Kategori: Liberalism

Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik Religion

MUF:s onyanserade reaktionism

Konservatism är en ideologi som söker bevara det förefintliga och endast långsamt (moderat) förändra. Det är den doktrinen som präglar Moderaterna och Kristdemokraterna, medan de radikala eller progressiva (förändringsbenägna) krafterna vanligen återfinns på vänsterkanten samt i ungdomsförbunden.

Moderata ungdomsförbundets (MUF) roll är då att utgöra en mer radikal och avantgardistisk spets gentemot moderpartiet, exempelvis att sälja sprit utanför Systemet för att utmana sossemonopolet med flera (äkt)liberala påfund. Men det visar sig att man numera istället intar en reaktionär (bakåtsträvande) hållning i en rad frågor, varav nyansen på flaggan är en sådan.

Äldre nyans.

Muffarna vill helt enkelt återta en äldre flagga i mer mörkblå nyans, trots att den moderna ljusblå ju tillkom 1906 under en riksdag präglad av högermän och liberaler. Men det är kanske symptomatiskt att ett idéfattigt moderparti har ett lika utmärglat ungdomsförbund, som hellre ägnar sig åt navelskåderi än att föreslå idéer för att ta Sverige ur recession och omfattande arbetslöshet.

Man kan naturligtvis hålla flera tankar i huvudet samtidigt, men om man ska diskutera flaggan är det nog inte nyansen som bör avhandlas, utan symboliken och det allmänna utförandet. Sverige har nämligen förändrats så till den grad att flaggans innebörd inte längre har någon relevans.

Nuvarande flagga är inte kompatibel med sekulär demokrati och en ickekristen befolkning.

Framförallt är Sverige inte längre kristet, utan lyder under sekulär demokrati, även om man ännu inte helt har släppt statskyrkan. En försvinnande liten och alltjämt tynande andel medborgare är kristna till bekännelsen, samtidigt som den stora massan blir allt mindre kulturkristen: dop, giftermål i kyrkan och så vidare minskar kontinuerligt, samtidigt som en allt mindre minoritet är ansluten till regimkyrkan.

Till yttermera visso har den omfattande invandringen medfört oåterkalleliga demografiska förändringar. Återflyttningsbidrag och andra reformer kommer inte att ändra på det, varför islam numera är och förblir den största aktiva religionen i Sverige. Risken på sikt är att korset i flaggan ersätts av halvmånen, när (inte om) muslimerna hamnar i majoritet.

En förfärande möjlighet: islamiskt Swedistan.

För att förekomma en sådan bisarr utveckling där en antikverad religiös symbol ersätts av en annan, bör flaggan istället moderniseras för att bli fullt inkluderande och symbolisera Sverige som nation snarare än dess forna statsreligion. En sådan utformning skulle kunna utformas på en rad olika vis, varav nedanstående förslag är ett.

De nuvarande färgerna behålls, men det förargelseväckande korset ersätts med en hällristning och en stjärna. Den senare är förstås en hänvisning till att Sverige är en del av Europeiska unionen, den större kollektiva gemenskapen, medan ristningen markerar vårt tidigaste belagda kulturella ursprung. Det är en neutral utformning som inte är ägnad att förarga någon, varken i Sverige eller utomlands (exempelvis under svenska fredsuppdrag i FN:s regi).

En helt modern och neutral flagga i tjusig design, med den svenskaste möjliga symbolik.
Kategorier
Kultur Liberalism Politik

Folkpartiet stryper sig självt

Liberaler dåtilldags ägnade sig åt att försvara friheter, exempelvis det fria ordet så som tillämpat av Marquis de Sade, likväl som de libertina företeelser markisen i fråga behandlade i sina skrifter. «Liberaler» nutilldags går istället full sosse med allt fler detaljinstruktioner om hur man ska uppföra sig i sänghalmen och i andra privata sammanhang.

Folkpartiet förbudsliberalerna ligger numera på två procent i opinionen, men det verkar inte hindra partiet från att fullborda sin politiska seppuku med en rad märkliga utspel («popcornmaskinen») av typiskt socialliberalt snitt. Ett sådant rör ett förbud mot «strypsex» i relationer, en reform som knappast lär locka några nya skaror väljare till ett parti som redan domineras av den sortens moralistiska prussiluskor.

Bland dessa vänsterns kvinnosakskvinnor har man under en längre tid haft fokus på fenomenet med strypsex, en fetisch som man blåser upp till något slags allmän fara för unga, trots att det är ett tämligen marginellt fenomen. I vanlig ordning skyller man även på porren, som man menar «normaliserar» företeelsen.

Men strypning och andra former av BDSM hör alltså till genren av fetischer och är knappast dominerande på porrsajter, och det är inte heller något som marknadsförs eller prioriteras i algoritmerna. Man hittar helt enkelt ingen sådan porr om man inte aktivt letar efter den.

Det innebär att företeelsen är à la mode i segment av generation Z av andra skäl än porren, att det har blivit en i raden av knasigheter som kännetecknar en viss generation. Just generation Z är förvisso tämligen sjuk, med preferens för lustgas och annat som innebär kortvarig medvetandeförlust, snarare än traditionella droger som alkohol. Man kan tänka sig att strypning ingår i den genren.

Sakfrågan så. Nej, man får inte tillfoga andra skada av bestående natur, och man kan inte heller ge «samtycke» till en sådan handling. För detta ändamål finns redan brottsbalkens tredje kapitel, som reglerar misshandel (§§ 5–6), och därför behövs ingen särskild lag i sextonde kapitlet om sexualbrott, särskilt inte om en specifik sexuell handling i mängden. Så var det med det.

Att Folkpartiet förbudsliberalerna ändå insisterar på en särskild lag om en särskild företeelse innebär således att det mer handlar om symbolpolitik, vilket är vänsterns paradgren. Dem det berör kommer inte att bry sig nämnvärt om de «signaler» som «skickas» från prussiluskorna, men säkert kan man få anledning att lagföra någon vad det lider, vad det nu skulle medföra i mer allmänna termer.

Vad kommer härnäst, månne? Särskilda lagar om «gagging», «deepthroating», «bondage» och andra företeelser som hypotetiskt kan bidra till att minska blodflödet till hjärnan och därmed åstadkomma liknande skador? Folkpartiet hänvisar till att särskilda lagar om strypsex redan har införts i Australien och Storbritannien, men dessa länder har även lagar mot pornografi med «små bröst» (!) och «kvinnlig ejakulation» (!) – kanske något som kunde inspirera folkpartisterna!?

Symbolpolitik, moralism och dylikt trams i marginalen är inget man vinner val med. Det enda Folkpartiet åstadkommer med den här sortens dårutspel är därför att strypa sig självt och därmed bana vägen för exodus ur riksdagen. Här får man verkligen hoppas att luften tar slut.

首絞め (kubishime) är ingen ny fetisch.
Kategorier
Kultur Liberalism Politik Teknik

Begränsa skärmtiden (för vuxna)

Socialisterna under Anderssonskan hakar nu på filterliberalerna och de censurkristna i att föreslå «begränsad skärmtid», eller snarare åldersgräns för sociala medier. Repression och social ingenjörskonst är tydligen à la mode i politiken, men det är nog tveksamt om den typen av drakoniska ingrepp i vardagen är ett vinnande koncept inför valet.

Tankefostret har man fått från forna straffkolonin Australien, som har infört just den sextonårsgräns som föreslås i debatten. Canberra tog i sin tur rygg på Kina, som för några år sedan införde begränsad speltid för barn och unga. Men inte ens Kina har alltså någon mer generell form av begränsning av ungas nyttjande av mobiler.

Kristmuppen tillika hälsominister Forssmed motiverar ingreppet med att skärmtiden är det största hotet mot barns och ungas hälsa i vår tid, men det bevisar bara varför den snubben inte ska ansvara för hälsofrågor. Om det är hälsa bland barn och unga man vill åtgärda, finns nämligen betydligt mer angelägna reformer att genomföra.

Till dem hör att införa mycket kraftiga punktskatter på alla former av ultraprocessade livsmedel, inte minst godis och «energidryck», sådant som barn handlar på rasterna då de inte får tillräcklig näring i den «köttfria» skolbespisningen. Naturligtvis måste motsvarande skattebefrielse ske för alla former av riktig mat i en skatteväxling.

Men den Coca-Cola-sponsrade hälsoministern är inte intresserad av ett sådant grepp, eftersom hans bevekelsegrunder inte är ungas hälsa, utan istället att koppla grepp om informationen, att kontrollera narrativet. Det är även Anderssonskans motiv, och man ska helt enkelt inte inbilla sig något annat.

Det handlar om att i ett första steg, med barnen som ursäkt, införa bankID-terror och andra mekanismer hos «techjättarna» för att kontrollera identiteten hos användare, grepp som sedan med den allra största enkelhet kan vidgas till allt fler domäner på nätet, tills det blir helt obligatoriskt att legitimera sig innan man ens går pålina.

Hela internet blir då som en socialdemokratisk-folkpartistisk-kristmuppig barnhage likt Svenska spels horribla användargränssnitt, i vilket man varje timme får upp en ruta med «tankar om ditt spelande» och svart på vitt om hur mycket man har «förlorat» (efter att bara ha lagt oddsspel som ligger ett dygn fram i tiden) samt en fråga om man vill logga ut. Om man inte blir utloggad utan fråga, vill säga.

Statens förmanande och uppfostrande finger blir då allestädes närvarande, på samma sätt som i skräckromanen «1984», vars «teleskärm» är motsvarigheten till dagens mobil- och datorskärmar. Men inte ens i Orwells digitala sociala ingenjörskonst begränsas skärmtiden specifikt.

Regimen ska hållas borta från internet, och det är inte dess uppgift att reglera eller begränsa den fria informationen eller för den delen hur man brukar en viss apparat eller tjänst. Det är government overreach av ett slag som man inte ens ser i diktaturer.

Men finns det då inga problem med att barn hänger över skärmen dagarna i ända och därmed får mindre tid för att läsa, röra på sig, umgås med andra och så vidare? Är oron över störd sömn, ångest kring «likes»-kulturen eller för den delen «skadligt innehåll» obefogad?

Nej, men ansvaret att tackla den och all annan problematik som rör barn och unga ligger hos föräldrar och skola, inte hos regimen. Det är föräldrar som måste reglera sina barns tid för mobiler (och allt annat) samt sätta ramar för skolarbete, fritid och så vidare. Och det är skolan som har motsvarande uppgift om dagarna, då föräldrarna arbetar.

Skolan ska således införa ett generellt mobilförbud under skoldagen, och därmed låsa in mobiler och andra objekt som inte behövs i undervisningen. Skolan ska också sörja för behovet av fysisk träning genom vidgad idrott på schemat, ty den som tror att en åldersgräns på sociala medier med automatik skulle få barn att röra sig mer har naturligtvis fel – man skulle fortfarande glo på skärmen, men då på film eller musikvideor utan koppling till konto. Det är vidare skolans uppgift att lära ut källkritik samt instruera i hur man hanterar skadliga företeelser på nätet.

I den mån det är ett problem är det inte heller specifikt för barn, men man nyttjar barn som murbräcka för mer svepande reformer under argumentet att de inte är myndiga. Man ser annars samma slags beteende i den vuxna befolkningen, till exempel chefen som inte kan släppa sitt fönster med aktiekurser på Avanza, ständigt frågande sig om han bör sälja nu när kursen rasar.

Eller den statsteveknarkande äldre befolkningen vars tevetittande i gungstolen gott och väl överstiger tio timmar, ett problem som är äldre än datorn och nätet och är tämligen utbrett. Men det ses av någon anledning inte som ett problem att vara slav under dumburkens kontinuerliga ström av hjärndöda lekprogram, betaserier och unken vänsterbliven propaganda.

Man kunde alltså begränsa inte bara barns skärmtid, utan även vuxnas, med exakt samma obevisade argument kring «folkhälsa» och andra dumheter. Hm… vid närmare eftertanke ska man kanske inte yppa idéer som dessa… eller det är måhända en tanke som det redan har tänkts djupt kring…

Kategorier
Kultur Liberalism Politik USA

Knugen Trump

Vänstern i USA tog under gårdagen till gatorna för att protestera mot vad de upplever som «autokratisering» under Trump, en märklig tankefigur som även omhuldas av diverse «institut» som svenska V-dem (vad V:et står för får du räkna ut själv). Känslan är att USA frångår demokrati och närmar sig ett auktoritärt system.

Men i vanlig ordning är det inte demokratin som är i gungning, utan bara den socialdemokrati som Sleepy Joe Biden och Kamala representerar. Vänstern har en tendens att förväxla demokrati och konstitutionen med det egna partiprogrammet, så förstås även i Sverige.

Den amerikanska demokratin står nämligen stark, inte minst tack vare dess maktdelning i styrande, lagstiftande och dömande enheter. Det «folksuveräna» Sverige har i jämförelse ingen sådan maktdelning, utan har i princip all makt koncentrerad till riksdagen, som i sin tur oftast kontrolleras av regeringen via partipiskan.

Spektaklet äger rum under benämningen «No kings», med vilket man tydligen avser Donald Trump. Men USA har alltså ingen kung, och har heller aldrig haft. Det har däremot Sverige, och amerikanerna kanske skulle göra bäst i att dra till Stockholm för att manifestera sitt missnöje där det har faktisk relevans.

Vad rörelsens kritik skulle bestå i är inte gott att veta, utan liknar mest Kamalas ordsallad om ingenting alls. Donald Trump är alltså demokratiskt vald av folket, med betryggande majoritet, på just den plattform han nu genomför.

Plattformen i fråga kan inte åsidosätta demokratiska mekanismer, just för att maktdelning råder. Trumps administration kan möjligen «strunta» i domstolsutslag, men även det har i förlängningen sina konsekvenser.

Plattityder som att Trumps åtstramning kring migrationen skulle utgöra ett «hot mot demokratin» kan direkt avfärdas som trams, och är just vad som menas med att AFA-vänstern förväxlar demokrati med socialdemokrati och det egna partiprogrammet. Det finns inget i den amerikanska konstitutionen eller i demokratins definition som förordar fri invandring, och USA har historiskt haft tämligen hårt reglerad migration.

Allt fungerar således som vanligt och som det ska, just för att man har maktdelning. Beviset för detta ges inte minst av demonstranterna själva, som utövar det fria ordet och mötesfriheten utan att mötas av repressalier av något slag. Den ordningen är faktiskt inte given i majoriteten av världens länder, och faktiskt inte ens i förmenta «demokratier» i Västeuropa.

Nu fattas bara att man ska storma Capitolium igen, och det är väl helt i sin ordning om det är vänstern som gör det… man har en utpräglad förmåga att alltid kunna motivera sin egen terrorism med att man står på den goda sakens och demokratins sida.

Men kung Trump sitter nog säkert mandatperioden ut. Om folket vill ha en annan ordning, så får man då rösta fram Demokraternas representant, vem det nu kan tänkas vara, då oppositionen i USA är mer eller mindre osynlig. Det är så man gör i demokratier, och gatans parlament har ingen relevans.

Kategorier
Liberalism Politik

SD:s brottsprovokation en provokation

Jimmie vill etablera brottsprovokation i lagstiftningen i syfte att komma åt övergrepp mot barn, och därtill även brännmärka sådana förövare för livet. Se där ett populistiskt utspel som går hem i stugorna, och det är naturligtvis så man alltid förfar när man vill implementera fascistiska lagar, att motivera med barns väl och ve.

Men på samma sätt som Ebbas burqaförbud inte överlever en prövning i Europadomstolen, medger Europakonventionen inte brottsprovokation som metod. Ändamålet helgar inte medlen, och brottsprovokation är därför inte förenligt med den liberala demokratins krav om rättssäkerhet.

Småningom kommer en sådan lag dessutom att vidgas enligt den naturlag vi kallar ändamålsglidning. Det sker alltid och utan undantag, och Åkesson antyder i sitt utspel faktiskt att så är fallet. Tillfället gör tjuven är ett vedertaget begrepp inom ramen för brottsprevention, och brottsprovokation skulle då i ett slag vända upp och ned på den ordning som föreskriver att miljön ska minimera sådan frestelse.

Även tanken på att «brännmärka» människor för livet är hämtad ur kollektivismens illaluktande soptunna. När de ädla motiven småningom ska omsättas i praktisk verklighet visar det sig nämligen gå alldeles fel, som när tonåringar i USA blir «brännmärkta» som «sexual offenders» för resten av livet, enbart för att de råkade bedriva «texting» med jämnåriga men på fel sida någon godtycklig och vanligen helt rubbad «gräns» i åldersskillnad.

Med Tidöregimens sänkta åldersgräns för utdömande av straff ser vi då en ordning där trettonåringar är straffmyndiga men inte byxmyndiga, och rent hypotetiskt skulle kunna skaka galler för att ha delat nakenbilder med någon tolv- eller fjortonåring (eller hur «gränserna» nu ter sig). En sådan ordning gör nog inte samhället bättre och säkrare, utan bara mer fascistiskt.

Pedofilerna då? De kommer man nog inte heller åt med den typen av lagar, annat än den mest lågt hängande frukten, eftersom beteendet från början inte är rationellt. Det är därför den så kallade Dumpen ideligen hittar nya förövare, för att riskbenägenheten är stor i detta klientel. Åkessons förslag är i praktiken att förstatliga Dumpens tveksamma verksamhet, när det rätta i stället vore att lägga ned den sortens illegala civila brottsprovokation.

Förövare av den typen får man komma åt genom traditionell spaning och elektronisk övervakning, och förslagsvis kunde man då frigöra resurser från moralpolisens intensiva bevakning av thaibodar och annan sexhandel i frivillighetens namn, för att istället hantera övergreppsproblematiken. Men då måste man alltså först sluta tramsa med Onlyfans och sådant, och det är inte troligt att det sedlighetsivrande pästerskapet i Tidölaget skulle göra en sådan liberal sväng.

Led oss icke in i frestelse är en hävdvunnen devis som kan få tjäna som moralisk kompass i frågan.