Kategori: Liberalism

Moderatregimen har med eftertryck visat att man hör till yttrandefrihetens fiender, både i retorik, handling och lagstiftning. Det är därför ingen överraskning att ägghuvudet Bohlin ondgör sig över demonstranter som utövar sin rätt att protestera mot regimens politik respektive företrädare, och inte heller att moderatjuntan låter rättsväsendet plocka upp andra protestuttryck.

Till de senare hör Rojavakommittéernas stunt att utanför två moderatministrars respektive bostäder låta placera en korg med «hitleräpplen» och en IS-docka. «Hot» säger regimen, och dess lydiga nickedockor i åklagarväsendet håller med utan att först konsultera lagboken.

In klampar då GW Persson i ett sällsynt utspel, där han hävdar yttrandefriheten samt åtar sig att företräda den åtalade, i vart fall pekuniärt – numera har ju svensk «rättvisa» amerikaniserats så kraftigt att man måste betala för advokat och rättegångskostnader i brottmål, vilket avsevärt snedvrider balansen mellan allmogen och den välbesuttna eliten.

Man kan för all del hävda att en gräns bör respekteras vid personers privata hem, och att sådana uttryck gör sig bäst i offentligheten på debattsidor, nätet och gator och torg, men å andra sidan kan man samtidigt likställa det med att lägga en politisk pamflett i någons brevlåda. Även minstrar har detta hål mot offentligheten.

Den politiska eliten är samtidigt väl skyddad av Säpos gorillor, så till den grad att man psykar och på annat vis trakasserar den som kommer inom en radie om några hundra meter av ett skyddsobjekt. Den sortens störda beteende utsattes vi i Malmö för konstant när Säpos bestar lekte som bäst utanför ordförande Perssons (S) centralt placerade residens.

Juntans företrädare Dousa och Forssell (han med hitlergrabben) har således aldrig varit i närheten av att utsättas för «hot», och de företeelser som manifestationerna ger uttryck för är legitima. Här handlar det om politiken gentemot Syrien, i andra fall om regimens vedervärdiga stöd till judarnas folkmord – om man trodde att detta kan passera utan omfattande protester har man nog misstagit sig.

Detta är inte «hotochhat» eller ett «hot mot demokratin», som Uppblåsbara Stenergard låter meddela. Detta är i själva verket demokrati, själva fundamentet för demokrati, att utan maktens repressalier kunna uttrycka kritik mot regimens handel och vandel. Hotet mot demokratin kommer således inifrån, när moderatjuntan kontinuerligt undertrycker det fria ordet, demokratins hörnsten.

Om problematiken med sexuella övergrepp mot barn hade varit en enkel fråga hade den varit löst för länge sedan. Men så är förstås inte fallet, och eftersom det nu är valår är det en lämplig fråga att damma av för att kamma hem enkla populistiska poäng, denna gång över hela det politiska spektrat.

Man kan misstänka att denna pedofilpopulism kommer sig av en allmänt repressiv tendens, där man går hårt åt invandrare och brottslingar, och nu vidgar trålandet efter andra lämpliga vrår att städa för att skilja ut sig från mängden i fråga om hårdhet. Men de reformer som realistiskt kan komma på fråga löser inte problemet annat än på ytan och stillar nog bara tillfälligt dumpenpopulasens agg.

Kemisk kastrering tycks fungera, men kan bara tillämpas på frivillig basis på den ytterligt lilla andel som blir föremål för behandling i det rättsvårdande systemet. Den stora majoriteten kommer att fortsätta flyga under radarn, och reformen har därför inget annat än promilleeffekt – inte ett enda övergrepp kommer att hindras på det sättet.

I debatten florerar även en lång rad missuppfattningar, och om premisserna är felaktiga är även konklusionen fel, varvid en lösning aldrig kan nås. Men det brukar av någon anledning inte hjälpa att påtala dessa felaktigheter, eftersom man ofta har väldigt bestämda uppfattningar i frågan, även om de skiljer sig åt från det professionella fackets bild.

En sådan rör begreppet pedofili i sig, som strikt taget rör sexuell attraktion till prepubertala barn. Men i «folkmun» och i den mediala sensationsjournalistiken nyttjar man termen mer allmänt för sexuell dragning till personer under en viss ålder, ofta byxmyndighetsåldern vid femton år men emellanåt även myndighetsåldern om arton år.

Vi kan emellertid inte ha parallella definitioner, och personer som har en kronofil läggning för pubertala barn (runt 11–14 år) går under benämningen hebefiler, och ännu en grupp som dras till könsmogna ungdomar (runt 15–17) benämns efebofiler. Även personer med normal sexuell läggning (till exempel Epstein och gräddan av eliten) kan ha en sådan partiell dragning till yngre personer, medan kronofilen har en bestämd preferens för ett visst åldersspann.

Varken hebefili eller efebofili betraktas som sjukdomar i psykiatrisk mening, utan det får stanna vid allmänhetens parallella uppfattning om att det är en «sjuk» läggning. Icke desto mindre kan rättsvårdande instanser betrakta det som sjukdom i kriminell mening och därmed underkasta en person behandling. I vart fall i teorin, och det är även i detta sammanhang argumentet om kemisk kastrering förs.

Ren pedofili är för övrigt i sig inte en sjukdom i psykiatrisk mening, men blir det om läggningen innebär praktiska problem i livsföringen, exempelvis om man lever ut sin läggning. Det är samma definition som för alkoholism och narkotikaberoende, som blir en sjukdom först när nyttjandet ger icke önskvärda konsekvenser av negativ art.

Här har vi även den andra vanliga missuppfattningen i «folkmun» och medial debatt, att pedofili är en sjukdom och därför kan åtgärdas med medicin, ja rent av «botas». Vän av ordning känner säkert till att samma argument förelåg för homosexualitet för ett par generationer sedan, medan sådan «omvändelseterapi» numera bara florerar bland frikristna dårar.

Pedofili och alla slags kronofilier är på samma sätt som homosexualitet en läggning och en sorts sexuell varians, som är uteliggare på den normalfördelningskurva som definierar sexualitet. Man har den läggning man har, och den är hårdkodad. Den är för evigt given och kan inte ändras på något sätt, inte med terapi, inte med medicin och inte heller med socialdemokratisk, moderat eller sverigedemokratisk politik.

Den vänsterliberala klicken brukar här inflika att det inte är samma problematik, eftersom samtycke inte föreligger för pedofila handlingar. Men det har alltså ingen som helst bäring på grundproblemet, att det är en hårdkodad läggning. Försök själv att «bli» homosexuell eller gerontofil!

Pedofilens grundläggande problem är att han inte kan få utlopp för sin läggning, eftersom det är en kriminaliserad handling. Den ordningen kan givetvis inte ändras, men det finns andra sätt att få utlopp för sin sexualitet, nämligen genom fantasins försorg.

Men samhällets attityd här är att försöka begränsa denna så mycket som möjligt, naturligtvis genom att kriminalisera verkliga övergreppsbilder, men även genom att förfara sammalunda med genererade bilder av olika slag, i allt från japansk loliconmanga till AI-genererade scenarier. På samma sätt som när det gäller sexköpslagen tror man att man kan kväsa och undertrycka sexuella begär, men det enda man åstadkommer på det viset är att förvärra problemet och inbjuda till kriminellt beteende av olika slag.

Samma vänster har här motsvarande uppfattning om den gängse pornografin, att den i själva verket göder ett begär och uppmuntrar till verklig stimulans, och därmed utgör ett incitament för våldtäkt. Men all den forskning som föreligger i ämnet pekar på motsatsen, att pornografi för de allra flesta är en ventil för sexuell frustration, med undantag för ett extremt litet fåtal av personer som lider av psykisk sjukdom och nyttjar pornografi som utlösare för våldsdåd.

I min libertariana världsbild är det därför närmast självklart att pedofilerna måste ha en sista legal oas någonstans i den digitala öknen i form av genererat material, för att på så sätt få den ventil man behöver för att fungera i vardagen. I annat fall kommer man att fortsätta söka på darknet och eventuella öppna källor, och då handlar det i regel om verkligt övergreppsmaterial.

Den ventilen i kombination med terapi i öppenvården, under mindre stigmatiserande former, skulle vara ett sätt att komma till rätta med de stora volymerna i denna vandel, som väl mest omfattar hebefiler som runkar till bilder av tolvåringar. Polisen kan därefter ta sig an de mer svåra fallen med småbarn och till och med spädbarn – det är i normalfördelningsmening en extremt liten andel som är verksam i detta gebit.

Men det är som sagt valår, och man är inte så mycket intresserad av att lösa ett sakpolitiskt problem som att hetsa massorna och slåss om en plats vid maktens grytor. Efter september är problemet glömt för denna gång, men det består ju ändå i bakgrunden.