Kategori: Liberalism

Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik

Sextioårig konfederation vid vägskäl

Två förödande världskrig lade Europa i ruiner och försköt den globala maktbalansen. Extrem nationalism hade länge söndrat kontinenten. Tyskland, då den västra halvan, blev inte rumsrent över en natt, utan var isolerat efter krigsslutet. Men Tyskland hade naturtillgångar som Frankrike inte hade, nämligen kol och stål.

Kol- och stålgemenskapen gav således fransoserna tillgångar och tyskarna erkännande och återinträde i världsgemenskapen. Beneluxländerna och Italien ingick också i denna den första europeiska gemenskapen, vars slutliga mål var att bilda en europeisk federation för att förhindra ytterligare krig mellan nationer över resurser.

Det målet är ännu inte nått, då EU i grunden är en konfederation av suveräna stater som har ingått förbund i fördrag. Enhällighet inom förbundet krävs för fördragsändringar, vilket blir svårare att upprätthålla med fler medlemsstater och allt större komplexitet i organisationen. Konfederationer är som skapta för att upplösas, och unionen har därför utvecklat ett antal federala drag som ett sammanhållande kitt.

Europaparlamentet och EU-domstolen är två sådana federala organ som har beslutsrätt i hela gemenskapen, och där nationalstaten inte längre är suverän; suveräniteten har delvis förhandlats bort i fördrag. Den gemensamma valutan är en annan federal företeelse, där vissa stater har ett tidsbegränsat undantag. Försvar, skatter, socialpolitik och utrikespolitik ligger emellertid alltjämt på nationell nivå, och EU är därför ingen fullskalig federation.

Europeiska gemenskapen är således en sammanslutning av nationer snarare än medborgare. Tanken är inte och har aldrig varit att upplösa nationerna och bilda en europeisk superstat, utan att skapa gemensamma förutsättningar för medlemsstaterna. Med gemensamma regler, fri rörlighet, gemensam valuta och så vidare blir handel och annat utbyte mer effektivt och gynnar samtliga medlemsländer, samtidigt som Europa framstår som en starkt sammanhållen enhet för omvärlden.

Samtidigt är balansgången svår att upprätthålla. Sedan unionens första tid har motstånd funnits mot alltför stora mått av överstatlighet, och den senaste tidens utveckling har accentuerat detta problem. Unionen har åstadkommit frihet för europeiska medborgare, men har samtidigt misslyckats med att skydda de medborgare som inte har kunnat utnyttja friheterna fullt ut. Å andra sidan är det nationalstatens uppgift att sörja för det skyddet, och EU har inte mandat att göra det, eftersom unionen inte är en fiskal federation.

Öppna gränser inom unionen är en annan frihet som numera är förknippad med problem, nämligen för att unionens yttre gränser inte kontrolleras gemensamt utan av enskilda nationalstater. Numera finns en antydan till en sådan gemensam ansträngning, men den är ofullständig. Migrationskrisen är ett resultat av unionens oförmåga att hantera dynamiska situationer som inte i förväg är förhandlade i fördrag eller beslutade i gemensamma församlingar. Eftersom EU inte har utrikespolitiska befogenheter kan man inte snabbt och resolut hantera akuta situationer som berör flertalet medlemsländer.

Unionen skulle således behöva utvecklas till en fullskalig federation med gemensam beskattning, gemensamt försvar och gemensam utrikespolitik i tillämpliga delar, så att unionen i sig själv kan agera när det krävs. Dilemmat är att de suveräna nationalstaterna motsätter sig en sådan utveckling, samtidigt som de skyller resultatet på unionen.

Men det är inte Europeiska unionen som beslutar om hur många flyktingar som söker asyl i enskilda nationalstater, den har ingen beslutanderätt alls, och medlemsländerna står handfallna i att komma överens om en gemensam lösning, eftersom man har vitt skilda ståndpunkter. En federal union skulle ha befogenhet att redan från början kontrollera skeendet vid den yttre gränsen och därefter i den vidare hanteringen.

Att lösa upp unionen är inget alternativ, ty då skulle Europa snabbt sjunka in i gamla mönster av nationella trätor och till och med krig. Konkurrenskraften gentemot omvärlden skulle för de flesta länder försvagas, och ansenlig friktion skulle uppstå i handel och andra utbyten. Något måste vi ha lärt av Europas blodiga historia?

En starkare federation innebär förvisso att den nationella suveräniteten minskar, men å andra sidan blir det då ordning och reda på torpet. En union med en handlingskraftig centralenhet skulle med säkerhet orsaka bisterhet i månget nationellt parlament, men skulle å andra sidan klara av att reda ut de kriser som förlamar unionen och dess medlemsländer. Man förlorar en del, men vinner desto mer.

Europeiska unionen 60 år
Kategorier
Liberalism Politik Religion

Kvarts miljon medlemmar i statskyrkan

Från medeltid fram till 1995 kollektivanslöts svenska folket till den kristna religionen vid födseln, utan att varken då eller senare tillfrågas om saken. Religionsfrihet i grundläggande mening efter vikingatiden infördes i Sverige först 1952, då svenska undersåtar äntligen ägde den fundamentala friheten att utträda tvångsgemenskapen, eller att ingå i andra religioner. Det är en monumental skam för Sverige att man skulle dröja närmare två sekler efter upplysningstidens revolutioner att införa en basal mänsklig rättighet.

Först år 2000 avskaffades statskyrkan, om än bara nominellt. Statskyrkan blev nu en «folkkyrka», som reglerades i lag, och vars prästerskap inte ägde rätt att självt besluta om den religiösa ordningen; denna skulle de politiska partierna även i fortsättningen styra i «demokratisk» ordning. Statskyrkans medlemsrulla skulle även hädanefter komma att hanteras av Skatteverket, och en rad privilegier och undantag för statskyrkan gäller alltjämt i svenskt lagrum, i allt från upphovsrätt till skatter.

Det svenska kungahuset, i sig en absurd, anakronistisk och ickedemokratisk företeelse, är genom successionsordningen bundet till den kristna religionen, och därmed är grundlagarna inte i samklang med varandra. Den svenska statstelevisionen upplåter alltjämt frikostigt utrymme åt statskyrkan att regelbundet propagera för sitt budskap, utan kritik, och utan att andra livsåskådningar ges något som helst självständigt utrymme.

Medlemskap i statskyrkan beviljas sedan 1995 för den som utan aktivt samtycke undergår «dop» genom föräldrarnas försorg. En rimligare ordning vore naturligtvis att konfirmander i femtonårsåldern toge det beslutet själva, då man vid den åldern kan sägas ha förmåga att fatta ett någorlunda självständigt beslut i frågan. Att fiska medlemmar bland spädbarn gör faktiskt inte ens de mest korrupta företag.

Statskyrkan för statistik över personer tolv år eller äldre som aktivt har begärt inträde i samfundet, och summan över knappt ett halvsekel motsvarar faktiskt inte mer än en kvarts miljon medlemmar, eller knappt 3 % av befolkningen. Detta är statskyrkans egentliga medlemsnumerär, då samtliga övriga har kollektivanslutits genom födsel och dop utan att tillfrågas om saken, och vilkas medlemskap därmed inte kan erkännas.

Aktiva medlemmar i statskyrkan 1970–2015

Bland passiva medlemmar kan man skönja en dramatisk utveckling sedan 1970. Antalet konfirmander har minskat från 80 % till mindre än 30 %. Giftermål i statskyrkans regi har en motsvarande utveckling, från 80 % till en tredjedel år 2015. Tvångsdopen av dem som inte kan försvara sig har minskat från 80 % till 45 %. Om ytterligare ett halvsekel är statskyrkan helt utraderad med nuvarande takt.

Med begravning förhåller det sig så att statskyrkan i princip har monopol på verksamheten, om kommunen inte har beslutat annorlunda; det har man i de flesta fall inte. I döden finns ingen religionsfrihet i Sverige, och enda sättet att kringgå det kristna monopolet är att ipso facto begära tillstånd av Länsstyrelsen om spridning av aska i sjön. Att själv ombesörja begravning med en minnessten eller att förvara askan i ett kolumbarium är i Sverige olagligt och omöjligt, vilket visar hur extremt efterblivet detta land fortfarande är i dessa frågor. Till yttermera visso måste man betala lagstadgad begravningsskatt, oavsett om man vill bli begravd i kyrklig regi eller inte – detta är ytterligare ett statskyrkligt och kristet privilegium.

Som en följd av denna märkliga omständighet har antalet begravningar i statskyrkans regi bara minskat marginellt, från 96 % till 77 % år 2015. En tröghetsfaktor i denna trend består också i att det är de äldre som begravs, de som genom födsel tvångsanslöts till kristendom och därefter har förblivit passiva medlemmar livet ut, som inte har känt ett alternativ. Men faktum är att det inte finns mycket till alternativ ens för mer medvetna medborgare, och det finns inte något politiskt parti som driver sådana frihetsfrågor.

Engagemang i statskyrkan 1970–2015

Men hur vi tror, lever och dör är ändå fundamentala beståndsdelar av livet, och det måste till en förändring i synen på medborgarnas självständighet i sådana frågor. Begravningsmonopolet måste slopas, och en betydligt mer frihetlig syn måste komma till stånd. Kristen syn på «pietet» är därvid ointressant, och kan inte stå i vägen för en frihetsreform som medger en betydligt vidare hantering av avlidna.

Givet att statskyrkan knappt motsvarar ett frikyrkosamfund i termer av aktiva medlemmar, kan man inte heller motivera dess fortsatta särställning i juridik och praktisk tillämpning. Staten måste en gång för alla kapa banden till statskyrkan och låta den bli ett privat samfund, fritt att besluta om sina egna riter och försanthållanden, på det att medborgarna ska slippa att med tvång omfattas av dess verksamhet.

Det är hög tid att Sverige blir en sekulär stat på riktigt, en stat som förhåller sig fullständigt neutral till religion och religiösa begivenheter som begravning och giftermål, och att kristendomen lämnas åt sitt öde som en privat organisation i mängden.

Kategorier
Afrika Kina Liberalism Politik

Frihandel

Vi har numera en väldig tillväxt på den afrikanska kontinenten, vilket beror på att Kina har visat vägen genom frihandel på affärsmässiga villkor utan någon som helst politisk inblandning i andra länders interna angelägenheter, alltså på ungefär samma villkor som Kina självt har vuxit på senare decennier. Detta är en klar kontrast mot tidigare, när europeiskt bistånd villkorats så att det inte längre är användbart, och förr eller senare ändå kanaliserats in i upprustning eller i lokala banditregeringars egna fickor.

Det har i Europa funnits en tanke om att man kan dels bomba sig till demokrati eller dels plantera demokrati genom bistånd kopplat till villkor om utveckling av demokratiska reformer. Förmodligen har tanken något att göra med hur kristendomen en gång i tiden inympades i nationalstater över hela Europa och senare i Afrika, då som en kombination av svärdets makt och lockelsen om ett himmelskt paradis.

Bistånd är mer lockelsen om ett avlägset jordiskt paradis av demokrati, men man har förstås insett att detta paradis är lika falskt som det himmelska man lockat med tidigare, i alla fall under premisser som att Europa ändå har handelshinder mot afrikanska bönders råvaror. Samtidigt är det ingen som bryr sig om Europas intentioner, utan man tar bara pengarna och smyger in dem i den verksamhet man vill. Resultatet är att Afrika förblir i ett vakuum och inte utvecklas.

Biståndsorganisationerna har ännu inte begripit mekanismerna bakom demokratisk utveckling, och inte heller de politiker som med Sveriges utveckling och frihandelsvänliga linje i bakhuvudet borde inse helt reflexmässigt att man inte kan inokulera demokrati. Demokrati inplanterades inte i Sverige, utan växte fram av egen kraft som en funktion av ekonomisk utveckling, politisk stabilitet och successiva sociala framsteg. På samma sätt har det förhållit sig i de flesta andra demokratier.

Självklart finns det personer som inser detta, även inom biståndsorganisationerna och kanske även bland politiker, och det är bra att frågan lyfts i medier på det att en omvärdering kan äga rum. Här finns förstås samma doktrinära läge som i många andra frågor i svensk politik där en viss linje har vuxit fast i golvet och överlagrats med ett tjockt lager av mossa. Det är inte lätt att riva upp ett sådant golv och lägga nytt, men det måste ändå göras. Politik måste renoveras när den inte fungerar – och när den heller aldrig har fungerat är det närmast genant att man ändå håller fast så hårt vid sina ideologiska käpphästar.

Folk tvivlar alltjämt om Kina. Man menar att det går för långsamt, trots att takten är häpnadsväckande snabb i jämförelse med vilket annat land som helst . Exempelvis Sverige demokratiserades under en period om två hundra år. Den ekonomiska utvecklingen finns där, de sociala framstegen likaså, och demokratin utvecklas lokalt och förgrenas in i samhällsutvecklingen på olika vis, på känt manér från grannländerna. Det är, hävdar många av oss, bara en fråga om tid innan verklig politisk demokrati i någon form blir självklar i Kina.

För Afrika, som är ett gytter av länder i olika tillstånd, är tvivlen naturligt ännu större, men det är samma sak här. Afrika måste byggas med frihandel, vägar, järnvägar, investeringar, infrastruktursatsningar och så vidare, och sedan får de sociala och politiska framstegen komma i efterhand när tiden är mogen och förutsättningarna i övrigt så medger, helt utan vår hjälp eller vår piska.

Sverige piskades inte till demokrati, så varför skulle afrikanska länder då gilla en sådan osmaklig och paternalistisk behandling? Och varför skulle inte afrikaner när tillfället yppas välja en väg liknande vår med folkligt styre? Svensk biståndspolitik bygger tyvärr på en fruktansvärt nedsättande attityd mot andra kulturer och folkslag, något som bara accentueras när politiker mästrande bedriver social ingenjörskonst för att bättra på främmande folk med propagandistiska radiokanaler, bomber och villkorat bistånd snarare än okonstlad frihandel.