Blues är inte den svarte mannens musik, utan stammar snarare från Japan, i vart fall om vi menar improviserad musik i pentatonisk skala på stränginstrument. The original shredding har vi nämligen på 三味線, eller kinesisk tresträngare (三弦) med ursprung i dynastin Song (1200-tal).
Från Kina tog sig instrumentet till Liuqiu (琉球) och vidare till japanska fastlandet under 1600-talet, där det genomgick vissa modifikationer i utformning avseende hud, plektrum och andra detaljer. Men den främsta skiljelinjen föreligger i spelstilen, där den japanska är mer fri och aggressiv.
Mest känd genre är 津軽三味線 från 津軽半島 i 青森県 i norra Japan. Uttalet jamisen beror på ljudförändring i ordkombination, men man kan säga Tsugaru-shamisen om man så vill.
川嶋志乃舞 (Kawashima Shinobu) lirar Tsugaru-jamisen med Tokyo Groove Jyoshi: What is hip?
Visserligen spelas shamisen oftast i tretakt, men kvaliteterna i övrigt gör instrumentet synnerligen lämpligt att inkorporera i rock, jazz, fusion och liknande genrer, och görs av bland andra Marty Friedman (tidigare i Megadeth), Wagakki Band med flera.
Det finns en rad japanska och kinesiska instrument (som 古筝) man lär sig att älska efter ett tag, men shamisen är nog det som snabbast finner vägen till hjärtat, för att det knyter an bättre till typiskt västerländsk musik.
Befrielsearméns övning under amerikanska regeringsrepresentanten Nancy Pelosis besök i Taiwan omfattade ett antal missiler som flög över ön för att senare landa i vad Japan menar är dess ekonomiska zon runt ett par småöar. Symboliken i det är att Japan ska hålla sig borta från Taiwan och inte lägga sig i.
För Kinas vidkommande är Japan en tidigare aggressor som redan har stulit Taiwan en gång (1895–1945), och man kommer inte att tillåta att landet än en gång angriper kinesiskt territorium, så som när kejsarmakten genomförde en fullskalig invasion av Kina (1937–1945).
De två tidigare sinojapanska krigen kommer i så fall att följas av ett kärnvapenangrepp på Japan, menar Beijing i en ny strategi i syfte att avskräcka Japan från att åter expandera militärt. Landet har sedan kapitulationen 1945 endast en nationell självförsvarsstyrka, och man är per konstitution förhindrad att delta i offensiva strider, exempelvis för att undsätta Taiwan.
Tokyo gör bäst i att fortsätta iaktta en pacifistisk hållning och inte väcka gamla imperiedrömmar till liv, men dessvärre har man under lång tid utmanat både Kina och Sydkorea genom att från högt politiskt håll frekventera Yasukuniskrinet, där klass A-förbrytare från kriget finns begravda. Man har vidare i skolans undervisningsmaterial tonat ned Japans brott mot mänskligheten under kriget, samt vägrat kompensera de «tröstekvinnor» man utnyttjade överallt i Asien.
Japans konstitution framtvingades av USA, men man har på senare år sökt kringgå dess bokstav. Exempelvis har man skickat fredsbevarande trupp utomlands, och man har även byggt offensiva hangarfartyg. Japan har tekniken att på kort tid bli en kärnvapenmakt, givet Washingtons bifall – eller på eget bevåg i smyg.
Det givna resultat av att såväl USA som Japan drar en lans för Taiwan samt i övrigt gaddar sig samman mot Kina kan bara bli kraftig rustning i regionen, med allt större risk för en urladdning. Japan meddelade således nyligen att man har för avsikt att anskaffa ytterligare tusen långdistansmissiler för att kontra Kinas kapacitet.
Sådana offensiva missiler, avsedda att slå ned i Kina, är alltså strikt förbjudna per Japans pacifistiska konstitution. Därav följer Beijings hot om att svara ensidigt med kärnvapen, vilket i sin tur är ett avbräck från gängse doktrin om att inte först använda massförstörelsevapen.
Sådana tongångar hördes redan föregående år från Kina, då Japan först luftade sina tankar om Taiwan, men förkunnas nu i mer officiell kapacitet. Förutom att det utgör en kraftig signal till Tokyo, kan utspelet även ses som att Zhongnanhai står redo att inta Taiwan med kort varsel, även om man med all säkerhet först kommer att uttömma alla fredliga medel för att undvika vidare eskalering.
Japan räknas som världens femte starkaste militärmakt, men Kina är vida överlägset Japan i både kvantitet och kvalitet.
Myten har att man bör ta 10 000 steg per dag för optimal hälsa. Men är det verkligen en myt, eller finns det månne någon sanning i påståendet? Är alla steg likvärdiga, till exempel i gång eller löpning, och finns det skillnader för olika åldersgrupper?
Ursprunget till parollen kan spåras till 1960-talets OS-frälsta Japan, där läkaren 波多野義郎 bekymrade sig över befolkningens allt mer stillasittande livsstil. I ett antal artiklar avhandlade han den regelbundna gångens betydelse för hälsan, och frågade bland annat vilken tid och avstånd 10 000 steg motsvarar (万歩歩く時の時間・距離は?).
Det kinesiska tecknet 万 (wan; japanska man) betyder just 10 000, men är också en mer abstrakt figur för ett stort tal eller en ymnig mängd, och har i vidare mening denotationen lyckobringade. Det traditionella tecknet är 萬, men även varianttecknen 卍 och 卐 förekommer, där de buddistiska svastikorna närmast motsvarar vårt begrepp «myriad», som är en bildlig beteckning för ett stort tal, med ordagrann betydelse 10 000.
Slagordet 一日一万歩 populariserades småningom, och fick 1965 en första kommersiell tillämpning i en pedometer eller stegräknare i regi av klocktillverkaren 山佐時計計器. Man kallade produkten 万歩メーター, det vill säga «tiotusenstegsmätare», men sedermera etablerades begreppet 万歩計 med samma innebörd. I dag har man förstås typiskt stegräknare i telefonen.
10 000 är alltså i detta avseende en ungefärlig snittfigur som man bör sträva efter snarare än ett exakt mått. Studier av hur många steg människor verkligen tar ger en mer varierad bild, med vuxna bilåkande amerikaner i botten med 4–6 000 steg per dag, och ständigt omkringrännande barn med upp till 15 000 steg per dag.
Vuxna hamnar typiskt på 7–8 000 steg per dag, men det är i en modern tillvaro. Jägare-samlare landar på betydligt mer omfattande 16–17 000 steg per dag, medan elitlöpare kan tillryggalägga mer än så i träning som kan omfatta flera pass om dagen. Man finner i princip varken fetma eller hjärt- och kärlsjukdomar bland personer med så omfattande rörelsemönster.
Med utgångspunkt i WHO:s allmänna råd om fysisk aktivitet, nämligen minst 150–300 minuter av måttlig art per vecka, har man som måttstock 20–45 minuter promenad per dag, vilket dock bara motsvarar 2 500–6 000 steg i raskt tempo (125–133 steg per minut). Till detta kommer emellertid annan rörelse i vardagen, varför man kanske når 4–8 000 i medeltal, vilket uppenbarligen understiger 10 000 steg.
Forskning på området visar att antalet dagliga steg – eller noga räknat motsvarande intensitet i vilken som helst träning – har en invers korrelation med förekomst av välfärdssjukdomar, vilket är det förväntade. Gränsen för metabolt syndrom och moderna välfärdssjukdomar tycks här gå vid 15 000 steg, vilket är mer i linje med människans ursprungliga livsvillkor.
Utifrån dessa förhållanden kan man definiera en trappa i vilken 5 000 steg per dag – eller motsvarande aktivitet – motsvarar en helt sedentär livsstil, med stor risk för att utveckla fetma och folksjukdomar som diabetes, cancer, alzheimers och hjärt- och kärlsjukdomar, i vart fall om man inte anpassar kosten.
Låg aktivitet motsvarar 5 000–7 500 steg per dag, och modern normalaktivitet 7 500–10 000 steg per dag. En aktiv livsstil är i denna trappa mer än 10 000 steg per dag, och högaktiv räknas från 12 500 steg per dag. Detta gäller för vuxna, medan barn behöver röra på sig betydligt mer.
Tolkningen av dessa inbördes inkoherenta och motstridiga data är att 10 000 steg per dag i måttligt tempo – eller motsvarande aktivitet – är ett absolut minimum för att blott hålla sig vid liv, och att man helst bör sträva efter 15 000 eller fler steg i mer aktivt tempo, i vart fall motsvarande en rask promenad.
För egen del avverkar jag 20 000+ steg per dag i löpning i måttligt tempo, motsvarande 170–180 steg per minut, sex dagar i veckan. Det motsvarar ungefär samma mängd som jägare-samlare lägger bakom sig under en dag, och är inte så extremt som man gärna vill tro som modern soffpotatis – det är i sjäva verket den immobila livsstilen som är extrem, i vart fall i ett evolutionärt perspektiv.
10 000 förekommer även i en annan tillämpning med samma bildliga motsvarighet, nämligen hur många timmar man behöver träna för att bli riktigt bra på något. För att komma i hyfsat god form räcker det dock med avsevärt färre timmar i spåret, och kroppen anpassar sig väldigt snabbt till en ny normallast.
Som väntat bjuder Beijing på stort fyrverkeri dagarna efter att amerikanska regeringsrepresentanten Pelosi avlagt officiellt besök i Taibei och därmed brutit mot den egna ett Kina-policyn. Skalan är dock betydligt större än väntat, och motsvarar i princip en blockad av Taiwan under tre dagar.
Befrielsearmén bedriver en blixtsnabbt arrangerad storövning i sex områden, strategiskt belägna i närheten av större hamnar och flygfält, samtidigt som man har utfärdat förbud mot att vistas i eller passera berörda områden. Saken visar att man förstås har färdiga planer att på kort tid iscensätta en invasion.
Man flexar musklerna i första hand för att skicka en signal till Taiwan, men även till Väst om att man inte tolererar officiella besök av det slag som just har timat. Samtidigt måste man lägga sig på en nivå som inte leder till direkt konfrontation med amerikansk flotta stationerad i området.
USA kan måhända tänkas vilja iscensätta en demonstration om «navigeringsfrihet» i området, varvid stormakterna riskerar hamna på direkt kollisionskurs. En skur Dongfeng har även slagit ned i vattnen utanför Yonaguni (与那国) och därmed dragit in Japan i utvecklingen.
Men spelets regler är sådana att det nu är den andra sidan som ska förhålla sig passiv medan Kinas ursinne pågår, och därefter får man söka hitta nya öppningar i det vidare diplomatiska spelet. Det vore helt enkelt inte rationellt att just nu plocka upp Beijings kastade handske, för då eskalerar det snabbt.
Folkets befrielsearmé övar i sex områden runt om Taiwan fram till söndag.
日本は平和な国です, eller Japan är ett fredligt land, brukar man hävda. Men ändå vill man ideligen förminska de egna brotten mot mänskligheten under den expansionistiska eran, och undertrycker aktivt information i läroböcker med mera.
Inte minst angående massakern i Kinas dåvarande huvudstad Nanjing den 13 december 1937, då 300 000 civila kineser mördades av de japanska trupperna, ofta i form av rena lustmord. Det var en form av statsterror i syfte att ingjuta skräck i befolkningen, på det att man lättare skulle ge med sig i den fortsatta krigföringen, men även ett uttryck för japansk übermenschmentalitet – en attityd man hade lärt av västmakterna.
Det är inte heller något som närmare studeras i svenska läromedel, om alls, men andra kinesisk-japanska kriget 1937–1945 utgjorde i själva verket startskottet för andra världskriget. I vår eurocentrism lär vi om och upprepar årligen i medier händelser som «kristallnatten», men har egentligen ingen aning om de motsvarande brott som de japanska fascisterna anställde, exempelvis kring enhet 731 och andra fasansfulla experiment på människor med biologiska och kemiska agenter.
På samma sätt är «förintelseförnekelse» i vår del av världen ett uttryck för hat som ses med tämligen oblida ögon, så till den grad att man har fastställt en statlig historisk sanning under hot om straff att förneka den. Motsvarande «massakerförnekelse» i Japan är emellertid norm, och de flesta japaner är bara flyktigt medvetna om landets aggressiva förflutna.
Man undertrycker aktivt historien och har inte som Tyskland grundligt gjort upp med sitt förfärliga förflutna. Därför befinner man sig i en permanent konflikt med Kina, Korea och en rad andra nationer, bland annat om frågan kring «trivselkvinnor», koreanska, kinesiska och andra kvinnor som tjänade som sexslavar åt den kejserliga japanska armén men vilkas umbäranden aldrig har erkänts och än mindre kompenserats.
I dag framställer man i vulgärretoriken gärna Kina som ett «hot» mot Japan, men Kina har alltså ingen som helst historia av sådan aggression, utan den ligger helt på den japanska sidan. Kina har historiskt dominerat med handel, teknik och diplomati, och i övrigt slutit sig mot omvärlden medelst murar, för övrigt något även Japan tillämpade innan man öppnades som en konservburk av USA, lärde av imperialisterna, industrialiserade, militariserade och därefter löpte amok över hela Östasien.
Det är visserligen sant att Japan i dag är en fredlig nation, men under den söta ytan bubblar alltjämt nationalismen och med den förnekelsen av landets kriminella förflutna. Man har en konstitution som förbjuder upprustning, men har ändå tagit i bruk hangarfartyg samt sagt sig vara beredd att bistå Taiwan i händelse av konflikt, nämligen för att Taiwan är en forna kolonial utpost från första kinesisk-japanska kriget 1894–1895.
På samma sätt som vi inte får glömma de nazistiska illdåden i vår del av världen, ska vi inte heller glömma de japanska motsvarigheterna i Kina, Korea och annorstädes, utan måste idogt påminna om dessa förbrytelser, enkannerligen då Japan självt inte tycks vara berett att tvätta sin byk och botgöra, utan tvärtom fortsätter att i officiell kapacitet besöka shintohelgedomen Yasukuni, där krigsförbrytare har begravts, en medveten provokation och förolämpning mot Kina och Sydkorea.
南京！南京！ (Nanjing! Nanjing!) eller City of life and death, filmatisering från 2008 i regi av Lu Chuan.
