Kategori: Liberalism

Ett halvår återstår nu till valet, den enda dag då demokratin öppnar ett fönster i vilket medborgarna får avlägga sina röster på så kallade partier, för att därefter inte tillfrågas mer om sina åsikter eller annat förrän om ytterligare fyra år. Detta ska alltså vara det förnämsta system vi känner, för att vi åtminstone äger rätten att vräka en regim, bara för att få en snarlik i dess ställe.

För uppenbart är att inget parti vill kasta det gamla överbord och inrätta en ny ordning, utan allt kvarstår intakt år efter annum, årtionde efter decennium, tills verkligheten tvingar fram en nyordning – exempelvis då satellitteknik kullkastade monopoltevesystemet. I frånvaro av sådant yttre tryck konserveras företeelser, utan undantag.

Ta till exempel detta märkliga fenomen med statliga alkoholbutiker, instrument som kanske hade rationella bevekelsegrunder i en tid då ett hårt förtryckt folk tog till flaskan för att döva sin ångest, men som helt saknar relevans i den moderna tiden. Man kan inte finna en enda person i ett utomnordiskt land som skulle gå med på att låta inrätta en sådan DDR-mässig företeelse, så varför är institutionen kvar? Varför finns det inte ett enda jävla parti som vill avveckla skiten?

(Rättelse: inte ens i DDR fanns några statliga spritbutiker, utan alkohol såldes över disk i vanliga affärer. Men östtyskarna söp förstås hårt, på grund av det politiska förtrycket. Precis som fordom i Sverige.)

Dilemmat är således vad man ska rösta på, om det nu ändå inte innebär någon förändring. Ta till exempel de så kallade «Sverigedemokraterna», som lovade vitt och brett att motverka ytterligare invandring och arbeta för svenskarna, men som i praktisk gärning har blivit ett «Ukraïna först och Israel därefter»-parti, medan man i maskopi med moderatjuntan har låtit Sverige förfalla ekonomiskt med hög arbetslöshet, låg tillväxt och hög inflation, därtill under fortsatt hög invandring.

Nu har man dessutom tagit i hand med de så kallade «liberalerna» om att fortsätta med arbetskraftsinvandring istället för att omskola arbetslösa svenskar, samtidigt som man lovar att fortsätta skänka hundratals miljarder till det ryska inbördeskriget i Ukraïna, till absolut ingen nytta för Sverige och svenskarna. Landsförrädare var visst ordet?

Sverigedemokraterna är således som vilket annat parti som helst i den så kallade (s)juklövern, ett parti som enbart strävar efter makt för maktens skull, samtidigt som man överger den väljarbas som förde fram partiet till maktens taburetter. Det blev ingen skillnad denna gång heller, bara andra ansikten som rapar samma mantran. Under ytan är alla samma gammla äckliga socialdemokrater som eljest.

Slutsatsen måste bli att demokratin inte fungerar i Sverige, och att parlamentarism av 1700-talssnitt inte har förmåga att utveckla ett land eller att agilt svara på samtidens problem. Samtliga frågor dras i långbänk, tills dess de är förlegade eller omsprungna av andra lösningar. Samtidigt har folket ingen som helst konsultativ roll, som i det ypperliga schweiziska systemet, som är demokrati på riktigt.

Slutsatsen måste också bli att lägga sig på soffan och att inte delta i spektaklet, ty det är en skendemokrati där en röst inte spelar någon som helst roll för den fortsatta utvecklingen, utan mest handlar om att fördela löner för partivalda politiker. Politiken blir ändå den samma, från vänsterkommunister till högernationalister.

För att jag överhuvudtaget ska lyfta på ögonlocket och ens överväga att resa mig upp en söndag i september, behöver ett parti – vilket som helst – utmana det bestående och förorda att snarast möjligt implementera någon nyordning, exempelvis att: avskaffa Systembolaget, avskaffa sexköpslagen, avveckla eller kraftigt förändra statsmedierna, avskaffa nämndemannasystemet, mer än halvera myndighetsfloran, införa liberal demokrati med maktdelning och en enhetlig konstitution, avveckla monarkin och införa republik, släppa statskyrkan fri, eller avskaffa lagen om hets mot folkgrupp och införa grundlagsskyddad yttrandefrihet för alla. Det märkliga är att det alltså inte finns någon politisk representation för dessa ståndpunkter.

Kompromissen kännetecknar den handlingskraftige ädelmannen, kompromisslösheten idioten. Folkpartiet har länge varit den kretinen, med fullständigt ohemula krav, vilket har lett till dess existentiella kris. Men i elfte timmen svänger nu partiet, och säger sig vilja ingå i regering med ärkefienden Sverigedemokraterna.

Mohammedsdotter har tydligen tagit intryck av kloka ord på denna blogg om att sätta sakfrågorna framförallt, för att det är den enda rimliga hållningen när man är på lättölsnivå och den förmenta fienden mer är som portvin. Men samtidigt har idealister i höga elfenbenstorn hotat med att avgå vid en kursändring.

Frågan är då vart de renläriga folkpartisterna ska ta vägen? Bilda ett nytt etatistiskt förbudsparti som absolut ingen efterfrågar, och därmed bli en radikal talmudistisk sekt för SD-hatande friskolefanatiker? Den falangen kommer att hämta in stöd räknat i promille.

Mer brännande och intressant är förstås vad som händer med Folkpartiet, då denna omsvängning med all sannolikhet kommer alldeles för sent. Initialt tappar man nog ytterligare en halv procentenhet in i april, och sedan får det bära eller brista fram till valdagen. I princip behöver man ta sig upp till närmare tre procent för att komma i åtnjutande av moderata stödröster, för det är först vid den nivån man kan ta sådana risker.

Regeringsfrågan är emellertid inte Folkpartiets enda akilleshäl, utan det är framförallt att man är ett illiberalt etatistiskt förmyndarparti som levererar förbudsförslag på löpande band, istället för att montera ned den repressiva socialiststaten och släppa människor fria från detta kväljande socialistiska förtryck med systembolag, progressiv skatt på el och arbete, samt allmänt förmynderi.

Folkpartiet måste alltså i reda tal ragga hundra tusen nya kunder till sitt parti med den osexiga politik man nu har, och det på sex månader. Man ska aldrig säga att något är omöjligt, och politiska mirakel har hänt förr, men låt oss bara säga att oddsen inte är på Mohammedsdotters sida.

För egen del ser jag hellre Folkpartiet dö, för att det står för allt det som är skit i Sverige, från statsmedier och systembolag till massinvandring och populistiska tiktokförbud. Det vi ser är Folkpartiets sista dödssprattel innan likstelheten sätter in, och jag ser fram emot dödsdagen om sex månader.

Så slutar alltså Tidölagets mandatperiod med en ny form av «gymnasieamnesti» i vilken «tonåringar» som har medtagits av föräldrar på social turistresa till Sverige ska få stanna tills vidare. Dessutom ska de permanenta uppehållstillstånden finnas kvar, som en märklig eftergift till enprocentpartiet Folkpartiet.

Socialporren i statsmedier har varit av det mer bisarra slaget, när man hävdar att «bebisar» och «tonåringar» «utvisas», medan verkligheten är sådan att det är familjer som saknar skäl för att stanna här som har att ta sitt pick och pack och återvandra till Türkiet och andra helt säkra länder.

Det var detta Tidölaget gick till val på, och när man nu överger även de mest prominenta av vallöften är det spiken i kistan för det så kallade «paradigmskifte» som aldrig blev av, och förstås även det bittra slutet för både moderatregimen och dess stödparti i Sverigedemokraterna. Det finns inte en chans i helvetet att moderatjuntan blir återvald efter detta katastrofala misslyckande.

Men även Sverigedemokraterna lär få bita i gräset, efter en bisarr utveckling där man har lagt sig till med en «Ukraïna först»- eller till och med en «Israel först»-policy, med representanter för partiet som vallfärdar till sioniststaten för att falla på knä inför potentater i folkmördarregimen! Ett sådant parti kan jag och många med mig aldrig någonsin lägga en röst på.

Det blev alltså inte särskilt mycket fokus på Sverige och svenskarna med denna förment blågula regering, utan vi står kvar och stampar på samma fläck som tidigare, med extremt hög invandring, extremt höga energipriser och extremt låg tillväxt. Regimen har dött utredningsdöden istället för att skrida till verket och bygga, bygga, bygga samt arbeta, arbeta, arbeta med att uppföra nya kärnkraftverk så fort det bara är möjligt.

Det gamla socialdemokratiska folkhemmet med Systembolag och statstelevision är intakt eller till och med vidgat, medan friheterna knappast har stärkts utan snarare nedmonterats ytterligare av denna vämjeliga regim. Om man bara ska förvalta och förstärka det socialistiska folkhemmet, vad har man då egentligen i politiken att göra? Då kan vi lika gärna ha en socialdemokratisk enpartistat som tidigare.

Man menar på sina håll att det är bättre att rösta på det minst onda alternativet, men när man faktiskt inte ens kan skilja på de båda optionerna är det företaget omöjligt. Någon har räknat ut att det skiljer på sin höjd fem procent mellan de olika blocken i reellt politiskt utfall, vilket är liktydigt med situationen i valfri diktatur.

Nej, vill denna trötta ministär åter få chansen vill vi se radikala förslag på löpande band, som utreds innan maktskiftet och därefter implementeras omedelbart efter tillträde. Som att avveckla folkhemmet och dess institutioner, med Systembolaget, statsmedierna och minst hälften av myndighetsvänsterns flora; bygga kärnkraft i rasande fart som i Östasien (4–5 år); ta bort den hämmande skatten på el och energi helt och hållet för att stimulera tillväxt; strypa invandringen helt och hållet och sätta arbetslösa i arbete istället för att låta företag hämta personal utomlands (företagen ska sköta och bekosta behövlig utbildning och träning).

Vidare ska alla pengar stanna i Sverige och förstås inte gå till Ukraïna eller tredje världen. Sverige kan inte vara en socialbyrå för övriga världen, utan vårt bidrag ska bestå i frihandel och kompetenshjälp för länder som är villiga att arbeta sig upp i hierarkin. Människor ska stanna i sina länder och bygga upp dem, snarare än att sagda länder ska dräneras på kompetens. Bara så kan en stabil utveckling nås på sikt.

Men tills den insikten infinner sig måste vi först se högern krackelera, Folkpartiet äntligen dö och det vänsterkommunistiska blocket under Maggan regera i tolv år eller så. Därefter kan möjligen en ny generation politiker göra upp med högerns vasallstatus till socialdemokratin och genomföra ett paradigmskifte på riktigt, i folkhemmets alla vrår och hörn. Väl mött 2038!

Den årliga Förtroendebarometern erbjuder inga spännande nyheter, utan allt ser ut som det brukar, förutom att nykomligen Nato har fått sig en törn. I topp finner man således Systembolaget och Skatteverket, i botten Arbetsförmedlingen och det döende Folkpartiet.

Det är en märklig företeelse att en statlig spritbutik med synnerligen begränsat utbud och öppethållande åtnjuter sådant förtroende, särskilt som man inte verkar i förtroendebranschen utan är en form av statligt förmynderi från annodazumal. Folk gillar uppenbarligen att bli behandlade som små barn, eftersom man har ett sådant märkligt förhållande till denna företeelse, som väl hade varit mer passande i Nordkorea.

Mätningen gäller i och för sig upplevelsen av hur väl företaget sköter sitt så kallade arbete (att hunsa vuxna människor), men i så fall måste man även förklara varför så många välskötta techföretag finns i botten, som X och Tiktok, maskiner som fungerar tämligen perfekt för sina respektive ändamål.

Vi tycks här ha att göra med igenkänningsfaktorn, och då de flesta inte använder sagda plattformar blir betyget därefter. Eftersom alla däremot har något slags förhållande till folkhemmets institutioner, som Skatteverket och Systembolaget, har dessa entiteter lättare att erhålla ett bättre omdöme. Man ser för övrigt samma företeelse för politiska partier, där större partier automatiskt har större förtroende.

En annan folkhemsinstitution som alltid befinner sig i topp är statsmedierna, som tronar över mediesverige. Det är i och för sig inte så svårt att erhålla bättre betyg än den kommersiella slaskpressen, men betraktar man vad statsmedierna är för slags företeelse är det ändå häpnadsväckande hur sådana medier kan vara så betrodda.

Det urgamla mönstret att statsmedierna har en mycket kraftig slagsida till vänster kvarstår oförändrat, och det är uppenbart att regimmedierna själva inte har någon ambition att förändra det förhållandet. Någon måste därför tvinga fram en sådan förändring, men om inte Tidölaget gör det, undrar man förstås vem som då ska göra slag i saken.

Mönstret består således i att förtroende för statsmedierna ökar ju längre ut till vänster man kommer på den politiska skalan bland de tillfrågade, ett fenomen som inte gäller för någon annan företeelse. Uppdelat per partisympati har sverigedemokrater allra minst förtroende för statsmedierna, därefter kristdemokrater, moderater och folkpartister. Störst förtroende har de vänsterkommunistiska väljarna i det rödgröna spektrat.

Medieakademin har sedan några år tillbaka även mätt hur respondenterna uppfattar hur nyhetsbevakningen sker utifrån samma politiska skala. Resultatet är inte bara att 35–39 % anser att statsmedierna har ett vänsterperspektiv, utan även mer chockerande att bara 1–3 % förstår det som ett högerperspektiv. I jämförelse upplevs socialdemokratiska Aftonbladet av 7 % som «höger» av de tillfrågade.

Tydligare än så kan vänsterkantringen inte åskådliggöras, och det måste någon gång åtgärdas. Det är inte förenligt med någon form av demokrati att ha en statsteve med allmänt finansieringstvång via skatt («avgift»), om den har en sådan kraftig politisk partiskhet.

Biasen och partiskheten består för övrigt inte bara i rödgrön politik som det evigt förekommande «klimatet», tonvikten på socialporr kring flyktingar och annat, utan även i fundamental frånvaro av objektiv framtoning i en rad utrikesfrågor. Själva definitionen av medier i allmänhetens tjänst är att de ska vara opartiska, objektiva och sanningsenliga, men regimmedierna har förvandlats till en propagandacentral av närmast östtyskt snitt. Bara lägg ned!