Kategori: Språk

Kategorier
Kina Kultur Politik Språk

Hellre mandarin än tyska

Wer fremde Sprache nicht kennt, weiß nichts von seiner eigenen, som tysken Goethe så elegant formulerade saken. En tidningskolumnist är inne på en liknande tankegång, men då i tyskans favör, ett språk denne kallar Europas utan jämförelse största språk, tydligen omedveten om att ryskan är större i blotta antalet modersmålstalare och engelskan naturligtvis större i kulturella termer i kraft av att vara världens lingua franca.

Tyska blev ju något som efter andra världskriget förlorade all social status och som numera väl bara studeras av hängivna nationalsocialister. Att Tyskland är en grannstat och en stor handelspartner liksom Europas motor ändrar inte på det; tvärtom finns alltjämt en ansats till att vilja hålla Tyskland i schack, så att historien inte än en gång ska komma att upprepas, och då kan vi inte släppa loss tyskan som dominerande språk. Tyskarna får därför så vackert kommunicera på engelska, de ska inte tro att de är något.

Givet att engelskan har sådan universell ställning är kunskaper i andra språk egentligen inte viktiga annat än för personlig kultivering; man gör knappast karriär på något så billigt som språk numera. Samtidigt riskerar små språk att dö ut i en takt som aldrig förr, just för att de stora språken är så dominanta och helt tränger ut de väldigt små.

Självklart är det så att man med ett annat språk i bagaget ser världen med helt andra ögon och får nya infallsvinklar på gamla problemställningar. För att parafrasera Goethe är det inte bara det egna språket man förstår bättre av att kunna ett främmande språk, utan man förstår också bättre sig själv och sin egen kultur om man förstår andra människor och deras kulturer. I vidgad mening är ett mångkulturellt förhållningssätt den bästa ansatsen för att bevara sin egen särart, ty man behöver en kontrast för att kunna framhäva sig själv.

Beaktar man alla parametrar inser man då att ett närliggande språk som tyska inte är mest värt att studera, givet att världen har öppnat sig på vid gavel och kräver helt nya förhållningssätt. Sverige har valt att nagla fast engelskan som främsta främmande språk, på gott och ont, samtidigt som tyska och franska har fasats ut under en längre tid.

På ingång i skolundervisningen är istället mandarin, även om det går alldeles för långsamt, och spanska, som är det näst största språket efter mandarin, med engelska först på en tredjeplats. Det är ur en rad synvinklar de mest rationella valen man har att förhålla sig till i fråga om främmande språk, i kraft av dels språkens omfång men dels också befintlig och kommande kulturell och socioekonomisk status.

Både Kina och Latinamerika är ju på stark frammarsch, varför det förefaller mest naturligt att insupa dessa kulturer och deras språk efter engelskan. Spanska är lätt att lära för svenskar, medan mandarin förstås erbjuder en större tröskel. Men den värld som öppnas med kunskaper i mandarin är å andra sidan så vidunderligt mer annorlunda än motsvarande fenomen för mer närliggande språk och kulturer. Det ger en avsevärt större personlig vinning att studera mandarin.

Det duger inte heller längre att enbart klänga sig fast vid Europa och dess språk. Europa krymper snabbt i den nya värld som växer fram, och är inte längre alltings mått. Precis som andra måste lära om Europa och våra språk måste vi ta oss utanför vår egen bakgård. Mandarin är som sagt den naturliga språngbrädan ut i världen, och utgör även Asiens motsvarighet till latin.

Men utöver mandarin och spanska finns även arabiska, ryska och kanske även japanska och koreanska som möjliga val. Först därefter kommer tyska, franska, italienska och andra mellanstora språk, likväl som de klassiska bildningsspråken latin och grekiska.

Kategorier
Kina Kultur Språk

Kinesiska för journalister

Man kunde tro att världens största språk borde ha sådan ställning att relativt bildade personer, särskilt då sådana som arbetar med språket som verktyg, förmår skilja på familje- och personnamn i ett av världens största språk. Exempelvis får man leta ganska länge innan man hittar en artikel som berättar om «Zedong» snarare än om «Mao», och på samma sätt tycks man i medier även konsekvent skriva «Hu» istället för «Jintao» respektive «Wen» istället för «Jiabao».

Principen tycks således vara tillräckligt inarbetad, nämligen att kineser betecknas antingen med fullt namn (Mao Zedong) eller med familjenamnet (Mao). Att skriva det formella person- eller tilltalsnamnet är sällan kutym oavsett språk, med några undantag (Saddam), särskilt om det gäller personer som själva lanserat sig med personnamn (Mona).

Ändå har vi sett exempel efter exempel där kineser betecknas med just tilltalsnamn, som nobelpristagaren Liu Xiaobo, som i medier fick finna sig i att kallas «Xiaobo» snarare än det korrekta Liu. Även dissidenten Chen Guangcheng har fått kännas vid denna underliga journalistik, som inte förekommer i engelskspråkiga medier men som tycks ha fått fäste i Sverige och Skandinavien.

Här kunde man faktiskt tro att en stor och seriös redaktion som Dagens nyheter, som har råd att hålla sig med kvalificerad personal och till och med låter språkgranska sina artiklar, borde kunna uppvisa en viss koherens och konsekvens och föregå med stilbildande exempel. Men till och med ärevördiga DN har rubriksättare som inte håller måttet och som inte har ens rudimentär allmänbildning: Xilai var för smart för partiet, som man skriver.

Det korrekta hade förstås varit att skriva Bo var för smart för partiet, som dessutom är en kortare och därmed bättre rubrik. Man kan och bör förvänta att alla som gör anspråk på att arbeta med journalistik eller språk i professionellt sammanhang känner till denna princip: Mao Zedong eller Mao; Hu Jintao eller Hu; Sima Qian eller Sima; Wen Jiabao eller Wen; Chen Guangcheng eller Chen; Bo Xilai eller Bo; Ai Weiwei eller Ai. I förekommande fall får man göra en smula research kring namnet om man inte har koll på vilket namn som är vilket, givet att det i en del fall vänds på ordningsföljden för att passa en västlig norm.

Är det en viktig fråga? Inte i jämförelse med nyheter av annat slag eller själva innehållet i artiklarna i övrigt. Det är en ordningsfråga, liksom en fråga om konsekvens och kvalitet. Medier, organisationer och skribenter som vill göra anspråk på att faktiskt kunna något om Kina måste utöver att skriva initerade artiklar även ha en korrekt språklig form för materialet. I annat fall riskerar man helt enkelt att inte tas på allvar.

Kategorier
Kina Kultur Språk Teknik Vetenskap

Astronaut, kosmonaut, yuhangyuan

Medan USA bränner sina pengar på krigföring, lånar över sina tillgångar och lägger ner sitt rymdfärjeprogram gör Kina tvärtom. Man investerar bland annat på ambitiösa rymdprogram, med utsikt att i framtiden bli en kraft att räkna med även i rymden. Visserligen har man ännu lång väg att gå innan man kan mäta sig med USA eller Ryssland, och man har mycket gratis tack vare tidigare gjorda erfarenheter och rysk teknik i grunden. Men man går i alla fall i rätt riktning, till skillnad från de andra forna stormakterna, och det kommer förmodligen en dag då man leder istället för följer.

Igår påbörjades med en uppskjutning i Jiuquan således bygget av Himmelspalatset (天宫, Tiangong), en rymdstation som ska fogas samman i etapper och bli en bas för vetenskaplig forskning. Med den erfarenhet man gör i detta kan man även småningom accepteras in i den internationella rymdstationen, när man bevisat att man kan hantera dockning och andra mer avancerade manövrer i rymden.

Det är ändå saker som ligger relativt långt fram i tiden, och vi kommer successivt att bekanta oss med Kinas närvaro i dessa sammanhang. Detta kanske även i biprodukter som science fiction-verk av olika slag, där kineser inte bara framställs som diplomater som ska övertygas om det amerikanska stargate-programmets förträfflighet, utan som finns mitt i handlingens centrum.

Under rymdkapplöpningens tid begåvades vi med nationella termer för rymdfarare, där amerikanerna något överdrivet menade att man var stjärnkryssare eller astronauter, medan ryssarna mer korrekt kallade sig kosmonauter, vilket mer motsvarar vårt (sällan använda) rymdfarare.

I medier kallas den kinesiska motsvarigheten taikonauter, efter det kinesiska ordet taikong (太空), den yttersta tomheten, det vill säga rymden. Rymdfarare skulle då på kinesiska heta taikongyuan (太空员), alternativt taikongren (太空人), vilket är en möjlig term. Yuan är en medlem av en besättning eller ett bolag, ren är människa eller person.

En mer korrekt benämning vore dock yuhangyuan (宇航员), där yu är en generell benämning för rum eller rymd och hang betecknar navigation. Alternativet hangtianyuan (航天员) används också som en synonym, där tian betyder himmel eller sky. Kinesiska motsvarigheten till amerikanska Nasa heter således Guojia hangtianju (国家航天局), d.v.s. Nationella rymdindustribyrån.

Den ryska varianten kosmonaut skulle på kinesiska kunna skrivas yuzhouren (宇宙人), där yuzhou betyder kosmos eller universum (rum plus oändlig tid). Yuhangyuan, hangtianyuan eller taikongren – välj vad du vill, alternativt använd konsekvent begreppet rymdfarare oavsett nationalitet. Rymden är människans nästa vandringsled, det är inte en plats där nationaliteter eller gränser på vår lilla jord har så stor betydelse.

Kategorier
Kina Språk Tibet

Språka på tibetanska

I Sverige har vi en debatt kring huruvida invandrare ska tvingas avlägga ett godkänt obligatoriskt språktest för att kunna erhålla medborgarskap, ett krav som inte ställs på den som föds utan språk i landet. Man motiverar saken med att kunskaper i det svenska språket är om inte nyckeln till integration så i alla fall ett gott verktyg för den som vill lyckas i det svenska samhället. Gott så.

I Kina är situationen radikalt annorlunda. I det väldiga landet talas ett otal dialekter i ett tiotal olika topolekter som är inbördes oförståeliga. Den som talar mandarin i Beijing förstår inte den som talar wu i Shanghai och Suzhou, och den som pratar kantonesiska i Guangdong begriper vanligen inte den min-dialekt som pratas i Fujian och på Taiwan. Samma förhållande gäller topolekter som xiang, gan och hui eller rent av andra språk som arabiska och tibetanska.

Standardspråket i Kina är mandarin, en nordlig dialekt med stort utbredningsområde. Mandarin motsvarar vår rikssvenska, medan gammalt svenskt dalmål på samma sätt motsvarar exempelvis shanghainesiska, en topolekt som skildes ut från samma träd som mandarin för ett par tusen år sedan och därefter genomgått olika förändringar, bland annat genom intensiv kontakt med Japan – shanghainesiskan har därför, precis som svenskan, två ordtoner istället för de fyra eller sex morfemtoner som finns i alla andra kinesiska dialekter.

Givet denna kaotiska situation kan man tycka att det vore bra och lämpligt om det funnes en gemensam standard som alla medborgare omfattades av, något som idag inte är fallet. Det är i alla fall den kinesiska regeringens mening, och av det skälet lärs mandarin ut i landets alla skolor. Det är i sig inget konstigare än att svenska lärs ut i alla svenska skolor – hur skulle det kunna vara på annat sätt?

Men stopp och belägg! Att man i områden med tibetanska befolkningsgrupper nu meddelar undervisning, förutom i engelska och tibetanska, på just riksspråket mandarin ses av samma klientel som förespråkar språktest för invandrare i Sverige som ett slags förtryck av tibetaner. Man kan här observera att tibetanska alltjämt är och förblir grundspråk i all lägre undervisning, medan den högre utbildningen domineras av mandarin.

Ett klagomål kring Tibet har varit att tibetanerna är förtryckta och att de diskrimineras – men om diskrimineringen bygger på otillräcklig kunskap i riksspråket måste det väl rimligen vara i sin ordning att åtgärda detta, och var annars skulle detta ske än i skolan?

Nyckeln till att förstå detta synsätt ligger förstås i att det fortfarande finns de som tror och anser att Tibet är «ockuperat» och att det kommer att bli «fritt» någon dag. I ett sådant grumligt perspektiv kan det säkert uppfattas som kulturimperialism att undervisningen bedrivs på ett för alla i landet gemensamt språk.

Men nu är Tibet en del av Kina och kommer så att förbli. Är det då bra eller dåligt att även tibetanska befolkningsgrupper får fullvärdiga kunskaper i det språk som är nyckeln till framgång?

Kategorier
Kina Kultur Språk

Kinesiska siffror och bröllop

Brudpar i Shanghai lär spendera i genomsnitt 200 000 på sina bröllop, vilket motsvarar fem medelårslöner. Detta låter i förstone orimligt, men låt oss reda ut begreppen. I Kina finns en kollektiv social samvaro som nästan helt har avvecklats i vår individualiserade del av världen. Den stora tjocka släkten är i Kina alltjämt verklighet, med omfattande relationer mellan syskon, kusiner, sysslingar och så vidare, och relationerna spänner över alla generationer, från barn till gammal.

Utöver detta finns en likaledes horisontell relationskarta för vänner, arbetskamrater med mera, det kineser gallar guanxi (关系) eller relationer. Detta manifesteras således även vid bröllop, och gästlistan kan uppgå till hundratalet eller fler personer. Räknar man med ett snittpris på 2000 per skalle för två fulla middagar (inte luncher) och fri tillgång till sprit och cigaretter hamnar man således mycket lätt på totalkostnaden 200 000. (Vi exkluderar här den mer privata middagen och karaokefesten efteråt för enkelhets skull.)

Kostnaden för brudparet är dock ingen alls, eftersom de presenter i form av pengar som förväntas av gästerna med råge överstiger denna utgift. Uttrycket «många bäckar små» får här klar mening, och själva bröllopsceremonin är en gratis lunch. Utöver själva ceremonin tillkommer kostnader för fotografering och klädsel, men det är småpengar i en jämförelse, och täcks av överskottet från ceremonin.

Men man kan räkna på ett annat sätt också. För att överhuvudtaget kunna fånga en attraktiv shanghainesiska bör eller måste man (om man inte är utlänning) ha lägenhet och bil fixad, alternativt ha medel för detta i beredskap. Säg två miljoner för en trerummare och kanske 40 000 för en billigare bil. Oftast får åtminstone den äldste sonen dessa nödvändigheter gratis av föräldrarna, medan det kan vara mer knapert för yngre syskon och personer med mindre ekonomiska resurser. I sådana fall får man spara en längre tid eller ta lån.

Till själva bröllopet hör också smekmånad, diverse inköp och eventuellt en brudgåva – jag har själv bevittnat hur en egenföretagares gåva på 80 000 orsakade tårar och gräl. Dessa kostnader måste man i regel själv stå för, men detta är de egentliga utgifterna. Bröllop i Kina handlar inte särskilt mycket om kärlek, utan är ett sätt att positionera sig socialt, en affärsuppgörelse – precis som det har varit även i Väst under större delen av historien; kärlek är en mycket modern uppfinning i detta sammanhang.

Om själva ceremonin i Kina är traditionell och patriarkal, om än väldigt intressant och vacker, så är giftermålet som konstruktion i Kina föredömligt modern. Man har registrering av civiläktenskap och lämnar allt tingeltangel i övrigt till brudparet att själva bestämma över; det finns ingen statskyrka eller liknande som har något som helst inflytande i dessa spörsmål. Fast familjens vilja är å andra sidan lag.

Bröllop i Shanghai

Avslutningsvis ska vi reda ut det här med att extra många i Kina gifter sig i detta år 2009 allmän tideräkning, speciellt den nionde september. Det beror på att tecknet för siffran nio (九, jiǔ) låter exakt likadant som tecknet för «lång tid» (久, jiǔ). Det är nu inte den enda siffran som förknippas på ett vidskepligt sätt. Även siffran åtta (八, bā) har en lyckosam innebörd, eftersom det i alla fall rimmar på uttalet för tecknet för att bli rik (发, fā). Således var det extremt många som gifte sig 2008-08-08, av en händelse också öppningsdagen för de olympiska spelen i Beijing.

På motsvarande sätt utgör tecknet för siffran fyra (四, sì) ett olyckstal, eftersom det låter hyfsat likt tecknet för att dö (死, sǐ). I Kina saknas ofta fjärde våningen, och 40-årskalas är sällsynta. Förmodligen är det lågsäsong för bröllop varje år som slutar på siffran fyra.

Bruket finns även i Japan, Korea och Vietnam på grund av kinesiskans historiskt starka inflytande, och motsvarar en lite starkare version av vårt kristet inspirerade oturstal 13. På sino-japanska uttalas de båda tecknen för fyra och död «shi», i Korea «sa» (사) och i Vietnam «tứ». Motsvarande likheter finns också för de övriga tecknen.