Brudpar i Shanghai lär spendera i genomsnitt 200 000 på sina bröllop, vilket motsvarar fem medelårslöner. Detta låter i förstone orimligt, men låt oss reda ut begreppen. I Kina finns en kollektiv social samvaro som nästan helt har avvecklats i vår individualiserade del av världen. Den stora tjocka släkten är i Kina alltjämt verklighet, med omfattande relationer mellan syskon, kusiner, sysslingar och så vidare, och relationerna spänner över alla generationer, från barn till gammal.
Utöver detta finns en likaledes horisontell relationskarta för vänner, arbetskamrater med mera, det kineser gallar guanxi (关系) eller relationer. Detta manifesteras således även vid bröllop, och gästlistan kan uppgå till hundratalet eller fler personer. Räknar man med ett snittpris på 2000 per skalle för två fulla middagar (inte luncher) och fri tillgång till sprit och cigaretter hamnar man således mycket lätt på totalkostnaden 200 000. (Vi exkluderar här den mer privata middagen och karaokefesten efteråt för enkelhets skull.)
Kostnaden för brudparet är dock ingen alls, eftersom de presenter i form av pengar som förväntas av gästerna med råge överstiger denna utgift. Uttrycket «många bäckar små» får här klar mening, och själva bröllopsceremonin är en gratis lunch. Utöver själva ceremonin tillkommer kostnader för fotografering och klädsel, men det är småpengar i en jämförelse, och täcks av överskottet från ceremonin.
Men man kan räkna på ett annat sätt också. För att överhuvudtaget kunna fånga en attraktiv shanghainesiska bör eller måste man (om man inte är utlänning) ha lägenhet och bil fixad, alternativt ha medel för detta i beredskap. Säg två miljoner för en trerummare och kanske 40 000 för en billigare bil. Oftast får åtminstone den äldste sonen dessa nödvändigheter gratis av föräldrarna, medan det kan vara mer knapert för yngre syskon och personer med mindre ekonomiska resurser. I sådana fall får man spara en längre tid eller ta lån.
Till själva bröllopet hör också smekmånad, diverse inköp och eventuellt en brudgåva – jag har själv bevittnat hur en egenföretagares gåva på 80 000 orsakade tårar och gräl. Dessa kostnader måste man i regel själv stå för, men detta är de egentliga utgifterna. Bröllop i Kina handlar inte särskilt mycket om kärlek, utan är ett sätt att positionera sig socialt, en affärsuppgörelse – precis som det har varit även i Väst under större delen av historien; kärlek är en mycket modern uppfinning i detta sammanhang.
Om själva ceremonin i Kina är traditionell och patriarkal, om än väldigt intressant och vacker, så är giftermålet som konstruktion i Kina föredömligt modern. Man har registrering av civiläktenskap och lämnar allt tingeltangel i övrigt till brudparet att själva bestämma över; det finns ingen statskyrka eller liknande som har något som helst inflytande i dessa spörsmål. Fast familjens vilja är å andra sidan lag.
Avslutningsvis ska vi reda ut det här med att extra många i Kina gifter sig i detta år 2009 allmän tideräkning, speciellt den nionde september. Det beror på att tecknet för siffran nio (九, jiǔ) låter exakt likadant som tecknet för «lång tid» (久, jiǔ). Det är nu inte den enda siffran som förknippas på ett vidskepligt sätt. Även siffran åtta (八, bā) har en lyckosam innebörd, eftersom det i alla fall rimmar på uttalet för tecknet för att bli rik (发, fā). Således var det extremt många som gifte sig 2008-08-08, av en händelse också öppningsdagen för de olympiska spelen i Beijing.
På motsvarande sätt utgör tecknet för siffran fyra (四, sì) ett olyckstal, eftersom det låter hyfsat likt tecknet för att dö (死, sǐ). I Kina saknas ofta fjärde våningen, och 40-årskalas är sällsynta. Förmodligen är det lågsäsong för bröllop varje år som slutar på siffran fyra.
Bruket finns även i Japan, Korea och Vietnam på grund av kinesiskans historiskt starka inflytande, och motsvarar en lite starkare version av vårt kristet inspirerade oturstal 13. På sino-japanska uttalas de båda tecknen för fyra och död «shi», i Korea «sa» (사) och i Vietnam «tứ». Motsvarande likheter finns också för de övriga tecknen.