Det är tyvärr alltid så att uppstickare småningom anpassar sig, nöjda med att ha nått maktställning, även om de inte vet vad de ska göra med den makten. Sverigedemokraterna är inget undantag, utan har nu blivit ett vänsterliberalt parti i mängden, och man kan tala om åttaklövern som ett homogent block av socialistiska folkhemspartier.
«Sverigevännernas» primära fråga i egenskap av missnöjesparti var massinvandringen, men när man väl blev en del av regeringsunderlaget ökade istället invandringen. Av det så kallade «paradigmskiftet» blev noll och intet, och frågan är då vad partiet egentligen har för existensberättigande.
Invandringen ökar under SD:s tid vid makten.
Men det var nu inte enbart ett enfrågeparti, utan man gick mangrant till attack mot det «vänsterliberala etablissemanget» och dess politik i många avseenden. Exempelvis angrep man den förhatliga hetslagstiftningen, inte minst för att man själv ofta hamnade under dess utövande då man angrep migrationspolitiken.
Men nu när man har fått komma in i värmen och blivit kramis med Folkpartiet vill man inte bara behålla skräpjuridiken, utan även utöka den. Behålla den vill man först och främst för att nyttja den mot «antisemiter», vilket i praktiken innebär muslimer. Och utöka den vill man för att även (etniska) svenskar ska komma i åtnjutande av privilegiet som «okränkbart» prekariat.
Apropos antisemitism har partiet sedermera utvecklats i sionistisk riktning, naturligtvis i syfte att tvätta bort sitt nazistiska förflutna. Mer israelvänlig än Åkesson och hans anhang är därför ingen, vilket bland annat har demonstrerats i en märklig form av underkastelse i Palestina, då en sverigedemokratisk representant gick ned på knä för en jude.
SD går ned på knä för Israel.
Men Israel först-policyn överträffas ändå av motsvarande Ukraïna först-policy, och ingen är heller mer ryssfientlig än Åkesson, av ungefär samma skäl. Nämligen att partiet har haft omfattande tentakler i Moskvas intressesfär, vilket har skadat partiet under innevarande Ukraïna-hausse (eller -psykos kanske är en bättre term).
Ryssvännerna, antisemiterna, rasisterna och andra har därför fått lämna partiet i takt med att man har kemtvättat sin kostym för att inte lukta i det vänsterliberala etablissmangets salonger. Som en konsekvens har partiet flest «vildar» av alla i riksdagen, vilket ställer till med en rad problem.
När man närmare granskar Sverigedemokraternas politik visar det sig att man i själva verket är en stark anhängare av det vänsterliberala socialdemokratiska Folkhemmet, och man ställer sig således bakom inte bara hetslagstiftningen, utan i princip samtliga institutioner och instrument från Systembolaget till sexköpslagen. Det finns alltså ingen som helst skillnad mellan detta parti och andra, vilket ger upphov till frågan om dess fortsatta existens.
För det första kommer man inte att kunna förhandla om «ministerposter», av den enkla anledningen att man inte vinner valet. Efter fyra år av högernationalistiskt vanstyre tillträder istället en vänsterkommunistisk regim under Anderssonskan, och Åkessons parti får därmed gå i opposition.
För det andra kommer Åkesson vid ett sådant nederlag att avgå, då han nu har tjänat partiet under väldigt lång tid och i praktiken inte har mer att ge. När makten ligger så många år bort är det lika bra att ägna återstoden av livet till något annat – kanske spela bort sitt intjänade arvode på poker och spel?
För det tredje kommer partiet att implodera då Åkesson avskiljs, dels eftersom ingen kan matcha hans erfarenhet, men framförallt för att partiet ju inte längre har någon politik att erbjuda som inte finns i andra partier. Det blir som Dansk folkeparti, upp som en sol, ned som en pannkaka.
Sverigedemokraterna utmanade skickligt, men småningom triangulerade andra partier än skickligare dess hjärtefrågor, medan partiet i övrigt har anpassat sig maximalt för att smälta in i maktens korridorer. Ett sådant parti behövs ju inte, då det inte har något av intresse att erbjuda väljare som vill ha något annat än rådande socialistiska folkhemspolitik.
SD-vilden Katja Nyberg får illustrera partiets uppgång och kommande fall.
Vem Christopher Garplind är vet jag inte, då jag för helvete inte lyssnar på vänsterliberal statsradio. Däremot vet jag att det är jag (och du) som – högst ofrivilligt – avlönar honom via skattsedeln, och att det nog är något som behöver ses över. Med andra ord: sparka den jävla jubelidioten!
Orsaken härtill är att han förordar deplattformering och kancellering av en kollega, nämligen Agnes Wold, vars röst väl är den enda som går emot myndighetsvänstern i fråga om näringslära och vårdfrågor i den sfären. Det sunda förnuftets röst i en i övrigt vänsterliberal kakafoni av den ena dåraktigheten efter den andra.
Sina vänsterkommunistiska åsikter får karlsloken givetvis ha, men det vore bäst att i den rollen hålla dem för sig själv om man vill undvika att reta upp hälften av sin potentiella kundkrets. Däremot är det inte förenligt med uppdraget att söka begränsa yttrandefriheten eller ta sig an debattvisselpipan och visa ut dem vars åsikter man ogillar – då är det du som ska gå, ingen annan.
Statsmedierna är ju veritabla vänsterkommunistiska fästen, en prägel man med näbbar och klor söker bevara och försvara. Eftersom man själv inte tycks ha intresse av att spegla svenska folkets åsiktsflora, utan istället söker vänsterkomunistisk åsiktshegemoni, måste frågan åter ställas varför vi ens ska ha den typen av förhatlig «public service broadcasting» – det är nog dags att mygga av statsmedierna för gott.
Sakfrågan gäller en ny märklig vänsterkommunistisk lag, som med stöd av hela Tidölaget baxades igenom i riksdagen. Ett aktstycke som förbjuder «psykiskt våld», vilken term tycks innefatta hot eller tvång om att försöka omvända någon från en viss sexuell läggning eller «könsidentitet».
Samma lag tycks emellertid inte ta hänsyn till den omvända processen, att som myndighetsvänstern söka omvända barn till griller om att vara «född i fel kropp», från förskolan och genom hela indoktrineringstiden, med resultat att förvirrade ungdomar faktiskt påbörjar «könskorrigerande» behandling, ett irreversibelt ingrepp som en stor andel senare ångrar. Däri ligger den verkliga misshandeln.
Samma lag verkar samtidigt ha tunnelseende, då den i princip förbjuder den «omvändelseterapi» som flitigt begagnas av myndighetsvänstern på pedofiler med övergreppsdomar i bagaget. Till skillnad från pedofiler som vill läsa sagor för barn på biblioteket då, en annan grupp som av någon märklig anledning berikas med okränkbarhetens privilegium i form av hetslagstiftning och dylikt.
Stormen i ett vattenglas här kommer till uttryck i att Wold har tagit sig fräckheten att – oombedd – kritisera det vänsterliberala etablissemangets nya juridik, under åthävan att hon hellre tar fyra år på kåken än att undlåta att omvända ett förvirrat barn som tror att det är en ekorre eller på annat sätt «född i fel kropp». En åsikt som faktiskt omhuldas av de flesta svenskar, men som alltså är verboten i de vänsterkommunistiska statsmedierna, vars bögliberala överideologi och transagenda inte får ifrågasättas.
För verkligt könsdysfora element, snarare än ungdomligt osäkra, gäller alltjämt att det rör sig om en psykiatrisk diagnos. För sådan ska adekvat behandling ges, inte uppmuntran. Vill man ändå – som vuxen individ – ha «könskorrigerande» (eller «artkorrigerande») behandling får man betala det ur egen ficka, ty inte heller den typen av vårdexcesser är något som skattebetalarna ska tvingas stå för.
På samma sätt som för ADHD och andra bokstavskombinationer noteras våldsam överdiagnosticering av könsdysfori i spåren av myndighetsvänsterns uppmuntran av småbarn utan utvecklad sexualitet att «komma ut».
Moderatregimen kallar det en «frihetsreform» att så kallad gårdsförsäljning av vin nu är tillåtet. Men det sker till obligatorisk och avgiftsbelagd föreläsning om alkoholens fördärvlighet, och är alltså så långt från systemmonopolets uppluckring man kan komma; det är ett instrument i samma anda. Helt skrattretande, eller kanske snarare tårdrypande.
Då lanserar plötsligt Folkpartiet ett alkoholpolitiskt manifest med tämligen långtgående reformer som på riktigt dödar det socialistiska monopolet och gör alkoholen tillgänglig i vanliga butiker samt lättar upp socialistiska regler kring uteservering med mera. De hårt hunsade swedistanerna skulle med ens kunna bli ett slags halvdanskar, med friheter vi aldrig tidigare har kommit i åtnjutande av.
Folkpartiet gör alltså plötsligt och från ingenstans anspråk på den helt tomma liberala positionen i svensk politik, när man går från illiberalt förbudsparti till liberal reformator. Är det månne för att man ligger för den politiska döden och har huvudet under ytan som man plötsligt drar till med denna liberala bazooka?
Om Folkpartiet plötsligt rycker i nästa opinionsundersökning, så vet vi nu varför. Folkhälsotalibanerna i myndighetsvänstern och bland de rödgröna repressionisterna lär vråla ut sin ångest och sitt hat över att monopolet utmanas, men svenskarna lär i stora drag välkomna att man äntligen betraktas som vuxna människor och inte som socialiststatens omyndiga småbarn.
Sverige kan äntligen bli som andra länder, där alkohol är en helt vanlig vara som saluförs tillsammans med livsmedel och mediciner, istället för att kånka runt till ett antal separata statliga butiker. Ska detta verkligen hända under min livstid, att det socialistiska folkhemmet slutligen faller framför mina ögon, med buller och brak!?
Ost och vin äts tillsammans, då ska det också kunna köpas tillsammans.
Ändå ska man vara medveten om att det är ett halvdant förslag, där Systembolaget behålls. Det som enligt förslaget ska säljas i butiker är bara öl och vin, vilket väl efter den korporativistiska (fascistiska) «remissrundan» bland frikyrkliga och prostitutionstalibaner landar i en urvattnad kompromiss om att sälja lättöl under begränsad tid och under tung reglering. I så fall kan det lika gärna vara.
Men om Folkpartiet menar allvar med förslaget, och om Tidölaget ger tummen upp, så har man faktiskt min röst, hur konstigt det än kan låta. Jag har ju utlovat den till det parti som ger ett liberalt köttben att knapra på. Det har faktiskt aldrig hänt tidigare, och all utveckling har gått i illiberal och auktoritär riktning de senaste trettio åren.
Om propositionen blir verklighet är det i så fall första steget mot att helt avskaffa Systemet, för det blir den naturliga konsekvensen när man kan köpa sitt vin på Willys. Då ska man börja avveckla närmare femhundra socialistiska systembutiker runt om i landet, och det lär i så fall ske under en längre övergångsperiod med mjuklandning, så att inga butiksanställda hamnar i kläm.
I dess ställe lär då specialistbutiker öppna, på samma sätt som i Danmark. Det borgar för ett utbud det fattiga Systembolaget aldrig har haft, bland annat omfattande asiatiska drycker som monopolet aldrig har velat ta in. Systemets anställda kan finna en annan arbetsgivare och få bättre utlopp för sin kunskap. Gott så.
Kristdemokraterna under Ebba Busch har lanserat en «handlingsplan mot islamism», i vilken man delibererar sådant som förbud mot burqa och niqab i offentliga miljöer, böneutrop, shariadomstolar med flera element som kännetecknar islam. Det är i och för sig välkommet, men en reform av det slaget kan aldrig överleva en prövning gentemot EU:s konstitutionella grund om religionsfrihet och ickediskriminering.
För att förverkliga en sådan ambition måste man således slå bredare istället för att skilja ut en partikulär religion. Fransk laïcité eller amerikansk separation of church and state får här tjäna som föredöme, och innebär att den offentliga verksamheten ska kännetecknas av strikt sekularism, medan all religion hänförs till privata domäner.
Med offentlig verksamhet menas allt sådant som administreras av stat, kommun och region, inklusive skola, vård, omsorg och kriminalvård. Här finns sannerligen mycket att hugga i, bland annat att eliminera sådant som sjukhus- och fängelsepräster, personer som idag antas representera alla religioner i en märklig kristen vantolkning.
I offentliga skolor, från förskola till universitet, kan man under en sekulär ordning förbjuda religiös klädsel och religiösa symboler överlag, inklusive hijab, kristna kors och judisk kippa. Däremot kan man inte särskilt förbjuda niqab och burqa i offentlig miljö av annat slag, det vill säga i stadsbilden, utan att samtidigt förbjuda nunnedok och liknande kristna och andra motsvarigheter – i annat fall diskriminerar man mot en enskild religion med flumargument, vilket aldrig kommer att godtas av EU-domstolen.
Böneutrop kan man förbjuda under en sekulär ordning, men bara om man samtidigt förbjuder kristna kyrkor och andra religiösa tempel att skräna med sina klockor. Annars är det diskriminering, och det är inte kompatibelt med svenska grundlagar eller europeiska motsvarigheter.
Att försöka peka ut enskilda element i islam som «islamism» i syfte att förbjuda just dessa går inte heller, eftersom det inte finns någon klar sådan uppdelning. Kvinnor bär frivilligt niqab och burqa, eftersom det är en religiös miljö de har präglats i och känner trygghet i, oavsett avarter i övrigt.
Inte heller shariadomstolar går att komma åt juridiskt, eftersom det är en form av privat sammankomst där man gör upp. Motsvarande förekommer i Plymouthbröderna och andra kristna sekter i den vitt förgrenade frikyrka som Busch själv tillhör, men det brukar vara si och så med den politiska viljan att rensa upp i detta religiösa träsk.
Med politisk sekularism blir det mycket enklare att genomföra det Busch vill, men det innebär samtidigt att statskyrkan måste knoppas av från staten en gång för alla, det vill säga att alla band, lagar, förordningar och så vidare som har med Svenska kyrkan att göra avskaffas, och att kyrkan i sig byter namn för att inte längre utgöra en nationell statskyrka.
Det innebär vidare att Riksdagens öppnande inte kan inkludera en så kallad «gudstjänst», eftersom den sekulära staten alltså inte ska ha några band till religionen. Men en sådan ordning kan ett parti som en gång bildades för att återinföra kristen bön i skolan förstås aldrig tolerera, och förslaget förblir därför en valfläskig pappersprodukt utan betydelse.
Man kan också notera, att om Busch och hennes kamrater under den tidigare Alliansregimen inte hade «öppnat sin hjärtan» och släppt in dessa horder av muslimer, så hade vi överhuvudtaget inte behövt förhålla oss till detta självförvållade problem, utan hade då kunnat deliberera hur vi utvecklar demokratin och samhället istället för att tvingas ta ställning i frågor om medeltida religiösa spörsmål.
Tidölaget ligger stadigt efter det vänsterkommunistiska blocket i statsmediernas mätningar. Fyra månader innan valet tappar man dessutom väljare, och de rödgrönrosa partierna drar ifrån med 10.7 %e. Aritmetiken förutsätter vidare att Folkpartiet klarar livhanken, men Mohammedsdottereffekten verkar ha uteblivit, och det illiberala förbudspartiet tappar ytterligare 0.2 %e, ned till 2.0 %.
Det ser alltså dystert ut för de kristborgerliga partierna, en bild som förstärks av att det nu är männen som flyr regimpartierna för andra alternativ. Traditionellt befinner sig kvinnor långt till vänster på det endimensionella politiska spektrat, medan männen har gått i den motsatta riktningen i en märklig polarisering. Den minskar nu till följd av moderatjuntans politik, då råttorna lämnar den sjunkande skutan.
Opinionen, maj 2026.
Man kan sympatisera med denna trend, och personligen funderade jag ett tag på att välja soffan, medan jag numera lutar åt att proteströsta på det vänsterkommunistiska blocket. Jag tror nämligen inte på att välja det minst onda alternativet, utan menar att politiker och partier som missköter sig ska straffas för sina handlingar. De ska mista makten, på det att de kan återkomma med en förnuftigare politisk plattform.
Av ett ickesocialistiskt block kan man kräva att en ickesocialistisk politik förs, men det har alltid varit så att det så kallade borgerliga blocket mest förvaltar det socialistiska folkhem som de vänsterkommunistiska partierna har byggt upp under lång tid istället för att riva det. Exempelvis Moderaterna bjöd länge opposition i form av läpparnas bekännelse angående den socialistiska sexköpslagen, men väl i regeringsställning vände man på en femöring och blev hängivna försvarare av sagda lag.
Den trenden har fortsatt under innevarande mandatperiod, då man yttermera har vidgat detta förskräckliga juridiska missfoster med att förbjuda viss verksamhet vid Onlyfans och liknande plattformar, varvid moderatjuntan har likställt digitala tjänster med fysiskt sexköp. På den vänsterkommunistiska sidan applåderar man, medan frihetliga vänner slår hakan i marken.
Regimen angriper din porr.
Moderatregimens Gunnar Strömmer har inte stannat vid detta, utan har följt den socialdemokratiska linjen på fler områden. Bland annat har statlig sanning etablerats i och med att det numera är förbjudet att ifrågasätta den så kallade «förintelsen», ett annat juridiskt missfoster som vi väl trodde upphörde när kyrkan föll och den moderna eran trädde in.
Till yttermera visso har juntan infört potatisgrislagen, ett märkligt aktstycke som sägs ska skydda «blåljuspersonal» mot smädelser och tillmälen, men som genast blev ett verktyg i snutens ständiga poängjakt. Man belastade omedelbart rättsväsendet med massanmälningar mot personer som kallade horsnutarna för hora, hobbit, blatte, kärring, skäggig glasögonfitta och liknande epitet, istället för att sköta sitt jobb och tolerera förolämpningar i stridens hetta.
På samma tema har jag personligen observerat hur en beväpnad grupp kärringpoliser ägnar förmiddagarna åt att bedriva körkortskontroll utanför Systembolaget, det vill säga en fullständigt barock form av poängjakt och ett meningslöst uppdrag som indikerar groteskt resursslöseri hos polismakten. Är det så man «knäcker gängen»?
Uppenbarligen inte, eftersom antalet avlidna i skjutningar per år inte har minskat under mandatperioden. Polisens egen statistik – om man nu kan lita på den – visar att antalet avlidna personer till följd av skjutningar under 2018–2021 var 43, 43, 47 och 45. För 2023–2025 var motsvarande siffror 54, 44 och 43, det vill säga mer eller mindre oförändrat, eller till och med mer.
Under den gångna mandatperioden har dissidenten och provokonstnären Dan Park åter fängslats vid ett flertal tillfällen för sin konst, därtill under allt längre tid. Det sägs att det råder platsbrist vid anstalterna, men ljushuvudet Strömmer verkar tycka att det är oerhört viktigt att fängsla medborgare för socialistiska åsiktbrott, samtidigt som Ortens kriminella fortsatt rör sig fritt.
Dan Park – samhällets liberala lackmustest – fängslades flera gånger av Strömmer.
Utöver frågor om frihet finns ett flertal andra tvivelaktiga aspekter kring Tidölagets handel och vandel. Det märkliga tiondet till Ukraïna uppgår nu till 128 miljarder kronor, i en konstig ambition av att åter vara «bäst i klassen». För ändamålet har man tvingats låna pengar, varvid statsskulden har börjat skena. Sedan halvårsskiftet 2023 har statsskulden ökat med 23 % för att kunna skänka pengar till Kiev samt tokrusta för att möta ett hot som inte existerar.
Statsskulden ökar.
«Bäst i klassen» är vi däremot inte i ekonomisk tillväxt eller arbetslöshet, eftersom moderatregimen alldeles har försummat styrelsen av Sverige under tiden man har förskansat sig i sin bunker och smidigt geopolitiska ränker. Sverige är snarast (nästan) sämst i klassen avseende arbetslöshet, med 9.7 % arbetslösa i mars 2026, att jämföra med 6.5 % i september 2022. Trenden i euroområdet är den motsatta, och regimen kan därför inte skylla på «omvärldsfaktorer».
Under moderatregimen har arbetslösheten stigit kraftigt, omvänt från Europas sjunkande trend.
På samma vis har matinflationen utvecklats sämre i Sverige än i Europa, för att regimen har lagt sig platt med armarna i kors när livsmedelsoligarkerna har passat på att höja priserna under krig och energikris. En «tillfällig» sänkning av matmomsen – en utstuderad form av valfläsk – löser inte detta problem, som har bidragit till att urholka svenskarnas plånböcker.
Regimen fortsätter på samma tema att betala ut märkliga former av elstöd, samtidigt som inget spadtag föreligger för att uppföra nya kärnkraftverk. Man kunde tro att någonting borde ha hänt under fyra års tid, men allt är som eljest. Elprisområdena är kvar, och eloligarkerna har inte gjort ett dyft för att åtgärda överföringsproblemen för den norrländska vattenkraften. Däremot har man aviserat höjningar av «avgifter» långt över inflationstakten. Tanken att Sverige skulle kunna hävda sig på AI-fronten under dessa förutsättningar är tämligen löjlig.
Tidöpartierna har således inte haft Sverige och svenskarna först i sina ambitioner, utan har istället ståtat med en besynnerlig «Ukraïna först-policy» eller till och med «Israel först-policy», det senare bildligt illustrerat av en «sverige»demokratisk representant som knäböjer för en ortodox jude under judiska bosättares skrattsalvor.
Underkastelse: SD knäböjer för folkmördarstaten Israels representanter.
Judestatens folkmord på palestinier har man mer eller mindre ryckt på axlarna åt, samtidigt som man undvek att kritisera USA för dess flagranta brott mot folkrätten då man anföll Venezuela och Iran. Kristersson talade till och med i termer av att folkrätten skulle vara undantagen i detta fall, för att «resultatet» av en regimförändring i Iran skulle vara positivt. Då har man överhuvudtaget inte förstått folkrätten, utan har mest fastnat i en lastgammal vänster-högerdikotomi kring Mellanöstern.
Utöver den uteblivna kärnkraften har Tidölaget haft invandring som huvudfråga. Men den har inte minskat, utan tvärtom ökat, med accelererande trend sedan 2023. År 2021 invandrade 90 631 personer, medan 116 197 immigrerade 2024 – ett helt Linköping av invandrare, varje år. Så var det alltså med Sverigedemokraterna som stödhjul till moderatregimen, och så var det med det så kallade «paradigmskiftet».
Invandringen ökar åter under Tidölaget, efter att ha minskat under S-regimen.
En annan hjärtefråga för juntan har varit medlemskapet i Nato, som man slutligen fick efter att ha hunsats kraftigt av Türkiets ledare Erdogan och Ungerns motsvarighet Orbán. Men när man väl hade blivit upptagen i den förlegade klubben, gick det på en eftermiddag att skriva under kapitulationsdokumenten och ge USA åtkomst till svenska militära anläggningar. Detta var innan Trump gjorde anspråk på Grönland, och så här i efterhand får man nog beteckna den svenska Nato-processen som århundradets mest misslyckade politiska reform.
Har då Kristerssons gäng inte gjort något bra för Sverige under sin tid vid makten? Jag kan faktiskt inte komma på något alls på rak arm. Statsmedierna och statsmedieskatten är kvar, likaså Systembolaget. Visserligen får man numera handla lite vin direkt på gård, men bara efter att först ha deltagit i ett kostnadsbelagt upplysningsarrangemang om alkoholens fördärvlighet… det blir inte mer surrealistiskt socialistiskt än så.
Om vi nu alltså fortsatt ska ha ett vänsterkommunistiskt samhälle med vänsterkommunistiska institutioner, är det nog lika bra att vänsterkommunisterna får administrera detta samhälle. Krille och Jimpan ska straffas och får härmed sparken. Istället välkomnar vi Meernoosh och Maggan, i vart fall tills borgerligheten återkommer med frihetliga idéer och ickesocialistisk politik.
