Kategori: Liberalism

Polisiärt övervåld mot den laglydiga allmogen är ett ständigt återkommande mönster, och så även fascistbängens monumentala oförmåga att ta itu med buset. Man samlar hellre poäng genom att trakassera Svensson än att ligga som en blåslampa på gängkriminella. Samtidigt prioriteras ideologiska brott mot socialiststaten framför brott mot person och egendom.

Det är därför man kan se inte mindre än fem beväpnade konstaplar utanför Systembolaget en måndagsmorgon i syfte att bedriva körkortskontroll. Dafuq?? Samtidigt någon annanstans brinner femtio bilar i något garage, medan sexköpspolisen Simon försäkrar sig om att ingen happy ending förekommer i någon thaibod.

Strömmers efterblivna fascistsnutar slog under gårdagen till mot en spelklubb i huvudstaden, varvid man anföll med full insatsstyrka omfattande helikopter, drönare och mannar från Europol. Det är Kling och Klang i n:te potensen, eftersom den skräckslagna kundkretsen i lokalen inte riktigt hade de kopplingar till syndikat som polisen vill göra gällande.

Det rörde sig istället om ett åttiotal helt vanliga personer med intresse för poker, en företeelse som inte längre går att utöva sedan socialdemokraten Strömmer stängde ned de enda lagliga statliga casinona i Sverige. Vänsterkommunisten Strömmer har inte velat ta ansvar för spelet, och då träder mycket riktigt någon annan in i statens ställe för att tillgodose efterfrågan. Det är så det fungerar med spel, sex och droger, men inte heller Ulf Kristerssons socialistregim tycks förstå detta synnerligen enkla samband,

Finns det kopplingar till kriminella nätverk måste man förstås angripa dessa, men för det behövs knappast detta påkostade spel för galleriet, utan man kunde ledigt ha haffat de tre eftersökta personerna på ett betydligt mer diskret vis. Men snuten ska alltid spela tuff när det inte riktigt finns något motstånd, varvid Svensson hamnar i kläm. Man ser aldrig samma slags insatser i Orten, av någon anledning. Kulor skulle ju kunna komma i retur.

Spelhålan sägs ha funnits där i årtionden, och den ligger rent fysiskt två minuter från en polisstation. Nej, det är faktiskt inte olagligt att spela poker om pengar, ens i Gunnar Strömmers vänsterkommunistiska socialiststat. Men en hel del svartklubbar med olagliga former finns trots allt, sedan staten misslyckats med att ta sitt ansvar för en reglerad verksamhet.

Samtidigt är socialiststatens oförmåga att ta detta ansvar – för spel, för sexhandel, för rekreationsdroger – den jordmån i vilken kriminella nätverk gror. Utan inkomst från sådana illegala källor finns inte längre någon förutsättning att bedriva omfattande kriminell verksamhet, utan man får då nöja sig med att driva in skulder likt vissa motorcykelklubbar eller att påtvinga andra «beskydd» mot courtage.

Förutom att gripa, åtala, fängsla och utvisa det babbeklientel som sprider skräck i Sverige, måste staten därför börja ta ansvar för dessa företeelser, för att stävja incitamentet för organiserad kriminell verksamhet. Spel ska kunna bedrivas med licens, och licensen ska vara enkel att erhålla utan absurda krav på verksamheten. Spelbolagen ska i sin tur åläggas krav om att inte kunna «limitera» eller på annat sätt lura människor.

På samma vis måste lättare droger släppas fria för konsumtion under reglerade former, även där med licens att försälja substanser på ett kontrollerat vis utan risk för spetsade preparat. Slutligen måste sexhandeln legaliseras, och staten får istället rikta in sig på problematiska former av prostitution och missbruk, exempelvis hallickverksamhet och trafficking, medan övriga former lämnas därhän.

Tar man inte detta ansvar och angriper man inte rotproblematiken, så får man aldrig någonsin bukt med den organiserade brottsligheten. Man kan inte heller angripa efterfrågan, så som i den svenska skogstokiga modellen. Det fungerar inte, och kommer aldrig att fungera. Efterfrågan måste tillgodoses, och det är bara frågan om huruvida staten reglerar verksamheten eller om man lämnar walkover till babbebuset.

Man kunde tycka att den som presterar bäst också ska skörda frukterna, men så är numera sällan fallet. Det socialistiska folkhem som för närvarande förvaltas av Kristerssons letargiska moderatregim har istället andra och «högre» målsättningar, som att «jämna ut» med kvotering och andra slags instrument från den radikala vänstern.

Tag som exempel Handelshögskolan, som närde misstankar om att den urusla svenska skolan mest producerade glädjebetyg och på förekommen anledning införde poäng på högskoleprovet som kompletterande meritkrav. Noga räknat krävdes 1.25 poäng på sagda prov, vars poängskala sträcker sig mellan 0.00 och 2.00, med medel kring 0.90 poäng.

Emellertid fick denna reform effekter på könsfördelningen bland de antagna, då andelen kvinnor sjönk från 39 % till 29 %, det vill säga en minskning med 10 %e eller 25 %. «Mångfalden» drabbades således, varför man helt sonika tog bort det nya extrakravet.

Enligt tillgänglig statistik når ungefär en sjundedel (14 %) av kandidater målet om 1.25 poäng, men bland dem finns alltså inte de i betyg räknat toppresterande så kallade «duktiga» flickorna från gymnasiet i förväntad proportion. Detta bekräftar i praktiken att det rör sig om glädjebetyg, och att tjejer därmed gynnas otillbörligt i skolundervisningen.

Det är nu inte bara det täcka könet som erfar sådan behandling, utan även stora sjok av den invandrade populasen. Man ser enkelt detta genom att kommuner och andra förvaltningar helt enkelt undantar krav om CV för segmentet i fråga, med resultat att myndigheter som Arbetsförmedlingen och liknande kryllar av personer med exotiska namn och högst bristfälliga kunskaper i svenska språket.

Även den statliga regimtelevisionen skyltar ofta kokett med denna typ av kvoteringssocialism när man låter någon «nyanländ» producera «reportage» på så bruten svenska att inslaget måste textas. Statstelevisionen säger sig ha i uppdrag att «spegla hela Sverige», vilket i dess optik tycks innebära att icke kvalificerade ska tränga undan kvalificerade för att uppnå denna «mångfald».

Kollektivismens fula anlete visar sig här, då man söker uppnå något slags samhälleligt ideal i medelvärde, på bekostnad av den enskilda individen. Den individ som har studerat hårt och haft stora ambitioner, men som får se sig bortsorterad för att han har fel slags «kulturell kompetens» i form av vit hudfärg eller behärskar modersmålet. 1.63 på högskoleprovet? Sorry, men brudarna går ändå före när den socialistiska utopin ska byggas!

Folkpartiet förbudsilliberalerna kör nu ända in i kaklet, med en ny förbudslansering per dag i snitt. Senast i raden för prussiluskornas framfart är lådvinet, där själva förpackningens natur antas inbjuda till mer drickande än eljest. Och det är ju inte bra för folkhälsan, menar de illiberala förespråkarna.

Hur man nu har kommit fram till den slutsatsen är inte gott att veta, för det kan rimligen inte vara någon skillnad om vinet serveras på flaska eller i plastförpackning. En alkis dricker tills allt tar slut oavsett, medan vi andra låter den naturliga mättnaden avgöra.

Nu är det inget ovanligt med den här sortens detaljreglering, detta är ju trots allt den sociala ingenjörskonstens Sverige och sovjetregleringens EU. Säkert har du aldrig tänkt på det, men de där värktabletterna som numera försäljs även i butiker efter partiell upplösning av det nordkoreamässiga monopolet får bara säljas i förpackningar om högst femtio stycken. Därför finns inga receptfria burkar med större volymer, vilket läkemedelsoligarkerna tycker är bra, eftersom man då kan ta ut alldeles hutlösa priser.

Säkert finns här en tanke om att man vill förhindra självmord, men den som umgås med sådana tankar kan förstås köpa flera mindre förpackningar? Problemet med folkpartister och andra paternalistiska etatister är att de inte tror på människans egen förmåga till rationellt självbestämmande, utan menar att folket behöver politikernas välmenande ledsagande i allt, från vaggan till graven.

I Folkpartiets socialistiska folkhem får människor aldrig bli vuxna, utan ska ständigt lotsas genom rätt slags grindar, när man handlar vin, köper värktabletter eller lägger ett spel på Oddset. De förmanande pekpinnarna är ständigt där, med större irritationsfaktor än en myggsvärm i Norrland. De gör dock ingen nytta – de som har problematik har det, vi andra inte, och man får således hitta andra angreppsvinklar för problematiskt missbruk av alla sorter.

Men saken illustrerar på ett utmärkt sätt varför Folkpartiet inte har att göra i svensk politik. Allt de tycker och tänker representeras redan av de rödgröna socialistpartierna. Ett verkligt äktliberalt parti hade tvärtom haft som första programpunkt att avveckla Systembolaget och släppa spriten fri, på människans eget ansvar.

Det finns ingen institutionell partiskhet, hävdar brittisk statsteve efter att man påkommits klippa ihop Donald Trumps tal så att han framstår som uppviglare, medan hans andemening i själva verket var den motsatta. Men all statsteve världen över är förstås lojal med det egna systemet och därmed «institutionellt partisk», det ligger i uppdragets natur.

Det är därför statsteve är en så fruktansvärt horribel konstruktion, flera resor värre än när staten på annat vis lägger sig i den fria marknaden med hamburgerrestauranger och annat. Nämligen för att man påverkar den fria debatten på ett otillbörligt vis för skattebetalarnas medel, ett ymnighetshorn som kommersiella konkurrenter saknar.

Ett tränat öga ser med en gång vad tysk statstelevision som DW, brittisk statstelevision som BBC eller svensk statstelevision som SVT är för slags djur, nämligen starkt vänsterlutande krafter som samtidigt alltid står etablissemanget nära, oavsett kulör. Alla sådana mediehus är per definition fientligt inställda mot Donald Trump, har klimatet som överagenda samt tar parti för massinvandring och mångkultur.

Man kan gå vidare med hela listan av wokeföreteelser som är legio i dylika institutioner, som preferens för veganism och förakt för kött; direkt hat mot Kina; positiv inställning till *2SHBTQIAP++ i dess allra mest extrema tillämpningar; utpräglad agenda mot högerpartier (SD, AfD, Reform UK) och motsvarande agenda för vänsterextrema partier; bruk av neopronomen som «hen» och andra företeelser med rötter i amerikansk universitetswoke, med mera.

Typiskt för den sortens mediehus är även inkvotering av personer med «kulturell» snarare än verklig kompetens, varför man emellanåt kan höra «reportage» av personer som inte kan tala svenska bättre än att inslaget måste textas. Även detta är en yttring av vänsterpolitik, och har sin närmaste analogi i medier som Aftonbladet och Guardian.

Självklart har sådana yttringar en plats i debatten, problemet här är att de finansieras av dig och mig med tvång. Staten ska inte ha åsikter, utan ska vara objektiv, formell, neutral och sekulär. Regeringen och de politiska partierna står för politik och åsikter, men den stat de har makt över ska inte lägga sig i det politiska spelet eller sakinnehållet, och allra minst ha preferenser för eller synpunkter på partier (exempelvis Sverigedemokraterna, som sedan länge har motarbetats kraftigt i svensk statstelevision) eller politiker (som Donald Trump).

SVT, BBC, DW och så vidare är en direkt spegel av statsmedier som RT i Ryssland eller CCTV i Kina, den enda skillnaden är vilket slags system man tjänar. Typiskt har sådana mediehus en systembevararparagraf, exempelvis den svenska statstelevisionens «demokratiparagraf», vilket då ger den «institutionella partiskheten» med automatik.

Det är därför man med ryggradens reflex tar parti för ickelandet Taiwan, oavsett historiska och politiska förutsättningar; eller rapporterar inte helt neutralt i konflikten mellan Ryssland och Ukraïna, där man plötsligt betraktar den korrupta valautokratin Ukraïna som en «demokrati» (det gjorde man inte före 2022); eller hyser agg gentemot Ungern och tidigare Polen (innan den sistnämda fick en vänsterliberal regim).

Gemensamt för samtliga dessa slags mediehus är att de klipper och klistrar, men än oftare utelämnar eller prioriterar upp i bias i nyhetsflödet, i syfte att exekvera en given agenda. Kommersiella krafter kan ha en sådan agenda, medan staten däremot måste stå för saklighet och neutralitet, företeelser som helt enkelt inte existerar i SVT, BBC eller DW.

Eftersom staten har visat sig vara helt oförmögen att inta en konsekvensneutral och objektiv inställning varhelst man har prövat «public service (broadcasting)», blir den givna slutsatsen att staten ska ha armlängds avstånd till alla slags medier, och allra minst själv bedriva sådana. Lägg ned denna smörja.