Kategori: Teknik

Många, inte minst kineserna själva, frågar varför Kina inte har någon Steve Jobs eller någon liknande ikon för innovationskraft. En del menar här att det beror på det politiska systemet att Kina inte har förmågan att generera samma slags innovation som vi har sett i Västerlandet under lång tid.

Förvisso måste ett lands politiska struktur alltid ge något slags avtryck i hur utfallet blir, men det är inte hela sanningen. Kina är en gammal dynastisk kultur som såg likadan ut för hundra år sedan som för två tusen år sedan, en självtillräcklig civilisation som under trycket av främmande makters kanonbåtar och överlägsna vapenteknik föll samman i kaos, för att först nu resa sig som en kraftigt omarbetad fenixfågel, redo att möta tidens krav.

Man kan här notera att Japan är en gammal konfuciansk kultur av samma snitt, som på samma sätt öppnades upp av amerikanska kanonbåtar under 1800-talet, men som till skillnad från Kina tog emot tekniken med öppna armar, bara för att använda den i destruktivt syfte att erövra hela Asien från slutet av 1800-talet fram till krigsslutet 1945.

Samtidigt har Japan sedan dess, även om man inte helt gjort upp med sitt mörka förflutna, arbetat sig upp till en position som världsledande i innovation och teknisk utveckling. På 1970-talet skrattade man åt japanska riskokare som Toyota, men i dag hör japanska och sydkoreanska bilar till toppskiktet medan allt färre skulle överväga en amerikansk bil. Något alternativ till en japansk kamera är egentligen inte tänkbart, och man driver utvecklingen hårt för vidare förbättringar.

Något liknande kan och kommer förstås även att hända i Kina. Även under sin långa tröga och statiska dynastiska kultur framställde kineserna ändå mängder med innovationer som på olika sätt kom att förändra världen. Det krut som letade sig fram till Europa på sidenvägen användes exempelvis av Mehmet den andre för att belägra Konstantinopel och införliva staden i det Osmanska riket, vilket i sin tur ledde till att handelsrutten mellan Europa och Fjärran östern kontrollerades av turkarna – detta gav upphov till behovet av att finna andra rutter, vilket banade väg för Cristoforo Colombo, Vasco da Gama och andra sjöfarare att upptäcka nya världar (kanske hade man då hjälp av den kinesiska kompassen).

Tryckkonst, pappersframställning, porslin, lack, papperspengar, smältugnar, gjutjärn, stål och en rad vapenkonstruktioner är också innovationer som tillkommit i en kultur som egentligen inte har belönat sådan uppfinningsrikedom. Man kan notera att dynastin Ming kunde ha tagit den nya världen i besittning nära ett sekel före Colombo, om man hade gett bättre incitament till sjöfarare som Zheng He (郑和), som ledde utforskningar ända bort till Afrika. Kineserna nöjde sig här med att söka tributer från avlägsna stater, och monterade slutligen ned sin storartade flotta bara för att åter sluta sig inåt i sin självtillräcklighet.

I ruinerna efter andra världskriget och det senare inbördeskriget mellan nationalister och kommunister utgjorde den nya Folkrepubliken Kina ytterligare en inåtvänd period, där man destruerade mer än man innoverade. En mer normaliserad period inleddes först med Deng Xiaoping (邓小平) 1978, då Kina öppnade upp sig mot omvärlden och påbörjade sin långa period av tillväxt och modernisering.

Den enkla anledningen till att Kina inte har någon Steve Jobs är således att förutsättningarna inte har funnits. Kina har varit upptaget med sina politiska problem och med att komma ifatt omvärlden, och man har därför snabbspolat 200 år av västlig industrialisering på dryga 30 år, med allt vad det innebär i form av nya problem att tampas med.

Men när Kina nu har nått en viss nivå i utvecklingen kommer man åter att byta skepnad, precis som tidigare Japan, Taiwan och Sydkorea. Om man tidigare har kopierat och utgjort världens verkstad, kommer man nu i allt större omfattning att konstruera och innovera, alldeles oavsett om diktaturen fortlever eller metamorferas in i demokrati under den växande medelklassens krav på allt större politisk delaktighet.

Det är nämligen inte bara den ekonomiska tillväxten som har varit exponentiell, utan även tillväxten i utexaminerade ingenjörer, inlämnade patent och artiklar i vetenskapliga tidskrifter. Kinas tillväxt i forskning och utveckling är mer än dubbelt så stor som den ekonomiska tillväxten, vilket betyder att man har en omfattande ambition att delta i den vetenskapliga och tekniska utvecklingen. Kinas satsning på rymden är bara ett exempel i denna utveckling.

Givet att man investerar omfattande belopp i forskning och utveckling kommer man också att se avkastning i detta, både i termer av grundforskning och i tillämpningar, även militära sådana.

I en inte allt för avlägsen framtid kommer Kina därför att stå för inte bara kvantitet utan även allt mer kvalitet i forskning, utveckling och tillämpningar, där kinesiska konsumentprodukter småningom kommer att framstå som lika naturliga för oss som dagens japanska. Det politiska systemet kommer troligen att ändras i takt med denna utveckling, men även om så inte sker innebär det bara marginella farthinder för utvecklingen.

Valentina Teresjkova blev visserligen första kvinna i rymden 1963, så det är knappast ny mark som bryts så här ett halvt sekel senare. Men när major Liu Yang (刘洋) idag lyfter iväg i den nionde gudomliga farkosten Shenzhou 9 (神舟) är det ändå ett stycke kinesisk historia som skrivs. Inte bara för att Liu blir Kinas första kvinnliga rymdfarare, så här nio år efter att Yang Liwei (杨利伟) 2003 blev första kines i rymden, utan även för att det är den första bemannade dockningen med embryot till rymdstationen Tiangong 1 (天宫 / Himmelska palatset).

Även om Kina har en bit kvar att vandra innan man blir jämbördig med USA och Ryssland i denna genre är det inte svårt att se att den seriösa satsningen förr eller senare kommer att ge resultat, allra helst som USA lägger ner stora delar av rymdindustrin, tyngda som man är av sin krigsmaskin.

Första kvinna på månen blir därför sannolikt kinesisk, men bortsett från sådana feministiska landvinningar utgör Kinas rymdprogram början på en expansion i termer av forskning, militär förmåga och småningom även mineralutvinning från såväl månen som asteroider. Kina är ju för närvarande upptagen med att finkamma hela jorden på sällsynta jordartsmetaller och andra mineraler, och det finns skäl tro att en guldrusch i rymden därför är ofrånkomlig när resurserna på jorden inte räcker till.

Men den nya rymdkapplöpningen kommer förutom att involvera stormakterna och ett antal satellitstater även att omfatta privata entreprenörer, som är ett nytt inslag i branschen. Det sägs att SpaceX har billigare uppskjutningar än vad Kina kan åstadkomma, vilket bara bekräftar marknadsekonomins effektivitet framför statliga satsningar.

Frågan är bara om det finns tillräckligt mycket riskkapital för den här typen av missioner med oviss utgång och stor risk för misslyckande (men även stor chans för oväntade spinoff-effekter). Frågan är å andra sidan också om man har råd att släppa loss Kina i ensamt majestät. För Kina är detta förstås en fråga om nationell stolthet, på ungefär samma sätt som tidigare för USA och Ryssland. Det är stora och svåra projekt, som även vi andra har stor nytta av i form av ny kunskap och ny teknik.