Kategorier
Kultur Liberalism Politik Teknik

Taylor Swift allas centerfold

Sorry for not making you my centerfold sjunger Taylor Swift, samtidigt som suggestiva och tämligen explicita bilder av countrysångerskan förgyller sociala medier. Reglera!, säger omedelbart moralens väktare i regeringar världen över, medan vi andra konstaterar att AI-anden nog inte kan stoppas tillbaka i flaskan.

Visserligen tillämpas hård censur i många av de amerikanska vänsterliberala teknologiföretagens AI-tjänster, men samtidigt finns en rad mindre nogräknade aktörer (som Telegram) samt en uppsjö av program under öppen källkod för att generera såväl bilder som video med AI-diffusion.

För fotografier är nyheten egentligen bara den enkelhet och hastighet med vilken sådan diffusion kan generera djupfejk, men man kan annars åstadkomma samma sak manuellt med skicklig hantering av digitala bildbehandlingsprogram. Men därmed uppstår ett mängdproblem, som inte går att hantera på annat sätt än att försöka rensa så gott det går – för stunden.

Videotjänsterna har annars sedan länge ymniga mängder djupfejk med såväl Swift som andra celebriteter, men det är underförstått att dessa sajter hör till internets oregerliga träskmarker. Skandalen uppstår därför först när de fina motorvägarna kontamineras med sådant material, på det att det blottas för en större allmänhet.

Besöksstatistiken för djupfejk är annars inte särskilt imponerande, varför det nog får ses som en form av nyhetens behag, eller möjligen en fetisch för ett mindre fåtal. Fejkporr med kändisar lockar helt enkelt inte. Däremot föreligger ett vidare intresse för genuint material som läcker eller publiceras med vilje.

När en naken Swift dyker upp på X är det därför en form av chockverkan som tillämpas gentemot det fina och ganska aningslösa klientel som vistas därstädes, medan resten av menigheten mest fnissar åt fejkbilderna. Alla, utom möjligen de aningslösa, förstår att det är fantasi.

Detta är faktiskt inte Taylor Swift, utan en digital fantasi.

Men fröken Swift har inte gett sitt samtycke till att avbildas sålunda, invänder de vänsterliberala censurivrarna. Det är riktigt, men det är alltså inte en verklig avbildning av Swift som presenteras, utan en sammansmältning av Swifts principiella anlete och någon annans kropp. En digital fantasi, eller ett kollage med en äldre teknisk term. Sådana kollage kräver i princip inget samtycke eller medgivande, eftersom ny verkshöjd uppnås.

Man kan här invända att en svensk herrtidning en gång för länge sedan i en analog tidsålder fälldes för «yttrandefrihetsbrott» efter att ha publicerat en pornografisk satir av fina människor, det vill säga politiker. Man nyttjade då förtalsparagrafen, och samma metod kan i princip användas mot moderna djupfejk.

Men å ena sidan är det inte stora mediehus som publicerar moderna satirer av kändisar, utan enskilda personer som oftast är svåra att finna, lagföra och kräva skadestånd av, och å den andra har plattformarna begränsade möjligheter att förhandsgranska inlägg, i vart fall utan att göra stor åverkan på den egna tjänsten. Det rör sig inte heller om svenska organisationer under säregen svensk lagstiftning.

Samtidigt urvattnas förtalsbegreppet under sådana omständigheter, varför personer i offentligheten nog får finna sig i att bli avbildade utan «samtycke» även i mindre smickrande sammanhang. Särskilt måste gälla att politiker – maktens företrädare – är fritt villebråd i sådan satir, även av sexuell art.

Ett större problem är då kanske motsvarande avbildningar av kreti och pleti, nämligen i fråga om «hämndporr». Men till skillnad från verklig hämndporr, som rör publicering av verkligt material utan samtycke, är det här alltjämt fantasiskildringar. Frågan är också hur stor räckvidden är för sådana skildringar, om inte ens kändisar drar några större strömmar. I sådana fall kan man samtidigt enklare finna gärningsmannen.

Även AI-generering av övergreppsmaterial faller inom den generella problemramen, men det är svårt att se hur man ska kunna stoppa en lavin av sådant material från att spridas i nätets mörkare regioner. Det är kanske snarare en god sak om ett substitut i fantasiform ersätter verkligt material i genren, men vänsterliberalerna ser det säkert mer som en förevändning att i än större utsträckning filtrera, övervaka och censurera de öppna ytorna.

I det större perspektivet är det emellertid fruktlöst att försöka hindra utvecklingen, och Taylor Swift är därför allas centerfold. Det som tidigare bara kunde renderas i huvudet, kan nu förverkligas i digital form, för vidare spridning. I den mån sådant material mot all förmodan skulle åtnjuta kommersiell framgång, må det vara hänt att den förfördelade erhåller sedvanligt courtage som plåster på såren. Det finns mer trängande problem med AI än detta.

Detta är faktiskt inte Britney Spears, utan en digital fantasi.
Kategorier
Europa Kina Politik Teknik

Stagnerande elbilsförsäljning

Den kalla vintern har nog fått en och annan hugad spekulant att fundera ett extra varv angående inköp av elbil, då batteriet inte räcker till för värme vid längre trafikstopp, och inte heller för längre körning vid låga temperaturer. Kapaciteten halveras direkt vid svår kyla, ett fenomen som även ägare av bensinbilar är bekanta med.

Men det är inte den omständigheten som gör att försäljningen av elbilar viker under 2024, utan har mer att göra med ekonomiska faktorer. Dels har de statliga subventionerna tagits bort, och dels förväntas mer prisvärda fordon lanseras under kommande år. Fenomenet är inte unikt för Sverige, utan gäller generellt i Europa, av liknande skäl.

Det som oroar Trafikverket är emellertid att «klimatmålen» inte kommer att nås. Frågan är då vad Europa egentligen vill, eftersom man tycks prioritera den inhemska bilindustrin framför «klimatet». På annat sätt kan man inte tolka EU-kommissionens ambition att utreda tariffer för kinesiska elbilar, på ungefär samma sätt som man tidigare gjorde för kinesiska solceller.

Elbilar är inte optimerade för svenskt arktiskt klimat.

Hög nivå av elektrifiering kommer helt enkelt aldrig att nås om fordonen inte blir avsevärt billigare, och här har Kina med sina relativt billigare modeller en viktig roll att spela. Europeiska tillverkare kan ändå inte konkurrera i fråga om pris, utan får rikta in sig på lyxsegmentet, på samma sätt som för fossildrivna fordon.

Den som inte har råd att lägga en halv miljon eller mer på en Tesla eller en europeisk motsvarighet, måste alltså kunna köpa en annan bil till en rimlig kostnad. Omvänt påverkas inte högre skikt mer än marginellt, eftersom Kina där inte längre har någon specifik fördel. För den som redan är såld på BMW är Nio, Xpeng och BYD vanligen inte ett alternativ.

Mer naturlig miljö för elbilar.

Ett utpräglat problem med elbilar är vidare att andrahandsvärdet är så mycket sämre, eftersom batteriet inte har särskilt lång livslängd. I brist på en större marknad för begagnade fordon kommer en stor del av befolkningen att välja mer pålitliga och ekonomiska bensinbilar.

Politiken och förvaltningen har således att beakta den ekonomiska komponenten i betydligt högre utsträckning, om man vill se en snabbare elektrifiering. Ett sådant mål kan inte uppnås med protektionism, utan man får då helt enkelt stödja europeisk bilindustri på samma sätt som Kina och USA gör och har gjort. Tills vidare måste man emellertid låta en störtflod av kinabilar göra jobbet.

Din nästa bil?
Kategorier
Ekonomi Kina Politik Teknik USA

Kinakollapshypotesen: 中国崩溃论

Tillväxten i Kina för 2023 landade slutligen på 5.2 %, i linje med förväntningar och uppställda mål. Men det är i själva verket en smått fenomenal siffra, givet omständigheterna, vilket då bekräftar att Kinas ekonomi står urstark.

Man frestas kanske jämföra med de dubbelsiffriga resultaten under den första WTO-fasen och tidigare reformer, men dels var Kinas ekonomi då så mycket mindre och mer primitiv, och dels hade man enorm draghjälp av den globaliseringsiver som följde i kölvattnet av inträdet i världshandelsorganisationen.

Den tiden kommer emellertid aldrig tillbaka, och Kinas numera mogna ekonomi har inte sett dubbelsiffrigt sedan 2011. Sedan dess kan man skönja en inbromsning mot mer beskedliga tal, asymptotiskt mot fem procent, vilket alltjämt är en omfattande tillväxt.

Ett första skifte kom under den globala finanskrisen 2008, som visserligen inte träffade Kina direkt, men däremot gav indirekta effekter i form av minskad export till Väst. Sedermera initierade den amerikanska administrationen under Obama en inneslutningspolitik gentemot Kina, efter att ha förstått innebörden av vidare rekordtillväxt.

Folkrepubliken Kinas ekonomiska historia: våldsam initial tillväxt under Mao, men med stora slag; stabilisering under Dengs reformer; supertillväxt under Jiang och Hu; omvärldshantering under Xi.

Därmed lades en bromsskiva mot den kinesiska ekonomin, en effekt som accentuerades under Donald Trumps mandatperiod från 2016. Ett veritabelt handelskrig bröt då ut när USA införde häftiga tullar gentemot kinesiskt gods i syfte att stimulera den egna industrin och plocka hem produktionen.

Även om det hade viss vidare bromseffekt på Kina, drabbade det främst amerikanska konsumenter, som inte längre kunde åtnjuta lika billiga produkter. Det amerikanska handelsunderskottet fortsatte samtidigt att öka, särskilt när pandemin slog till 2020. Den senare gav förstås ett hack ned i kurvan även i Kina, men man hade till skillnad från resten av världen ändå positiv tillväxt.

Sleepy Joe Biden lät inte bara Trumps tullar ligga fast, utan initierade även en omfattande exportkontroll av amerikanska högteknologiska produkter och patent i syfte att sakta ned Kinas utveckling i AI och andra grenar, åtgärder som även slår mot den industri som är i behov av avancerad halvledarteknik och därmed agerar ytterligare broms. Detta för att man insåg att man är på väg att bli omsprungen som ledande teknikmakt.

Kinas tekniska avancemang är ett «hot» mot fortsatt amerikansk världsdominans.

Till yttermera visso föreligger i Kina interna problem i form av en fastighetsbubbla, och givet att tillväxten till stor del ligger i just fastigheter filar det ned prognosen ytterligare. Lägg därtill omfattande ungdomsarbetslöshet, med en veritabel armé av högskoleutbildade ungdomar som antingen tar fabriksjobb eller «lägger sig platt».

Slutligen har både USA och EU påbörjat en form av «derisking» eller kanske snarare «decoupling», omfattande «friendshoring» i andra länder och andra metoder för att diversifiera logistiken och göra sig mindre «beroende» av Kina i ömsesidig handel. Man förlägger således produktion till Vietnam, Indien och Mexiko i allt större utsträckning, vilket då lägger ytterligare börda på den kinesiska ekonomin.

Men Zhongnanhai vet att kontra samtliga dessa yttringar, främst genom att rikta om ekonomin mot «dubbel cirkulation› och stort mått av självförsörjning. Samtidigt öppnar man själv fabriker i Mexiko och Vietnam, för att därifrån vidareexportera till USA och EU, med resultat att exportnivån i princip bibehålls – men till högre slutpris för konsumenten.

Fastighetsbubblan kan man kontrollera på samma sätt som teknikbolagen, eftersom Kina domineras av en enda politisk kraft med betydligt större svängrum än i västnationer. Vidare öser man så mycket pengar man bara kan över problemet med exportkontroll, varför man förr eller senare kommer att runda hindret helt och småningom förmodligen bli ledande i industrin.

Om ett decennium leder Kina utvecklingen av halvledarteknik.

Det är mot bakgrund av alla dessa bromseffekter Kinas tillväxt ska förstås, och man inser då att 5.2 % är ett tämligen starkt resultat. Det tar även udden av den skara västliga profeter som mer eller mindre för jämnan förutspår Kinas nära förestående kollaps, ett slags önsketänkande som helt enkelt aldrig går i uppfyllelse.

Sådan 中国Zhongguo崩溃论bengkuilun – kinakollapshypotesen – har försiggått sedan 2001, och när profetian inte går i uppfyllelse återkommer man helt enkelt i samma ämne, men med ett senare datum, bara för att på nytt bita i gräset.

Profetian om Kinas omedelbart förestående kollaps infrias aldrig.

Friktionen mot Kina kommer med all säkerhet att ligga kvar i något decennium, men även under sådana omständigheter kommer man att tuffa på hyfsat, och framförallt med större hastighet än i Väst. Bromseffekterna är högst begränsade, och åtgärderna har helt enkelt inte den önskade effekten.

Småningom frigör man sig från det amerikanska oket, vilket då kan leda till att tillväxten skjuter fart igen, om än inte till dubbelsiffriga nivåer. Men givet att Kina i stora avseenden alltjämt är outvecklat, finns ymnigt utrymme för långvarig tillväxt om 6–7 % per år i medel. Kinas kollaps sker inte här och nu, och hugade spekulanter lär få vänta väldigt länge på en sådan utveckling.

Kinas ekonomi står fortsatt stark.
Kategorier
Asien Europa Kina Politik Teknik USA

Godnatt, Europa

Sverige, Tyskland och Europa har länge byggt sin välfärd och sina ekonomier på industriell verksamhet, i synnerhet fordonsindustrin. Man kunde konkurrera ut den amerikanska pionjären, och man höll även någorlunda stånd gentemot den asiatiska anstormningen från Japan och Sydkorea.

Men mot Kina tappar vi just nu ordentligt, dels för att ett teknikskifte sker från fossilt bränsle till elektricitet. Kina kunde aldrig konkurrera med den mogna europeiska bilindustrin med avseende på bensinbilar, men har fullständigt kopplat greppet vad gäller elbilar.

Det är så för att ny teknik befriar från hävdvunna strukturer, och för att Kina dominerar utveckling och tillverkning av batterier. Det är ingen slump att forna mobiltelefon- och batteritillverkare har sadlat om till fordonstillverkare, eftersom en elbil i princip är ett stort batteri med kringutrustning.

En annan faktor är att Kina från centralt håll har odlat industrin med understöd, subventioner och annan industripolitik, även om man sedermera har släppt greppet och låtit marknaden vaska fram de mest livskraftiga företagen. Sådana subventioner har kritiserats i både Europa och USA, som har anlagt moteld i form av tariffer och andra handelshinder, samtidigt som man naturligtvis subventionerar den egna industrin i tillämpliga delar.

Det är nu en regerings förbannade skyldighet att värna det egna landets industri, och det gör man bäst genom incitament i form av piska och morot. Handelshinder och andra ingrepp i marknaden kommer dock fram först när man inser sig vara besegrad och har behov av att tillämpa protektionism.

Men protektionism som metod fungerar inte, utan ger bara en tillfällig livlina. Den amerikanska elbilsindustrin är inte särskilt omfattande, och symptomatiskt nog tillverkas Tesla framförallt i Kina – där man förstås har kommit i åtnjutande av subventionerna.

Bättre är då att ge igen med samma mynt, vilket innebär industripolitiska åtgärder. I den neokonservativa eran efter 1980 har industripolitik betraktats som något smutsigt, men det är sådan som har byggt nationer, från USA till Sverige och nu Kina. Washington har därför på senare tid dammat av klassiska metoder och slutat tro på den blinda handens allenarådande förmåga.

Men det är nog för sent för USA, och för Europas vidkommande är frågan om det politiska ledarskapet i Bryssel och på nationell nivå verkligen är av det rätta virket och förstår vad det dröjer sig om. Även i Bryssel har man som bekant hotat med protektionistiska åtgärder mot Kina. Hellre då reformer i riktning mot att stimulera näringslivet, snarare än att strypa detta i sin linda genom drakonisk reglering kring klimatpolitik och andra företeelser.

Skiftet har nu formellt skett, genom att BYD (Build your dreams, eller med kinesisk «bokstavering» 比亚迪Biyadi) har övertagit platsen som dominerande tillverkare av elbilar. När Kina stampar gasen i botten går det undan, även på detta område, och man kommer helt enkelt att dryga ut ledningen framöver.

Inte minst exploderar försäljningen av kinesiska elbilar i Europa, trots ett framodlat negativt sentiment kring Kina som land. Även i Sverige sticker försäljningen i kölvattnet av ekonomisk nedgång, helt enkelt för att Tesla, VW och andra fabrikat är tokdyra, medan kinesiska märken kan leverera samma eller bättre kvalitet till en betydligt billigare penning, främst i kraft av skaleffekter.

Ridån går därför ned för Europa och dess bilindustri, om man inte förmår strukturera om verksamheten på lämpligt sätt, omfattande politiska stimulanser för att stärka ekonomin snarare än att från elfenbenstorn högt i skyn anbefalla extrema dekret kring klimat, migration, *2SHBTQIAP++ och allsköns andra esoteriska värderingsfrågor.

Kina har momentet även med avseende på elbilar.
Kategorier
Kina Politik Teknik USA Vetenskap

USA kraschlandar

Den unga amerikanska nationen mäktade under 1960-talet med den oerhörda bedriften att landstiga på månen, i rymdkapplöpning med den tidens konkurrent i Sovjetunionen. Men man kan inte vila på gamla lagrar, och USA:s ambition att återerövra månen femtio år senare går så där.

Hafsverket Artemis har således åter stött på patrull, efter att månlandaren Peregrine fått problem med framdrivningen till följd av bränsleläckage. Någon månlandning blir det därför inte, och hela projektet försenas än en gång.

Måhända är det en i grunden god idé att involvera det privata näringslivet i sådana mastodontprojekt, bland annat för att kosteffektivisera och ta fram nya lösningar under konkurrens, men uppenbarligen har man i sådana kretsar inte lika rigorösa standarder som den statliga rymdadministrationen. Småningom ska man frakta människor, och då får inget gå fel.

Det ville sig inte för USA denna gång heller.

I detta avseende har den kinesiska motsvarigheten CNSA (国家航天局, Guojia hangtianju) betydligt större framgång, i så måtto att man skjuter upp raketer på löpande band utan att man registrerar några som helst missöden. Det är inte fråga om tur, utan om att förbereda sig väl, att testa till förbannelse och att inte lämna något åt slumpen.

Kina är fortfarande uppstickaren, och har ännu att sätta en kvinna på månen, men man har samtidigt momentet på sin sida. En lång och kontinuerlig satsning har gett resultat, och man är nu i teknisk paritet med jänkarna, trots – eller kanske snarare på grund av – amerikanska obstruktioner i form av Wolf amendment och liknande mekanismer.

Internationella rymdstationen ISS ska snart pensioneras, samtidigt som USA och Ryssland åter är dödsfiender, med resultat att Kinas himmelspalats Tiangong snart tronar i ensamt majestät i geostationär bana.

Kina har stor framgång, även om man ännu inte har satt människor på månens yta.

Det är förstås sådana omständigheter som har fått ett yrvaket USA att sent omsider känna kaffedoften och inse att man är på väg att bli akterseglad på område efter område, varvid man ämnar ta upp kampen i just alla tillämpliga avseenden istället för att satsa på kvalitet i ett snävare urval.

Man vill således inte bara ha en förnyad rymdkapplöpning, utan ska även utmana Kinas infrastrukturprojekt Ett bälte, en väg, ta hem den halvledarindustri man för länge sedan förlade i Kina och övriga Asien, utvinna och raffinera jordartsmetaller och en lång rad andra projekt. Viljan är det nog inget fel på, men nutidens USA har helt enkelt inte samma vigör och mod som 1960-talets motsvarighet, utan har stelnat i sin form.

Det är istället den unga Folkrepubliken som nu tar för sig med stor aptit, och som har både självförtroende och de resurser som krävs för vidare avancemang. Vem som kommer först till månen denna gång är kanske mindre viktigt, då sådana symbolfrågor är irrelevanta i sammanhanget, och mer trängande är att på allvar börja nyttja solsystemet för tekniska och vetenskapliga tillämpningar. Här har Kina nog fördel för närvarande.

Kina är den troliga segraren.