USA har länge söndrat och härskat genom att begränsa handeln av strategiska produkter som elektronik till likasinnade, likväl som att förbjuda vidareexport av förädlade produkter med amerikanska komponenter till fiender. Exempelvis torskade Datasaab 1980 genom att sälja ett flygövervakningssystem till Sovjetunionen, vilket föranledde diplomatiska förvecklingar mellan Sverige och USA samt störningar i teknikimporten.
I nutid skissar USA kontinuerligt på olika sätt att angripa Kina med sådana och andra metoder. Man har till exempel stängt ute Huawei från den amerikanska marknaden med luddiga hänvisningar till att företaget skulle kunna bedriva spioneri via någon bakdörr, alltså samma tillvägagångssätt som USA och Five Eyes har tillämpat sedan decennier tillbaka för att bedriva industri- och annat spionage mot EU och övriga världen.
Huaweis finanschef Meng Wanzhou sitter fortfarande i husarrest i Kanada på amerikansk begäran, anklagad för att ha brutit mot amerikanska sanktioner mot Iran. Det är i själva verket en politiskt riktad attack mot Huawei, och Kanada har ingen egentlig rätt att kvarhålla Meng i förvar. USA har senare vidgat anklagelserna till att gälla stöld av intellektuell egendom och handelshemligheter, en lika befängd anklagelse, och än mer befängt att knyta till Meng.
Att USA agerar sålunda har två skäl, och inget av dem har med kinesiskt spioneri att göra. Det ena är att man vill skydda sin egen marknad och inte göra sig beroende av en politisk fiende för grundläggande infrastruktur. Det andra är självklart att sticka så många hål man kan i Kina, som man betraktar som en geopolitisk rival om världsherraväldet (även om Kina inte har den ambitionen).
USA har även uppmanat sina allierade att ta sig an Huawei, men bland andra Tyskland har ifrågasatt den amerikanska linjen och välkomnat Huawei att bygga tyska 5G-nät. Europa är delat i frågan, med Sverige som en typisk amerikansk satellit.
Men USA har fler äss i ärmen. Man har nyligen förmått världens ledande halvledarföretag TSMC att öppna en fabrik i Arizona, dels som ett sätt att säkra självförsörjning av vitala komponenter, men dels även för att ytterligare undergräva den kinesiska techindustrin, som på allt fler områden utgör en stark konkurrent till den amerikanska hegemonin.
Denna halvledarnationalism eller teknomerkantilism ska syfta till att vid behov kunna strypa Huaweis och andra kinesiska företags tillgång till ledande halvledarkomponenter. Man tar sikte på en av Kinas svaga punkter, att inte ha en egen chiptillverkare i yttersta världsklass, för att med lämpliga tryck mot kroppen förmå Kina att dansa efter den amerikanska pipan.
TSMC har dock ställt som villkor för projektet att handeln med Kina, den största klienten, inte ska påverkas, men det kan ju komma att ändras i framtiden – frågan om Taiwan, TSMC:s hemvist, ligger också i korten.
Man kan förutse att denna teknoprotektionism kommer att fortsätta och intensifieras post corona, särskilt som pandemin har gjort USA extra stridslystet. Vi kommer att se ett allt större inslag av tillbakadragande av produktion från Kina i syfte att stärka den egna självförsörjningen av vitala delar i USA och Europa, och Kina kommer att agera på motsvarande sätt.
Kina kommer således att sälja av sitt allt mer osäkra amerikanska pappersinnehav och investera våldsamt i halvledarfabriker för att täppa till luckan, medan USA och EU kommer att säkra tillgång på sällsynta jordartsmetaller, grundämnen som är vitala för modern teknik och som Kina för närvarande har exklusivt monopol på, likväl som mediciner och andra komponenter som i dag ligger helt off-shore.
Världen kommer därför att polariseras ytterligare, och det går inte längre att se på saken som något annat än ett nytt kallt krig. Det kommer att innebära kraftiga fördyringar när vi återindustrialiserar och tar hem billig produktion från Asien, vilket i sin tur öppnar för kinesisk export – därav intentionen att angripa kinesisk elektronikindustri.
Universum bildades för 13.8 miljarder år sedan, och vårt solsystem formades för 4.6 miljarder år sedan. Jorden har således funnits under ⅓ av universums existens. Encelligt liv uppstod en halv miljard år efter jordens tillkomst, fotosyntetiska cyanobakterier efter 1.5 miljarder år, komplexa eukaryota organismer efter 2.5 miljarder år, flercelliga organismer efter 3.5 miljarder år, och svampar, växter och landdjur först efter 4 miljarder år under den kambriska explosionen.
Avancerat liv har således existerat här under 1/10 av jordens historia, eller 1/30 av rumtidens existens. Däggdjuren räknar blott 220 miljoner år av utveckling, primater 80 miljoner år, hominider 15 miljoner år, släktet Homo 2.5 miljoner år, och slutligen approximativt anatomiskt moderna människor 200 000 år. I behavioristisk mening är den moderna människan bara 50 000 år gammal, och har därmed funnits under 11 miljondelar av jordens existens, eller knappt 4 miljondelar av världsalltets tid.
Först för 16 000 år sedan hade människan tagit hela planeten i besittning, men visste ännu inget om dess beskaffenhet och dess relation till solsystemet i övrigt. Jordbruk och civilisation uppstod för 10 000 år sedan, vilket småningom gav upphov till skrift, matematik, astronomi och kunskapssökande i vidare mening.
För 500 år sedan hade vi ännu ingen tillförlitlig karta över hela vår planet, och först för 400 år sedan började vi avtäcka naturens fundamentala lagar. Kommunikation på avstånd med elektromagnetism är inte äldre än drygt ett och ett halvt sekel, medan insikten att Vintergatan bara är en galax bland många är yngre än ett sekel. Vi betvingade luften för drygt hundra år sedan, och kunde småningom även lämna planeten för första gången för ett halvsekel sedan.
Under femtio år, eller knappt fyra miljarddelar av världsalltets existens, har vi även lyssnat efter kommunikation utanför vår värld, utan resultat. Frågan är således: är vi ensamma, eller finns det andra avancerade civilisationer på andra världar, och i så fall varför finns inga spår efter dem? Vidare: om vi är ensamma, har det åtminstone funnits andra civilisationer, och kommer det att finnas andra?
En uppskattning av möjliga civilisationer kan här göras, men parametrarna är i många fall föga bättre än gissningar, även om dessa guesstimat blir mer tillförlitliga med mer kunskap: den allmänna uppfattningen är att universum sprudlar av liv, och att en del av det borde vara intelligent. Vi har till dags dato dock inte sett så mycket som en mikrob utanför vår egen planet, men vi vet samtidigt att livets primära byggstenar finns i ymnig mängd överallt i kosmos, och att liv av allt att döma uppstår relativt enkelt och snabbt när förutsättningarna väl finns.
Sådana förutsättningar ges, med den definition av liv vi känner till, vid förekomst av en stabil stjärna med en stenplanet i stabil bana runt stjärnan i den beboeliga zonen. Planeten måste vidare ha en egen satellit, som stabiliserar rotation och lutning, så att ett tempererat klimat kan existera. En atmosfär och ymniga mängder av vatten är andra förutsättningar, som dock är enkelt uppfyllda.
Tills nyligen kände vi inte till existensen av planeter utanför vårt eget system, men sedan 1988 finns över 2000 katalogiserade planeter i drygt 1500 system. En femtedel av sollika stjärnor har en planet av jordens magnitud i den beboeliga zonen, den närmaste bara 12 ljusår från oss. Givet att Vintergatan håller 200 miljarder stjärnor, innebär det den sannolika existensen av 11 miljarder potentiellt beboeliga planeter i vår egen galax, eller 10²⁰ potentiellt beboeliga planeter i hela universum; av praktiska skäl behöver vi dock inte bekymra oss om liv i andra galaxer.
Om bara en promille av dessa planeter uppfyller kriterier om stabil rotation, existens av atmosfär och förekomst av vatten, har vi 11 miljoner potentiella världar, där avancerat liv småningom kan utvecklas. Om bara en promille faktiskt utvecklar avancerat teknologiskt liv i vår mening, har vi ett guesstimat om 11 000 avancerade civilisationer, förmögna till såväl elektromagnetisk kommunikation som rymdfart.
Tidsaspekten gör emellertid att det är helt osannolikt att dessa civilisationer skulle utvecklas samtidigt med vår. Det kan skilja en miljon år, eller en miljard, eller flera, åt endera hållet, och därmed finns ingen gemensam temporal referensram i vilken kommunikation är möjlig.
Ytterligare en aspekt är hur länge en civilisation överlever, om den förmår sprida sig till andra planeter när dess primära existens är hotad, exempelvis av klimatförändringar, och hur benägen den är att förgöra sig själv, exempelvis i ett nukleärt krig. Även om det funnes miljontals kortlivade civilisationer, gör det väldiga tidsspannet att få av dessa skulle existera samtidigt.
Förekomsten av beboeliga planeter är kanske gynnsam, men förutsättningarna skulle inte vara identisk på en enda av dem. Även om ytgravitationen tenderar att ligga i ett behagligt intervall, skulle existerande biologi ge upphov till sjukdomar som kanske inte kan bemästras, likt hur kolonisatörer på vår jord har både drabbats av och förmedlat främmande mikrober.
Kolonisation av andra världar är inte bara besvärlig, utan även extremt kostsam. Endast en liten population skulle kunna förflyttas, och därmed skulle en ny värld behöva byggas upp under en relativt lång tid, under bibevarande av kunskap och samhällsstruktur. Bara förflyttningen av en population skulle ta över ett sekel, om vi antar en närbelägen kandidatplanet på 10 ljusårs avstånd och förmåga att färdas i 10 % av ljushastigheten. Antaget en livslängd av vår karaktär, skulle den koloniserande generationen vara född i rymden, och bara ha sekundär kännedom om verkligt liv i sin forna civilisation.
Givet att en civilisation kan ta flera språng till olika planeter, uppstår den uppenbara risken för planetär balkanisering, att civilisationerna glider ifrån varandra och utvecklas i olika riktning, likt nationer på planeter. Inte minst skulle olika förutsättningar på respektive planet generera en relativt snabbt evolutionär anpassning, och de tidigare arterna skulle glida ifrån varandra. Interplanetära krig är då en faktor som kan förgöra sådana civilisationer.
Omvänt skulle en federation av planetära civilisationer, givet att man överlever sina barnsjukdomar, relativt snabbt kunna populera stora regioner av en galax, eller till och med hela. Givet Vintergatans diameter om 100 000 ljusår skulle en fullständig utbredning kunna ske på en miljon år. Vad för slags civilisation skulle det vara, och hur futtig skulle inte vår framstå i en jämförelse?
I 150 år har människan röjt sin existens genom att skicka ut elektromagnetisk strålning i form av radiovågor. Vi har lyssnat efter motsvarande kommunikation från andra världar, men anledningen till att vi inte hör något torde bero på att bara en aningen mer avancerad civilisation inte sänder okrypterad information. Krypterad information skiljer sig inte från brus, och går därmed inte att urskilja. Inget säger heller att bara en aningen mer avancerad civilisation inte använder en annan kommunikationsform än radiovågor, i en för oss ännu oupptäckt teknik.
Givet att liv har en tendens att vilja expandera obegränsat tills alla resurser är uttömda eller åtminstone i jämvikt, ska man heller inte dra slutsatsen att en mer avancerad civilisation vill oss väl. I vår egen historia har vi trängt undan samtliga andra arter, och även tvingat folk i vår egen art till underkastelse. För en mer avancerad civilisation med långvarig förmåga till interstellär rymdfart är vi kanske inte mer värda än att visas upp på motsvarande ett delfinarium, som en underutvecklad art med viss primitiv förmåga.
Om vi inte lockas av tanken att bli motsvarande apor i en bur, eller slavar till en överlägsen livsform, eller rent av förintade som ohyra, ska vi kanske vara tacksamma för att vi ännu inte har blivit kontaktade, och frukta för vad som kan hända när våra okrypterade radiovågor slutligen fångas upp av en mer avancerad civilisation. Än så länge har ekon av jordens musik och politik bara tillryggalagt en dryg procent av galaxens räckvidd, men det kan vara tillräckligt.
Tågkrisen i Sverige rullar vidare, med kraftigt eftersatt underhåll, undermålig tågpark samt en ytterligt sömnig politik som likt allt annat går i långbänk. Per definition har Sverige redan höghastighetståg, med vilket menas tåg som färdas i minst 200 km/h, men det är på ett fåtal sträckor och med sedvanliga stopp i trafiken; förseningar är regeln, inte undantaget.
Både den forna borgerliga regeringen och den installerade rödgröna efterträdaren har visat intresse för att komma till rätta med existerande problem, samt bygga snabbtåg längs vissa nyckelsträckor. Problemet är som alltid budgeten, inte minst då Sverige är ett glesbefolkat land.
Alternativet att utveckla egna tåg lär i detta perspektiv bli allt för kostsamt, och det samma gäller även att importera teknik från länder som Tyskland och Japan. Tekniken är förvisso förstklassig, men prislappen är därefter.
En bättre lösning vore att rikta blickarna mot Kina, som numera opererar höghastighetståg på en sammanlagd sträcka som överstiger hälften av världens samlade höghastighetstrafik. Kina är en relativt ny spelare på marknaden, men har haft en explosiv utbyggnad, och har dessutom i sina avtal med leverantörer av tidiga höghastighetståg tillgodogjort sig rätten att använda tekniken.
Världens snabbaste höghastighetståg finns således i Kina, nämligen maglevtåget i Shanghai mellan flygplatsen och citykärnan, med en operativ toppfart kring 430 km/h. Den breda utbyggnaden av höghastighetståg på konventionella spår över betydligt längre sträckor ger tåg av klass CRH380 som har en operativ hastighet mellan 250 och 380 km/h, med 300 km/h som en typisk snitthastighet. Den verkliga toppfarten är nära 500 km/h under optimala förhållanden.
Och det är således en njutning att resa med sådana tåg i Kina. Sträckan mellan Tianjin och Wuxi eller Beijing och Shanghai tar drygt fyra timmar, med god komfort, tyst gång och närmast obefintlig skakighet. Det är dessutom extremt billigt, och tåget är därmed en avgjord konkurrent till inrikesflyget. Till yttermera visso är tågstationerna synnerligen rymliga, och liknar faktiskt mer flygplatser, något som får exempelvis Stockholms centralstation att se ut som ett övervintrat bygge från 1970-talet.
Kinesiska höghastighetståg är punktliga på minuten när, och man har god kontroll över människoströmmen. Det är därför tågen kan passera genom stationer i full hastighet, en syn som är närmast overklig och som har gett upphov till smeknamnet «bullet train». Säkerhetsarrangemangen för passage in till stationer kan förefalla något överdrivna, men å ena sidan är sådana höghastighetståg ett klockrent terroristmål, och å den andra slipper man drivande klientel och ficktjuvar på stationerna.
Flera länder investerar redan i kinesiska snabbtåg, bland annat USA, Turkiet och Argentina. För Sverige vore en sådan investering mest kostnadseffektiv, och även den modell som snabbast skulle kunna implementeras i verkligheten.
Då ännu ett år går mot sitt slut kan det finnas anledning att närmare betrakta bakgrunden till tideräkningen. Vår nuvarande kalender har en lång och brokig historia, med synligt ursprung i det framväxande romerska imperiet från 700-talet f.v.t., men är i själva verket av ännu äldre grekiskt och ytterst sumeriskt arv. Själva ordet kalender stammar från latinets kalendae, med betydelse första dagen i månaden.
Månad är i sig en avledning från måne, och månens olika faser har därmed utgjort en naturlig astronomisk tidsmätare i många kulturer, alltjämt så i den muslimska. Problemet med en renodlad månkalender är att årets 365 dagar inte motsvarar ett heltal av fulla månfaser, och att kalendern därmed förskjuts cirka elva dagar varje år, vilket får anses vara en betydande glidning: ett helt kalenderår per 33 år.
Senare kalendrar har därför kommit att nyttja både solen och månen för en fastare och mer exakt indelning av året. Den mest primitiva formen utgörs av den tidiga romerska kalendern, som tar årets början i vårdagjämningen och därefter räknar upp tio månader med 30 eller 31 dagar: martius, aprilis, maius, iunius, quintilis, sextilis, september, october, november, december, där månaderna fem till tio helt enkelt är talbaserade namn.
Dessa tio månader utgjorde 304 av årets dagar, och vintermånaderna fann man således ingen anledning att bestämma noggrannare. År -712 sägs kung Numa Pompilius ha reformerat kalendern genom att lägga till månaderna ianuaris och februaris i slutet av året, samtidigt som antalet dagar i månaderna varierades i endera 29 eller 31, en eftergift för vidskepelsen att udda tal är särskilt goda. Februaris fick dock 28 dagar som kontrast, kanske för religiösa ändamål.
Numa Pompilius kalender fick därmed 355 dagar istället för tidigare 304. För att hålla kalendern någorlunda i trim infogades emellanåt skottmånaden mensis intercalaris efter den 23 februaris, vilket gav ytterligare 22 dagar utöver februaris återstående fem. Religiösa skäl stod naturligtvis för komplikationerna, och även för att årets startpunkt småningom flyttades till ianuaris, efter den tvåhövdade guden Ianus, vars två ansiktshalvor delar tiden i förflutet och framtid.
År -45 träder Julius Caesar in i handlingen med ytterligare reformer av kalendern, som nu får 365 dagar, där antalet dagar i månaderna alternerar mellan 30 och 31, med undantag för februari, som alltjämt har 28 dagar, det vill säga den indelning som används in i vår tid. Februaris fick även en skottdag vart fjärde år för att kompensera för att året inte är exakt 365 dagar, i praktiken en dubblering av 24 februaris enligt tidigare mönster. Skottmånaden avskaffades samtidigt.
De 365.24 dagar som den nya kalendern gav året motsvarar en förskjutning om tre dagar per 400 år, vilket är anledningen till att vår Lussetradition, som ursprungligen firas vid vintersolståndet som en del av julfirandet, inträffar 13 december i kalendarisk mening. Flera sådana anomalier gav senare upphov till den gregorianska kalendern, som modifierade antalet skottdagar för att göra kalendern mer exakt.
Caesars gärning var här att frångå den religiösa kontexten för mer administrativa syften och göra kalendern mer pålitlig. Kalenderåret försköts även 67 dagar för att kompensera för tidigare slarv med skottmånader, varvid vintersolståndet kom att bestämmas till den 25 december, en del av upphovet och orsaken till julen. Den femte månaden quintilis ändrade sedermera namn till iulius (-43, efter Caesar), medan sextilis blev augustus (-7, efter kejsaren med samma namn). Därmed var dagens ordning i huvudsak fastställd.
Biskopen av Rom Gregorius XIII fann sig dock bekymrad över att den kristna påsken ständigt blev förskjuten i förhållande till den av första kyrkomötet i Nicaea år 325 fastställda ordningen att påsken ska infalla vid den första fullmånen efter den 21 mars, som det året utgjorde datum för vårdagjämningen. Vi observerar här att en förskjutning om tre dagar sedan kalenderns början redan förelåg år 325, och att romarnas bestämning av vintersolståndet till den 25 december i praktiken därför resulterade i att vintersolståndet inföll den 22 december enligt 325 års kalender.
Biskopen av Rom lät därför ge i uppdrag åt matematiker att fastställa en mer precis kalender, och resultatet kungjordes i bullan Inter gravissimas 24 febrauri 1582. Aloysius Lilius och Christopher Clavius är de egentliga arkitekterna bakom reformen, även om den bär påvens namn, med följande egenskaper:
korrektion av kalendern med hänsyn till en vårdagjämning bestämd till den 21 mars, vilket ger ett hopp om tio dagar med början den 5 oktober 1582 fram till den 15 oktober 1582 (Sverige antog den gregorianska kalendern 1753, vilket gav ett datumsprång om 11 dagar: 13 december blev då 24 december)
färre skottår för att göra kalendern mer precis, nämligen genom att hela århundraden ej delbara med 400, exempelvis åren 1700, 1800 och 1900, ej längre utgjorde skottår
skottdagen befästes till den 29 februari, vilket hade varit norm sedan högmedeltid
Året blev därmed 365.2425 dagar istället för tidigare 365.25, en skillnad om 20 ppm eller 0.02‰, vilket verkar obetydligt men som ger märkbart ackumulerad effekt över längre tid. Även den gregorianska kalendern är i detta avseende approximativ och i behov av manuell justering, och kan heller aldrig bli helt exakt då jordens rotation inte är konstant, men har ändå en för de flesta tillämpningar adekvat precision. Vetenskapligt exakta korrigeringar av referenstid (skottsekund) i atomklockor kan göras utan hänsyn till kalenderns betydligt grövre tidsformat.
Gregorius reform av kalendern var välbehövlig, men skedde förstås av fel orsak, nämligen omsorg om en viss religiös högtid, därtill godtyckligt bestämd till ett visst redan förskjutet datum. I grunden kvarstår även hela den romerska religiösa strukturen med romerska gudar och romersk talmystik. Nog skulle kalendern kunna raffineras än mer?
En kalenderreform kan emellertid inte avvika allt för mycket från invanda mönster, och måste också åtgärda de problem som är förknippade med den gregorianska kalendern. Till dessa problemfält hör:
religiöst ursprung, exempelvis för årtalens bestämning relativt en religiös profet som merparten av mänskligheten inte har någon koppling till
dagjämningspunkter och solstånd ur fas med månadernas början
ojämna kvartal omfattande mellan 90 och 92 dagar
oregelbunden distribution av dagar i månaderna
svårigheter att beräkna veckodag för givet datum
Den fixpunkt mot vilken vi räknar årtal härstammar från Dionysius Exiguus, som behövde en referenspunkt för sina påsktabeller. Det julianska systemet att använda eradatering medelst konsuler var alldeles för otympligt, varför Dionysius år 525 etablerade systemet att datera kalenderår relativt den kristne profeten Jesus förmodade födelseår (i själva verket år -3, vilket ger upphov till en förunderlig rekursion). Sedan 800-talet är detta bruk etablerat i praktiken.
Här kan man omedelbart notera att det knappast låter sig göras att bestämma en ny fixpunkt, dels eftersom man svårligen kan rubba ett så inarbetat system, dels då det inte finns någon objektivt neutral kandidat för ett annat origo. Möjligen skulle man kunna nyttja holocen era som begrepp för att lättare kunna hantera årtal under mänsklighetens historia, men det är ju då bara fråga om en linjär förskjutning av samma system.
Istället behålls denna inarbetade datumreferens, men den avsakraliseras till formen vår tid eller allmän tid, så att den är neutral och inklusiv för hela mänskligheten. Samtidigt måste origo självt i form av år noll inkluderas för att ge systemet en mer matematiskt nöjaktig form, på samma sätt som i den vedertagna datumstandarden ISO 8601. Det innebär att årtal «före kristus» subtraheras med 1 och negeras för att få korrekt form: 46 «f.kr.» blir då -0045, eller -45 i löpande stil, alternativt uttryckt 45 f.v.t.
Den gregorianska kalendern är en renodlad solkalender, där indelningen i månader är en historisk rest; månens faser har inte längre något linjärt samband med kalendern. Men indelningen är samtidigt etablerad och ungefärligen i överensstämmelse med månens cykler, varför det finns anledning att behålla formen.
Man kan här notera att 365 dagar är svårt att dela på ett för ändamålet vettigt sätt, ty 365 = 5 x 73 ger ingen bra kalender. I och för sig är 365 = 13 x 28 + 1, varför man skulle kunna tänka sig 13 månader med exakt 28 dagar vardera, plus en extra dag, men det förutsätter då att man ändrar antalet månader till 13, som inte medger kvartalsindelning.
Istället har vi 365 = 4 x 91 + 1, med jämn kvartalsindelning i 91 dagar vadera. Detta kan åstadkommas med 31, 30 och 30 dagar för i varje kvartal ingående månad, vilket upprepas regelbundet för varje kvartal. Vidare är 91 = 7 x 13, varför varje kvartal har exakt 13 veckor (och varje år alltid 4 x 13 = 52 veckor). En extra dag förläggs efter årets sista dag den 30 december, och den saknar veckodagsbestämning för att göra kalendern ständig, det vill säga med samma utseende varje år. En likaledes veckodagslös skottdag skjuts i förekommande fall in efter den 30 juni, enligt redan etablerade principer.
Detta är i princip världskalendern, så som föreslagen av Elisabeth Achelis år 1930, i sin tur en modifikation av Gustave Armelins kalender från 1887 samt L.A. Grosclaudes kalender från 1910. Månadsnamn och veckodagsnamn kan här förstås ha nationell eller kulturell bestämning, och bör inte återges normativt i en standard, utan refereras på sedvanlig numerär form. Följande egenskaper föreslås här också för denna reformerade universalkalender:
veckans första dag motsvarar vår måndag, vilket överensstämmer med ISO 8601 och majoriteten av världens uppfattning
årets första dag är av samma skäl en måndag (motsvarande), liksom varje nytt kvartals första dag
kalendern förskjuts så att vintersolståndet motsvarar den 1/1, det vill säga en normalisering av solståndens och dagjämningarnas datering (Marco Mastrofini framkastade tanken redan 1834)
sekvensen 31, 30, 30 för månader i varje ingående kvartal är att föredra för att ge 31 december status som veckodagslös nyårsafton och 31 juni rollen som skottdag, ty i annat fall har vi irreguljära datum i form av den 32 juni respektive 32 december
Givet att kalendrar har reformerats tidigare i historien, erbjuder det inget principiellt motstånd att göra ännu en justering, denna gång i sekulär riktning. Motiven för tidigare reformer har numera ingen giltighet, samtidigt som behov finns av en värdeneutral global kalender. Religiösa invändningar mot en sådan reform saknar värde, då ingen religion kan tala för hela mänskligheten, och då religionen ändå använder sina egna liturgiska kalendrar för religiösa ändamål. Vidare används redan traditionella kalendrar, som exempelvis den kinesiska lunisolarkalendern, flitigt som komplement till den internationella administrativa kalendern.
Den universella kalender vi här skissar anger inga högtidsdagar eller särskilda dagar, med undantag för solstånden, dagjämningspunkterna, nyår och skottdagen, varför lokala och nationella kriterier avgör vilka kulturella eller andra tilldragelser som är föremål för firanden av olika slag. Här ser man för svenskt vidkommande förhoppningsvis en utveckling mot individuella ledighetskonton samt en grunduppsättning tämligen sekulära och politiskt neutrala helger i kalendern.
Tidigare försök att genomföra en sådan kalenderreform har stupat på religiöst motstånd, inte minst i det religiöst inpyrda USA. Men i takt med att sekularisering och globalisering vinner terräng ökar incitamentet för att standardisera en sådan enkel kalender, samtidigt som det religiösa motståndet blir mindre relevant. Det torde egentligen bara vara en tidsfråga innan det blir mer eller mindre självklart med en kalenderreform, för att den förenklar så oerhört mycket, inte minst för näringsliv och offentlig förvaltning.
玉兔 (Yùtù) eller jadekaninen har mjuklandat (软着陆, ruan zhuolu) på månens yta, närmare bestämt i Regnbågsbukten (虹湾, Hongwan) i övre vänstra kvadranten från jorden betraktat. Eller egentligen heter farkosten 嫦娥 (Chang’e) 3, men själva månbilen är uppkallad efter den mytologiska kanin som tillsammans med mångudinnan bebor vår satellit.
Det är första gången sedan 1976 som människan bryr sig om månen, ty de tidigare rivalerna under kalla kriget, USA och Sovjetunionen, utövade en rymdkapplöpning främst som ett led i nationalistisk och imperialistisk strävan makterna emellan, i den militära kapprustningens namn. Sedan Sovjetunionen imploderade har USA satsat allt mindre på sitt rymdprogram, och privata krafter har numera tagit över de kommersiella uppskjutningarna.
Därför är Kinas återupplivning av rymdforskningen ytterligt välkommen, och det är naturligtvis för kineserna ett ögonblick av ofattbar stolthet att kunna mäta sig med de främsta makter jorden har skådat. Kina är på god väg att etablera sig som en forskningens och teknikens andra supermakt efter USA, och småningom kan man måhända också ta ledning på området.
Kina är att gratulera för denna enastående prestation, och vi ser fram emot vad jadekaninen Yutu kan leverera under kommande månader, liksom vad Kina kan göra i framtiden. 中国探月 (Zhongguo tanyue) eller Kinas månutforskning syftar till att med Chang’e 4 utöka forskningen på månens yta, och med Chang’e 5 även ta med prover hem till jorden. Runt 2025 väntar även bemannade expeditioner.
