Det så kallade kvittningssystemet är en sjuklövermekanism i vilken partier som är rörande överens om allt hjärtligt kommer överens om att kvitta varandras frånvarande ledamöter, i ett märkligt försök att leka demokrati. Medan Sverigedemokraterna är i Riksdagen för att utöva demokrati på riktigt, det vill säga få igenom den politik man har mandat för.
Sverigedemokraterna har aldrig varit välkomna in i den gemenskapen, varför man kan förstå att partiet tar en annan väg. Formella överenskommelser som man aldrig har varit med om att träffa kan man utan vidare strunta i. Icke desto mindre smider sjuklöverpartierna nu ränker för att upprätta ett nytt system där SD inte ska få vara med (känns det igen?), eller på annat vis rädda det tidigare systemet.
Men det korrekta tillvägagångssättet är förstås att helt slopa detta märkliga system. Riksdagsledamöter ska närvara vid voteringar, och om de inte kan vara där fysiskt, ska det gå att 1) rösta via lur och någon identifieringsmekanism; 2) lägga sin röst i förtid. Uppfylls inte detta ska avdrag på lönen ske, ty då har man inte fullföljt sin plikt som lagstiftare.
Moderatregimen snackar vitt och brett om att Sverige ska bli «bäst i världen» på AI, men uppenbarligen är man inte ens förmögen att inrätta ett någorlunda modernt voteringssystem som står pall i den digitala tidsåldern. Det är som att man tror att demokrati är att vara fast i 1700-talets parlamentarism med fysiskt närvarande personer.
Det är bra att ledamöterna är ute i verkligheten för att verka för nationen, men då ska man alltså delta i voteringar i förtid eller på distans. Det är den enda framkomliga vägen, och den bör implementeras snarast. Men förmodligen tar det partierna minst tjugo år för denna den enklaste av reformer.
Alkompis fick rycka in för att förklara denna märkliga svenska sedvänja för araber.
Det så kallade majestätet har levt ett gott liv på apanaget, med ständig tillförsel av gåslever och bättre viner samt förstås en rymlig och tempererad koja. Inte mindre än fyra tjog fyller nu karln, och tronarvingen lär hinna bli pensionär innan det är dags för skiftombyte på hovet.
Alternativt skulle knugen kunna abdikera och därigenom släppa fram sin dotter på tronen, vilket skulle bli en historisk händelse under den «nya» tronföljden i successionsordningen. Men Kalle 16 har inte visat någon ambition att göra så, utan tycks vara beredd på att hålla ångan uppe till det bittra slutet.
Men det bästa vore faktiskt om monarken dog knall och fall, ju förr desto bättre, på det att politiken snabbt kan agera och yttermera begränsa kungahusets verkansradie. Så gjorde man senast det begav sig, varvid statsminister Olof Palme bedyrade att monarkin kan avskaffas med ett penndrag under en eftermiddag.
En liknande «kupp» mot Victoria vore angelägen, nämligen i riktning mot att den så kallade successionsordningen upphör som grundlag och hovet privatiseras. Därmed kan drottningen och hennes anhang stå till statens och nationens tjänst på konsultativ basis, utan att för den skull vara en del av det officiella Sverige, exempelvis genom att besöka andra monarkier, som Saudiarabien.
Däremot utgår inte längre något fast apanage, utan hovet får då leva på investeringar och det hantverk släkten sysselsätter sig med. Skattebetalarna ska alltså inte längre stå för knugens sus och dus i prålig lyx, utan det får man bekosta själv med hjälp av sin fanclub. Det vi betalar för är faktiska tjänster.
Demokratin kräver faktiskt detta, då liberal sekulär demokrati inte är förenlig med vare sig monarki eller särskild religionstillhörighet för sagda monark. Statschefen måste i en demokrati vara valbar, medan kungens ämbete är ärftligt.
I egenskap av privat hov bevaras ändå den «historiska kontinuiteten», samtidigt som de prinsliga familjemedlemmarna blir fria att uttala sig politiskt utan några särskilda band. Man kan då välja att engagera sig hur man vill, vilket förstås är fri- och rättigheter som tillkommer alla i en demokrati, så även blåblodig adel.
Saken har således inte med hans högfärdighet personligen att göra, utan han verkar vara en trevlig prick, en hedersknyffel och en person som vet hur man roar sig kungligt på riktigt, inklusive kaffe(r)flickor och dylikt förbjudet vid sidan av. Istället rör det sig om statsskicket, som måste moderniseras för att Sveirge ska kunna ta steg mot en sekulär liberal demokrati med maktdelning och oförytterliga friheter som yttrandefrihet.
I och med att skolgången kryper ned i åldrarna med allt tidigare förskola har regimen fått en direktingång i barnens liv. Man har kopplat ett järngrepp om barnens tid, då man får tillfälle att indoktrinera på djupet och frånta föräldrarna rollen som primära fostrare.
Fordom hade man även full kontroll över vad som sändes i etern, då staten hade monopol på radio- och teveutsändningar. Med disruptiv satellitteknik och sådant som videoband och kabelteve förändrades emellertid situationen drastiskt, och allmogen kunde plötsligt ta del av sådant som regimen ansåg vara skadligt, som kommersiell reklam, pornografi och våldsfilm.
Socialdemokraterna diskuterade i termer av att förbjuda satellitmottagare för att behålla inflytandet över folket, och därmed förmågan att indoktrinera och propagera via massmedier. Men man förlorade slutligen sitt problemformuleringsprivilegium. Och även makten.
Länge sökte man lappa och laga systemet genom att vidga radio- och tevelagen så att regimmedierna skulle gynnas, samtidigt som sagda statsmedier drev hätska kampanjer mot kabelkanaler som visade pornografi och annat förment skadligt innehåll. Regler om och förbud mot reklam vässades i samma anda, för att gröpa ur den bas på vilken de kommersiella kanalerna opererade.
När man väl hade ringat in ett antal stabila operatörer i det egna hägnet och skapat statstevekopior som TV4, kom emellertid nästa disruptiva våg då internet populariserades. Allmogen kunde nu för första gången någonsin kommunicera fritt utan förhandsmoderering av mediala grindvakter, och regimen gillade inte alls vad man såg.
Klappjakt bedrevs bland annat på Flashback och liknande diskussionsfora, som fick se sig nödgade att flytta utomlands för att kunna bibevara sin funktion av fritt forum. Men samtidigt var slaget förlorat i informationshänseende, då världen nu fanns ett knapptryck bort för den sedan länge inlåsta svensken. Socialdemokratins världsbild fick konkurrens.
Sedermera tillkom skräddarsydda sociala medier för sådan kommunikation, där man utan regimens övervakande hand kan samtala fritt om allsköns ämnen. Inte heller det gillar regimen, som på förekommen anledning vill införa en åldersgräns för såväl mobiler som sociala medier. Samt även ha bakdörrar till krypterade kanaler, nota bene.
Man vill inte ha konkurrens om uppmärksamheten, och framförallt vill man inte att den egna indoktrineringen ska påverkas negativt av fri diskussion och andra berättelser. Man vill fortsätta att ostört låta transor berätta sagor för förskolebarn och lägga fram det korrekta statliga narrativet i allt, utan att ifrågasättas.
Den här gången är det emellertid inte Socialdemokraterna som ligger bakom förslaget, även om man nog håller med, utan det är istället det moralistiska förbudspartiet Kristdemokraterna som viftar med bibelen och menar att «barnen exponeras för skadligt och olämpligt innehåll samtidigt som fysisk aktivitet, sömn och gemenskap trängs undan».
Den oförbätterlige Jakob Forssmed vill i föräldrarnas ställe alltså diktera reglerna kring mobilanvändande, det vill säga att staten går in som barnens huvudfostrare. Den kristdemokratiske renlevnadsfascisten har utöver begränsad skärmtid för barn tidigare kommenderat motion som lösning på fetmaproblemet bland barn, snarare än att ta eget ansvar genom att sköntaxera ultraprocessad skräpföda.
Kanske är det ändå vettigt att reglera mobiltid för barn, men det är i så fall en fråga för föräldrarna, inte för regimen. Det är en helt vettlös utveckling vi ser nutilldags, då regimen kryper allt längre in i enskilda människors liv för att ställa till rätta sådant man anser är fel leverne.
Och att förbjuda en viss apparat och vissa medier, som måste förstås som digitala universalknivar i det moderna samhället, är direkt sinnessjukt. Det handikappar barnen och fråntar dem utbildningsmöjligheter via videokanaler och andra källor av ett slag som de efterblivna statsmedierna inte kan matcha. Den gemenskap man finner pålina och via appar fösvinner med ens, och kvar blir ett ensamt barn utelämnat till sig självt.
Det finns förvisso gott om förbudspartier i den svenska politiken, samtidigt som frihetspartier lyser med sin frånvaro, men att det är just Kristdemokraterna som står för en «reform» som hämtad från Amish-sekten är inte ägnat att förvåna. Gissningsvis har den inget stöd i Riksdagen, och om regimen ändå skulle klubba den skulle det nog snart vimla av illegala lurar bland barn.
Indoktrinering av barn via den enda godkända skärmen: Storebrors teleskärm.
Mer patetiskt blir det aldrig som när svenska statsmedia (plural) rapporterar om «rysk statsmedia», som om man själv vore något slags privat mediehus med en objektiv utblick snarare än en nationalistisk propagandistisk agenda. Det skulle möjligen vara då samma statsmedier utger sig för att vara något slags sanningsministerium med rätt att «verifiera».
Senast har den statliga skräpteven tagit på sig att «verifiera» ett ryskt påstående om att man kvoterar utländsk film med hänvisning till att Frankrike gör samma sak. Själva påståendet är av mindre betydelse, ty andemeningen är att peka på att Ryssland minsann blockerar och begränsar västerländska företeelser.
Men då ser man nog inte riktigt skogen för alla träden, ty Väst har sedan konfiktens inledning tagit initiativet till det kulturkrig som sedan dess rasar mellan Väst och Ryssland. Man började med att censurera RT, Sputnik och andra ryska källor, med hänvisning till att de utgör «propaganda», och därefter har det fortsatt av bara farten.
Exempelvis kan man numera inte finna Ryssland i sportsammanhang, då landet bojkottas av väststyrda organisationer. Inom scenkonst och andra kulturyttringar har ryssar sparkats ut på löpande band, och i näringslivet har man avryssifierat allt från Kefir till förekomsten av rysk sprit på statliga Systembolaget. Ja, västerländska företag har ju för övrigt lämnat Ryssland helt och hållet.
Och den som trodde att man kan se rysk film i Sverige, på biograf eller i statlig skräpteve, har nog misstagit sig rejält. Vi som inte vill se svensk och amerikansk skräpfilm – det enda som finns i utbudet – har därför att förlita oss på torrentteknik och andra källor för att tillgodose vårt behov av rysk, asiatisk och annan film av högre klass.
Ryssarna får göra likadant om de händelsevis skulle vilja se ideologisk wokeproduktion av västligt snitt, eller möjligen någon sällsynt sevärd rulle som inte dryper av vänsterliberala doktriner. Och det gör man naturligtvis, det går inte att stoppa informationsflödet någonstans i världen, möjligen med undantag för Nordkorea.
Det är också därför det är så tragiskt att det är Väst som leder utvecklingen i denna auktoritära riktning. Väst är och ska per definition vara den entitet som står för frihet, och som är trygg i sina egna värderingar och därför inte känner sig hotad av omvärldens «påverkanskampanjer» och annan ideologi som florerar.
Istället är det Väst som är extremt ängsligt för att medborgarna inte kan hantera informationen, utan behöver statlig och överstatlig gallring och filtrering. Ja, inte bara för att mota ryssen i grind, utan även för att lägga sordin på den «högernationalistiska» strömningen inom den egna sfären.
Så växer en vänsterliberal diktatur fram, en företeelse som inte på något fundamentalt vis skiljer sig från Kremls motsvarande envälde. Såväl Ryssland som Europa måste numera betecknas som valautokratier, utan minsta antydan till liberal demokrati under givna fri- och rättigheter, framförallt yttrande- och informationsfrihet.
Айка (2018). Ryssland är givetvis en stor kulturnation med stor tradition inom filmkonst.
Folkpartiledararinnan Mohammedsdotter lät av någon anledning figurera i ett av den statliga regimtelevisionens mångahanda «humorprogram», vilka till antalet överträffar debatt- och nyhetssändningar med råge. Det skulle hon inte ha gjort, ty några enkla frågor om Sveriges statsskick och en vanlig måttenhet fick ledarinnan för Sveriges förmenta «bildningsparti» att framstå som idiot.
Frågan gällde Sveriges grundlagar, i plural, till skillnad från alla andra länder som har en enhetlig grundlag. Mohammedsdotter såg ut som ett frågetecken, men till hennes försvar ska läggas att man inte alltid kan ha allt i primärminnet, och grundlagsfrågor är inte det man dagligen sysselsätter sig med.
Icke förty kan man nog begära att en politiker på riksnivå ska kunna rabbla TF-YGL-SO-RF som ett smattrande pärlband av kinapuffar, vilket föranleder kritiken. Men även kritikerna går våldsamt fel i sina «analyser», vilket bara späder på den allmänna bildningsbristen.
Regimteves Mats Knutsson menar till exempel att tryckfrihetsförordningen «ger medborgarna rätt att sprida tryckta skrifter och reglerar offentlighetsprincipen», men TF har alltså ingenting med medborgarna att göra. Det är en skrålag med tillämpning på mediehus med ansvariga utgivare, även om privatpersoner (som undertecknad) numera kan ansöka om samma slags «skydd».
För medborgarna gäller istället RF, det vill säga regeringsformen, vars samtliga «friheter» har kilometerlånga undantag och därtill kan regleras i helt ordinär lag på grund av långvarig socialdemokratisk motorsågsmassaker. Regeringsformen är mindre värd än toalettpapper, och fungerar väl mest som karottunderlägg vid finare middagar i Rosenbad. Det är av den anledningen en störtflod av privatpersoner lagförs summariskt för «hets mot folkgrupp» och andra åsiktsbrott, och någon «yttrandefrihet» existerar alltså överhuvudtaget inte i Sverige.
På förekommen anledning behövs heller ingen kännedom om dessa fyra grundlagar, eftersom de är inbördes inkompatibla och oförenliga med varandra, och alltså inte har någon särskild juridisk kraft. Domstolar väger inte sina domar mot grundlagen, och det finns inte heller någon instans som kan överpröva lagstiftarens alster gentemot grundlagarna – Lagrådet körs regelmässigt över av regimen och dess gummistämpelparlament.
Här kunde ju Mohammedsdotter vända fiasko till trumf genom att förorda en äktliberal reform som siktar på att vaska fram en och endast en enhetlig grundlag, i vilken yttrandefriheten utgör portalparagraf utan några som helst undantag. «Successionsordningen» upphävs samtidigt genom att Sverige blir en liberal demokrati, det vill säga en republik, varvid hovet privatiseras och rollen som statsöverhuvud blir en valbar president.
På så sätt kunde de meningslösa grundlagarna (i plural) bli en levande grundlag av rang, som i äkta demokratier. Men det är nog det folksuveräna Sverige inte redo för, partierna vill ju inte mista sina privilegier och friheten att utöva godtycke.
