Kategori: Liberalism

Moderatregimens Benjamin Dousa går till angrepp mot Frankrikes nya snusförbud, som han med en märklig amerikanism menar är ett hot mot «vårt sätt att leva». Om man är turist i Frankrike tycker jag det är en självklarhet att man ska kunna ta med sig sin snusdosa utan att riskera straff, menar moderatjuntans företrädare.

Men skulle Dousa verkligen hävda samma princip om etiopier, somalier och en del andra afrikaner menar att rekreationsdrogen khat är en del av deras «sätt att leva»? Dousa och moderatregimen har ju trots allt bidragit till att importera stora mängder av dessa folkslag med dessa traditioner?

Även i Europa har vi en del kulturella skiljelinjer, och man kan svårligen se Dousa – eller någon annan politiker för den delen – stå upp för nederländarnas «sätt att leva» med hasch. Varför skulle principen vara viktigare för svenskt snus än för afrikansk khat eller nederländsk braja?

Hälsoskäl kan inte åberopas, då nikotin är en av de mest potenta droger som finns, medan khat och hasch knappt registrerar på radarn i beroendehänseende. De båda sistnämnda är precis som snus substitut för tobak och även alkohol, vilket med samma analogi är en relativ hälsovinst.

Nej, saken är den att moderatregimen, med benäget bistånd av Sverigedemokraterna, är väldigt angelägen om att hävda det blågula «sättet att leva» i Sverige, med synnerligen litet utrymme för andra kulturella uttryck, men tycks på en och samma gång kräva att övriga världen ska respektera just denna blågula tradition med snus.

Det är intellektuellt ohederligt, och det vore klädsamt om Tidölaget hädanefter intoge en konsekvent linje i endera riktningen, förslagsvis i äktliberal mening att tillåta andra kulturella uttryck i Sverige. Då skulle man även kunna slå två flugor i en smäll genom att legalisera rekreationsdroger samt avskaffa Systembolaget.

Annars snackar man bara skit, och det är Tidöregimen dessvärre väldigt bra på.

Det vänsterliberala etablissemanget har länge haft en ambition av att upprätthålla myten om en utbredd antisemitism, trots att sådan alltid har varit ett marginalfenomen i Sverige. Det har aldrig funnits en jordmån för antisemitism och än mindre nationalsocialism i Sverige.

Men det är samtidigt inte en kamp mot väderkvarnar, som i Cervantes roman Don Quijote, utan en organiserad rörelse i syfte att motarbeta politiskt arbete på högerkanten. Metoden består i att upprätthålla ett stigma, som man sedan kan projicera på politiska motståndare, exempelvis att beteckna ett parti som «nazistiskt» när enskilda medlemmar uttrycker marginella åsikter.

Det rör inte bara Sverigedemokraterna, utan de flesta partier genom åren. Vänsterpartierna är emellertid mer förskonade, då det betraktas som «ungdomligt oförstånd» när sådana som sossen Ida Karkiainen «heilar», medan det i andra fall anses karakterisera ett parti och dess struktur.

Rörelsen består i sådana fenomen som vänsterextrema Expo, en organisation grundad av AFA-aktivister och som numera uppbär skattemedel och har intimt samarbete med medieoligarker. Det är en öppen form av tidigare IB under socialdemokratisk regi, och den verkar i en legal gråzon med obskyra metoder som att hacka databaser för att kartlägga människors åsikter och metadata.

DDR kunde inte ha gjort det bättre, men på samma sätt som man förlägger statsmedierna under en privat stiftelse för att ge sken av «oberoende», verkar Expo som ett slags «NGO» under massiva bidrag och logistiskt stöd från medier. Högersidan i svensk politik har inget liknande organ, kanske mest för att man av rent ideologiska skäl inte tror på sovjetmetoder av det slaget utan naivt föredrar ren politisk kamp.

Om man pressar rörelsen tillräckligt hårt medger man visserligen att judehat av svenskt ursprung är marginellt, men menar att det är främst tack vare rörelsens idoga arbete, att man har kunnat pressa tillbaka den förmenta våg av antisemitism som har sköljt över det svenska samhället genom åren. På så vis motiverar man sin egen existens.

Men om det verkligen är judehatet som är problemet, varför riktar man då inte sin aggression mot den importerade antisemitism av alldeles verklig kaliber som numera föreligger och frodas i det svenska samhället? Antisemitism i Sverige kommer alltså till uttryck i den muslimska diasporan, i demonstrationer, i källarmoskéer, i daglig handel och vandel och i den allmänna retoriken i denna mångmiljonhövdade skara immigranter. Inte i den allmänna svenskt etniska befolkningen.

Den handfull skadade snubbar med bokstavskombinationer av olika slag som befolkar Nordiska motståndsrörelsen och andra obskyra rörelser är som en piss i Ätran i jämförelse med denna muslimska antisemitism. Till denna marginella företeelse ska även läggas alla de enskilda puckon som ger uttryck för verkligt antisemitiska åsikter, en grupp som är tämligen liten, alltid har varit liten och kommer att förbli liten.

Men det är alltid och utan undantag enskilda puckon av svensk härkomst som hängs ut av Expo et al, då som representanter för ett parti eller en rörelse. Aldrig muslimer, aldrig religioner, aldrig moskéer. Nämligen för att syftet är ett helt annat än att motverka antisemitism: att motverka högerpolitiska rörelser.

SD-politikern Emilie Pilthammar har således alldeles rätt i sin analys att «strukturell antisemitism inte finns bland de som delar majoritetssamhällets värderingar» och att «ingen som har funnits i Sverige i generationer hatar judar», uttalanden som hon har fått kritik för av… Expo. Och av associerade tabloiden Expressen, som ägs av medieoligarken Bonnier… som har vissa politiska intressen.

Orsakerna till att Sverige aldrig har haft en jordmån för antisemitism är flerfaldiga. Dels omfattades vi sent av kristianiseringen och hade därför inte någon religiös disposition gentemot judar, nämligen den religiösa antisemitism som har frodats i kristna miljöer i nära två tusen år. Dels hade vi aldrig någon judisk population förrän i senmodern tid, och därför förelåg ingen verklig religiös konfrontation.

Givet dessa två premisser föreföll den tyska nationalsocialismens nyttjande av judar som tillhygge närmast bisarrt för svenska betraktare, och den svenska nationalsocialistiska rörelsen förblev därför marginell. Man kan notera att nationalsocialisterna främst nyttjade en befintlig kristen antisemitisk figur för att motivera det egna «rasrelaterade» hatet mot judar: en passande syndabock.

Och givet nationalsocialismens vidare historia under andra världskriget finns så att säga inte en chans i helvetet att en sådan rörelse skulle kunna återuppstå, den har grusat sig själv för all evighet, möjligen med undantag för det Mellanöstern där antisemitismen alltjämt frodas. Expos och statsmediernas «arbete» är alltså alldeles onödigt i detta hänseende, utan syftar till något helt annat, nämligen att stigmatisera svensk höger.

På samma sätt verkar judelobbyn i Sverige och annorstädes för att stärka den egna gruppens villkor, men till skillnad från andra lobbyister rider man starkt på denna projicerade antisemitism som egentligen inte existerar (annat än i muslimska led). Så starkt att ett helt parti domineras av arbetet att frigöra sig från sitt förflutna med enskilda puckon som har närt antisemitiska åsikter.

Viktigt att påpeka är att kritik mot judestaten Israel inte är antisemitism, även om judelobbyn och Expo menar det. Det är just för att denna antisemitiska projektion finns som Israel ständigt och jämt kan undgå kritik från EU och enskilda medlemsstater, för att det alltjämt finns något slags skuldkänsla kring förintelsen, en känsla som den antisemitiska projektionen avser förstärka.

I varje annat land utanför EU och USA kan man göra en nykter bedömning av situationen, eftersom man inte dras med antisemitiskt bagage av det slag som präglar Väst. I den bedömningen är ett folkmord ett folkmord, oavsett vem som begår det, medan sådana anspelningar i en rad västeuropiska länder är mer eller mindre förbjudna yttringar av «antisemitiskt» slag.

Och det är med den apparaten man successivt har perforerat den svenska yttrandefriheten, först genom att förbjuda marginella gruppers antisemitiska budskap, sedermera genom att intermittent lägga ytterligare prekariat till gruppen med särrättigheter att inte behöva utstå kritik. Det är ett sluttande plan, där yttrandefriheten småningom upphör.