att Abe Shinzos (安倍晋三) kabinett åter planerar att besöka Yasukuni den femtonde augusti, på årsdagen av Japans kapitulation.

Någon överhängande risk för att ett återmilitariserat Japan åter ska ge sig på företaget att invadera ett starkt och kärnvapenbestyckat Kina finns naturligtvis inte, men Japan bidrar med sitt agerande till osäkerhet och därmed upprustning i regionen. Givet att USA skiftar fokus från Västasien till Östasien och även lägger sig i de dispyter som finns med udden riktad mot Kina, kommer Kina naturligtvis att svara på utmaningen.

En naturlig samarbetspartner ges här av Ryssland, som Kina har flitiga ekonomiska och andra utbyten med. Man har redan haft en gemensam övning i Japanska havet tidigare i juli, och har nu ytterligare en i Ural-regionen: Fredsmission 2013. Det är en intressant konstellation av två stora auktoritära tillväxtmaskiner som motvikt till de skuldtyngda och moraliskt besudlade demokratierna USA och Japan.

Kategorier
Asien Japan Kina

Nyfascistiskt Japan

Att Japans premiärminister Abe Shinzo (安倍晋三, Anbei Jinsan) omhuldar högernationalistiska sympatier, förespråkar historierevisionism och i största allmänhet trivialiserar Japans tidigare brott mot de mänskliga rättigheterna torde vara känt för åtminstone en del av allmänheten.

Man ska då veta att Abe ändå hör till de mer beskedliga nationalisterna. Vid sin sida har han den betydligt mer frispråkiga Aso Taro (麻生太郎, Masheng Tailang), som tjänar som finansminister och vice premiärminister. I ett i övrigt mångkulturellt Asien har Aso uttryckt beundran för Japans isolationistiska kultur med «en etnicitet, ett språk och en civilisation» – man kunde då kanske låta infödingarna i Ryukyu (琉球, Liuqiu) i närheten av Taiwan åter bli ett kinesiskt protektorat, så att man slipper de orena? Vad man ska ta sig till med Ainu-folket i norra Japan är dock mer oklart.

Enligt Aso Taro äger även mer renrasiga japaner inte helt säkert rätt att göra anspråk på politiskt höga poster, till exempel de burakumin (部落民, bulumin) eller stamfolk som utgör en social underklass i Japan.

Det är ingen tillfällighet att detta låter som utpräglad fascism, för det är just den prägeln japanska liberaldemokraterna har; det är inte som namnet antyder ett liberalt parti, utan ett konservativt och ultranationalistiskt.

Abe Shinzo har redan dryftat frågan om att förändra Japans pacifistiska konstitution, på det att Japan åter kan bli en militär stormakt i regionen. Finansminister Aso Taro kompletterade häromdagen denna ambition genom att förorda att Japan borde följa den tyska nazistiska Weimarrepublikens exempel i att i smyg ändra konstitutionen utan offentlig debatt. Aso antydde också att politiker borde besöka Yasukuni-templet i smyg för att undvika att röra upp onödiga känslor bland grannstaterna.

Sådant stoff rapporteras vanligen inte i medier, men sammantaget utgör sådana odemokratiska åsikter i kombination med historierevisionism, förringande av det japanska bruket av «tröstekvinnor» och ambitionen att upprusta den fond mot vilken vi måste bedöma Japans politiska inriktning, och hur vi bör förhålla oss till Japan vad gäller sådant som territorialtvister med Sydkorea och Kina om obebodda öar i de kinesiska och koreanska kustvattnen – den politiska utvecklingen i Japan ger anledning till allt större oro.

Kategorier
Asien Japan Kina

Abe Shinzos enpartistat

Bikamerala system som det amerikanska eller det japanska går emellanåt in i långbänk när två fraktioner låser varandras positioner. Det blir då svårt för sittande regering att regera effektivt, men å andra sidan har modellen med två kamrar ett uppenbart demokratiskt inslag av maktfördelning.

Liberaldemokratiska partiet (Jiminto / 自民党) kan nu dock befria Japan från den svängdörrspolitik som länge varit förhandenvarande. Premiärminister Abe Shinzos (安倍晋三) parti kammade hem en jordskredsseger i överhuset, och får nu majoritet i båda kamrarna.

Därmed får Abe en reell möjlighet att driva igenom sina reformer utan motstånd, annat än det som ges av den hårda verkligheten förstås. Japan trycker pengar för full maskin i syfte att stimulera ekonomin, samtidigt som konkurrenten Kina gör det motsatta – Li Keqiang (李克强) anser sig inte behöva stimulera en ekonomi som trots fullskalig recession i världsekonomin ändå tuffar på behagligt runt det uppsatta målet om 7 % årlig tillväxt.

Huruvida «Liconomics» eller «Abenomics» avgår med segern får historien vittna om, men dels har det aldrig varit bra att låta trycka pengar och öka inflationen, dels talar de långvariga trenderna för Kina respektive Japan sina tydliga språk.

Bland världens mest skuldsatta ekonomier finner vi förstås Grekland med en skuld om 157 % av BNP, Italien med 127 %, Portugal med 124 %, Irland med 118 % och USA med 102 %, men listan toppas faktiskt av Japan med smått fantastiska 212 %. Därmed inte sagt att Japan är i samma eländiga situation som Grekland, ty det finns stora skillnader mellan de båda ländernas ekonomier – men en sådan stor skuld kommer hur som helst att svida under lång tid och kan inte avbetalas med färskpressade sedlar.

Statsskulden är emellertid bara början. Japan har också strukturella problem med en krympande och allt äldre befolkning, skenande utgifter i statsbudgeten samt en energikris i efterdyningarna av haveriet i Fukushima (福島) häromåret – Abe Shinzo vill starta upp de nedstängda kärnreaktorerna så snabbt som möjligt, men möter här kompakt folkligt motstånd. Samtidigt råder i princip nolltillväxt i ekonomin sedan den asiatiska krisen i slutet av 1990-talet; Japan hämtade sig aldrig från den nedgången.

Desto märkligare då att under sådana dystra ekonomiska förutsättningar rida på en nationalistisk våg och utmana grannarna i regionen genom att bråka om obebodda öar som sydkoreanska Dokdo (獨島) och kinesiska Diaoyudao (钓鱼岛).

Abe Shinzos uttalade ambition att ändra i Japans pacifistiska konstitution och därmed i praktiken upprusta för att åter låta Japan bli en militärmakt att räkna med är härvidlag tämligen oroande – har Japan tänkt sig att lösa sina omfattande problem med militär konfrontation med sin största exportmarknad?

I egenskap av WTO-medlem kan Kina inte helt enkelt avfärda Japan och vägra exportera gods, exempelvis sällsynta jordartsmetaller som Japan är så beroende av för sin högteknologiska produktion (Kina kontrollerar 90 % av marknaden), men man kan ändå sätta käppar i hjulet och låta politiken spela med i ekonomin om Japan nödvändigtvis vill sätta hårt mot hårt.

Den typen av konfrontation med Kina och andra länder i regionen gagnar knappast Abe Shinzos ekonomiska ambitioner. Abe borde låta sig nöja med att försöka ta Japan ur den ekonomiska rävsaxen, och därmed lägga de storhetsvansinniga och nationalistiska planerna på hyllan.

Kategorier
Asien Japan Kina Politik Taiwan

Fiskaröarna tillhör Kina

Japan har inte så som Tyskland ordentligt gjort upp med sitt förflutna, utan fortsätter att göra anspråk på lokaliteter långt bortanför det egentliga Japan, områden man erövrade med våld under tiden som aggressivt kejsardöme från Meiji-restaurationen 1868 fram till Hiroshima och Nagasaki 1945. Under den perioden försökte man lägga under sig hela Östasien, och man ockuperade i omgångar Korea och stora delar av Kina, som Taiwan, Manchuriet med flera områden innan man försökte sig på en fullskalig invasion av Kina, med fruktansvärda konsekvenser som massakern vid Nanjing.

Även om japanerna småningom drevs undan kvarstår territoriella dispyter om ett antal ögrupper mellan å ena sidan Japan och å den andra Kina, Sydkorea och Ryssland. Under olympiska spelen kunde vi således se en koreansk fotbollsspelare göra en förbjuden politisk markering om att ögruppen Dokdo tillhör Sydkorea, men det är ändå bara en droppe i havet av aktivism i regionen (och lägg därtill mosvarande schismer i Sydkinesiska sjön).

På senare tid har grupper från såväl Kina och Taiwan som Japan markerat med flaggviftande på ögruppen Diaoyudao (钓鱼岛) eller Fiskaröarna som en korrekt översättning skulle ge. I svenska medier används dock den japanska termen «Senkaku», som betyder något helt annat och som saknar historisk legitimitet.

Att dessa och andra öar ändå administreras av Japan beror på att USA som ockupant 1971 valde att hellre «ge» öarna till sin nya allierade Japan än till potentiella fiender som Kina, trots att detta står i strid med den så kallade Potsdamdeklarationen, som reglerar Japans kapitulation efter kriget. Japanerna har således fått behålla rena krigsbyten, vilket förargat de länder som utsattes för Japans aggressivitet.

Kina har här en historisk legitimitet att falla tillbaka på, och geografin talar helt självklart till Kinas fördel. Men det viktigaste argumentet är att Japan inte ska tillåtas behålla några som helst krigsbyten utan bör tillrättavisas av världssamfundet.

Sedan om det blir Kina eller Taiwan som förfogar över öarna är egentligen irrelevant, med tanke på principen om ett Kina. Intressant här är dock att aktivister från Taiwan hissade folkrepublikens flagga samtidigt som man glömde den egna republikens, vilket orsakade viss munterhet i Kina och motsvarande bryderi på Taiwan.