Kategori: Teknik

Kategorier
Europa Kina Politik Teknik USA

Nyktra till om Kina

I runda slängar nittiofem procent av alla solceller i Europa är tillverkade helt eller delvis i Kina, vilket ställer Bryssel inför ett dilemma: antingen uppfyller man klimatmålen, eller så skyddar man europeisk industri till priset av långsammare och dyrare grön omställning.

Samma frågeställning gäller för övrigt vindturbiner och nu även elbilar, där unionen fruktar att Kina på samma sätt som för solceller kommer att köra över den inhemska produktionen. Solceller från Kina betingar hälften så mycket i pris till samma kvalitet som europeiska, med resultat att europeiska tillverkare får klubba igen eller flytta till USA, där man har tariffer riktade mot Kina.

Miljöskurkarna i Washington har alltså redan valt protektionismens väg, och har således även handelshinder för kinesiska elbilar och en lång rad andra produkter, samtidigt som man undan för undan förbjuder alla kinesiska bästsäljare från Huawei till Tiktok med hänvisning till «nationell säkerhet», samt förstås även har omfattande exportkontroll under samma motivering, men med verklig avsikt att sakta ned Kinas framfart.

Kinesiska solceller dominerar stort.

Det finns för all del en lång rad kinahökar även i Europa som vill följa i jänkarnas spår, men det innebär då med automatik att Bryssel kan hälsa hem avseende klimatmålen. Man kan inte både ha och äta kakan, vilket motiverar den inledande frågeställningen.

Även om man skulle införa tariffer och andra handelshinder, skulle det knappast hjälpa. USA:s omfattande ekonomiska krigföring har reducerat den kinesiska tillväxten med högst en procentenhet, samtidigt som man själv drabbas hårdare av reciproka tariffer – konsumenterna får pröjsa i sista ledet när kinesiska varor blir dyrare, utan att man avhjälper problemet med negativ handelsbalans.

Världen är nämligen så mycket större än Västvärlden, och Kina har förstås omfattande handel med övriga Asien samt med Afrika och Latinamerika, där behoven av att bygga ut infrastruktur och energisystem är stora. Kina kommer därför att fortsätta dominera grön teknik på global nivå, medan EU mest skjuter sig själv i foten – eller ska vi kanske säga huvudet?

Inte heller USA kan i längden hålla den kinesiska anstormingen borta avseende batterier, vindturbiner, solpaneler eller för den delen elbilar, givet att man ändå har antagit vissa klimatmål. Man kan kanske agera vägbula under en kort tid, men i längden kan man inte neutralisera Kina så som man tidigare gjorde med Japan under 1980-talet.

Ty detta är bara första vågen, som kommer att följas av än fler. 2015 sjösatte Beijing projektet 中国制造2025 (Zhongguo zhizao erling-erwu) eller Made in China 2025, med särskild tonvikt på ett antal nyckelområden, som grön teknik, elbilar, materialteknik, AI och andra teknikgrenar. Det är den satsningen som nu ger sådan våldsam avkastning, och den följs av ett antal andra projekt i samma anda.

Quand la Chine s’éveillera, le monde tremblera.

Medan Kina ser framåt och satsar på forskning och utveckling, tycks Europa hellre vilja krypa in i skalet för att skydda sin gamla efterblivna fossilindustri. Det är dömt att misslyckas, och leder med automatik till att vi halkar än mer på efterkälken.

Man klagar på att Kina har subventionerat projekten i Made in China 2025, och att man därmed konkurrerar ut europeiska tillverkare på ojämlika villkor. Men det enkla motdraget är förstås att på samma sätt stödja den egna industrin med lämplig industripolitik, vilket man redan gör på ett antal områden, inte minst miljöteknik – eller Airbus, för att ta ett annat exempel.

Åttiotalet är över och Reagan och Thatcher är båda döda. Man kan helt enkelt inte förvänta sig att Kina ska operera under europeiska dogmer och «regler», utan man får anpassa sig till världen så som den faktiskt är. Vill vi ta fajten med Kina finns inget annat val, och det är hög tid att nyktra till och sluta lyssna på det imbecilla grupptänket från kinahatarna.

Störtfloden av kinesiska solceller, elbilar och en lång rad andra produkter går inte att förhindra, men vi kan i alla fall bjuda bästa möjliga motstånd genom att vässa vår egen industri maximalt istället för att låta den dö i en skyddad verkstad som i forna östeuropeiska stater.

Snart givet inslag på vägarna (exklusive 车模).
Kategorier
Europa Kina Kultur Liberalism Teknik USA

Döda Tiktok – för Trumps skull

Först skärmlås för barn, och nu förbud för Tiktok. Liberaaalerna i Folkpartiet, till vilka Judeborgspostens knasiga ledarskribenter måste räknas, förnekar sig aldrig när det gäller att peta i de mest elementära friheter medelst social ingenjörskonst på statlig nivå.

Sägas ska att man har fått idén från det Amerika där verklig yttrande- och informationsfrihet ändå finns, till skillnad från i Sverige och Europa, där traditionen alltid har varit att förbjuda det makten ogillar. Ett förslag ligger färdigt i kongressen att rösta om under morgondagen, och Sleepy Joe har sagt sig vara beredd att skriva in förslaget som lag.

Därmed skulle man mucka med en fjärdedel av amerikanska väljare, varav många har Tiktok som försörjningskälla. Det är nog ingen bra idé, utöver att man utmanar konstitutionens första tillägg. Högsta domstolen kommer givetvis att riva upp en sådan lag.

En oväntad utveckling härvidlag är att Trump har tagit Tiktoks parti i frågan, nämligen för att han anser att appen ändå balanserar det skadliga inflytande Zuckerschmucks Facebook – «folkets fiende» – har över demokratin. Minns att Trump blev utslängd av såväl Meta som Twitter under sin tid som president.

Om en lag att förbjuda Tiktok – eller att tvångsförsälja appen – införs gynnar det således omedelbart Trump i presidentvalet. Detta trots att Trump själv inledde aggressionerna under sin mandatperiod, om än som en del av en allmänt kinafientlig strömning med tentakler i Europa och Sverige.

Kommunistpartiets nytta av detta slags information är nog tämligen begränsad.

Argumenten för detta konstitutionsvidriga agerande är emellertid svaga, för att inte säga obefintliga. Man menar att «kommunistpartiet» medelst Tiktok har en källa för insyn och påverkan, men Bytedance (字节跳动 / Zijie tiaodong) är alltså ett privat företag med separat verksamhet i Väst – i Kina heter appen Douyin (抖音) och har en helt annan profil. Servrarna står i USA, inte i Kina.

Samtidigt vet vi att samtliga amerikanska «tech»-bolag (teknikföretag) är under insyn av NSA och andra amerikanska myndigheter, och att de deltar i den världsomspännande amerikanska informationsinsamlingen. Det är därför en märklig variant av the pot calling the kettle black, då den amerikanska skurkstaten är den enda entitet som med visshet har påvisats bedriva spioneri medelst telefoni och internet.

Det privilegiet vill man behålla, vilket är den egentliga orsaken till att man angriper kinesiska telekomföretag som Huawei och appar som Tiktok, entiteter som inte står i NSA:s och CIA:s tjänst och därmed inte kan nyttjas för informationsinsamling. Teoretiskt skulle sådana förstås även kunna nyttjas av Kina, men symptomatiskt nog har man aldrig kunnat fastslå något sådant i utrikes verksamhet – Kina har inte samma hegemoniska ambition som USA att dominera världen.

Visst blir du avlyssnad och utsatt för påverkan – men inte av Kina.

Zhongnanhai ser istället angreppet som ytterligare ett slag mot kinesiskt näringsliv medelst godtyckliga förbud av olika slag för att hämma Kina. Av det skälet kommer man att instruera Bytedance att inte låta tvångsförsälja verksamheten i fall lagförslaget blir verklighet, utan att dra sig undan den amerikanska marknaden och därmed låta de politiska konsekvenserna ha sin gilla gång – medan jänkarna hellre vill lägga rabarber på appen.

Ytterligare ett skenargument som framförs i debatten är att amerikanska tjänster är «förbjudna» i Kina, men så är förstås inte fallet. Cwejman och liberaaaler på både denna och den andra sidan pölen kan inte visa upp någon sådan kinesisk lag, eftersom en sådan inte finns.

Tvärtom är alla amerikanska bolag välkomna att bedriva verksamhet i Kina, men det är förstås under de villkor och de lagar som gäller där, på samma sätt som Tiktok är underställt amerikansk lag i USA. Det kunde inte vara mer självklart, men för USA är dessa appar och tjänster samtidigt ett slags kulturella murbräckor med vilka man vill utöva inflytande annorstädes utan att behöva bry sig om lokala lagar – the pot calling the kettle black igen.

Man kan således inte förbjuda Tiktok utan att begå dödligt våld mot den egna västliga ideologin och de förutsättningar som definierar den liberala demokratin, alldeles oaktat hur Kina hanterar sitt sociala medielandskap. Men just härav vore det kanske faktiskt en riktigt god idé att löpa linan ut, och låta det korrupta Väst falla på eget grepp. Om det leder till att Trump vinner valet är det kanske ändå värt priset.

Storebror i Washington ser dig i varje ögonblick.
Kategorier
Europa Kina Teknik USA

Lianghui

Årliga plenarsessioner i Nationella folkkongressen respektive Kinesiska folkets politiskt rådgivande konferens fortskrider en smula i skuggan av det israeliska folkmordet i Gaza, den molande konflikten i Ukraïna samt lokala nyheter som den svenska Nato-anslutningen. Det kan samtidigt passa Kina ganska bra att få operera i kulisserna ett tag.

Sessionerna – Lianghui (两会, två konferenser) – har i själva verket fokus på sådant inrikesgods som inte är så intressant för en utrikes åhörarskara, som skola och minoritetspolitik. Men det är också ett tillfälle för Partiet att presentera den fortsatta inriktningen samt låta sig intervjuas i allehanda frågor.

Signaler som emanerar från Beijing är således att man ämnar upprätthålla samma mål om fem procents tillväxt även under 2024, vilket givet de turbulenta omständigheterna är en ambitiös målsättning. Försvaret erhåller en sjuprocentig uppräkning, men ligger ändå stabilt under två procent av BNP, och man når alltså inte upp till Nato-standard ens om man räknar in dolda summor till ytterligare en tredjedel.

Befrielsearméns budget är beskedlig.

I kontext utgör den kinesiska försvarsbudgeten en tredjedel av den amerikanska, eller kanske runt hälften med köpkraftsjustering. Omvänt är den av samma dimension som den samlade budgeten i Indien, Japan, Sydkorea, Australien och ytterligare tolv länder i regionen. Man bör förstå det som att Kina är en betydande regional militärmakt, men inte en global.

Uttryckt som andel av statens utgifter rör det sig om under fem procent, i kontinuerligt sjunkande trend. Det är betydligt mindre än de flesta grannländer, utöver Japan, och indikerar alltså inte någon betydande upprustning utan en stabil ordning, i kontrast till mediespinnet om Kina som en «aggressiv» militärmakt.

Kina bygger ett fjärde hangarfartyg, meddelades under Lianghui.

Nej, Kinas fokus är och förblir ekonomin, mer precist den teknologi som allt mer utgör fundament. Innovationer och satsning på forskning och teknisk utveckling är således kärnan i budskapet, i syfte att ta sig förbi de hinder som amerikansk exportkontroll utgör. Kina har för avsikt att bli självförsörjande i sådana delar där man ligger efter, som avancerad halvledarteknik.

Men en given konsekvens av det är att Kina därmed inte bara kommer ikapp, utan även går förbi och småningom blir en ledande halvledarmakt, med förmåga att konkurrera ut resten av fältet givet sin blotta storlek och andra fördelar i form av logistik och produktionskapacitet. USA skjuter sig därför i foten genom att på så sätt stimulera Kina till avancemang, i utbyte mot att kunna sinka nationen under en kortare tid – därav fem procent i tillväxt snarare än kanske sju eller åtta.

Ytterligare hinder utgörs av amerikansk och västlig merkantilism med tariffer och andra vägbulor för kinesisk export, exempelvis av elbilar, Det heliga klimat sägs vara av största vikt för Bryssel, men tydligen inte till priset av att låta Kina «invadera» Europa med solceller, vindturbiner, elbilar och annan grön teknik där man är världsledande och fullständigt dominerande.

Ett är säkert, nämligen att kinesisk teknik kommer att dominera vår vardag i en snar framtid.

Man kanske har en poäng i att Kina måste öppna sin marknad mer, men i grunden är denna «avglobalisering» skadlig för alla parter, inte bara för Kina. Det är en «lose-lose-situation», där vi i Europa kommer att dra det allra kortaste strået, eftersom vi är fullständigt beroende av export för vår välfärd och inte självförsörjande i den grad som USA och Kina är. Ty Kina kommer naturligtvis att svara på sådana handelshinder med reciproka medel, varvid tysk industri drabbas hårt.

USA kunde ta hål på den japanska ekonomiska utvecklingen och neutralisera den japanska halvledarbranschen med ungefär samma medel som man i dag riktar mot Kina, om än med annan retorik. Men Kina är så mycket större och mer betydande än Japan, och har med sin dominans i produktionskapacitet och monopolställning kring vissa nyckelprodukter en helt annan förmåga att bjuda motstånd.

Därför går Kina segrande ur striden, men möjligen med en viss bitterhet och fientlig inställning till Väst. Det skulle gynna oss (och dem) mer med fortsatt öppenhet och samverkan, istället för «konkurrens» i skilda system och med omåttligt fulspel. Global handel och annat utbyte är win-win, och vår kaka blir därför inte mindre för att Kinas växer – tvärtom.

Säkert är även att Kina består intakt i kulturell mening, oavsett andra förändringar.
Kategorier
Politik Teknik

Infrastrukturutvecklingsland

Ur spår är den svenska järnvägen, bildligt och bokstavligt. Dels har vi ett stort nät av enspåriga järnvägar för gods- och persontransport, med omfattande störningar när ett tåg spårar ur eller på annat sätt havererar. Detta har i dagarna accentuerats på Malmbanan, där ett urspårat tåg blockerar framfarten och genererar dryga förluster för det stora gruvbolaget.

Vidare dras persontrafiken med omfattande och latenta förseningar, inalles 9 000 under 2023, enligt en granskning i statsmedier. På samma sätt som för godstrafiken ger det negativa följdeffekter för såväl näringslivet som enskilda individer, och den usla punktligheten är ett gott mått på den svenska järnvägens förlamande ineffektivitet.

På en skala från noll till sju i järnvägsinfrastrukturkvalitet (2019) tronar länder som Japan i topp med 6.8, följt av Schweiz, Sydkorea, Singapore och Nederländerna. Sverige hamnar på plats 39 med 4.0 i poäng. Till och med Ukraïna och Indien har bättre kvalitet i sina järnvägsnät.

Till yttermera visso är svenska tåg långsamma, eftersom den politiska tåglångbänken blockerar varje ansats till satsning på moderna tåg. Tidö-regimen agerar särskild bromskloss genom att helt och hållet strunta i saken, eftersom man inte «tror» på tåg som transportmedel.

Det brukar heta att vi är för glesbefolkade, men det än glesare Finland har inte haft några problem att bygga höghastighetståg, och återfinns på plats sju i världsrankingen. Man nämner även att höghastighetståg inte bär sig själva, men man måste alltså räkna in de indirekta effekterna på både vinst- och förlustsidan för att motivera en sådan infrastruktursatsning.

En komplicerande faktor är vidare att man tvunget ska bygga sådan räls och tågset i svensk regi, vilket med automatik ger dyra och oprövade lösningar som tar lång tid i anspråk att realisera. Hade man inte haft en osund allergi kring Kina, skulle man alltså enkelt kunna importera både räls och tåg till en betydligt billigare peng, eller möjligen konsultera japansk eller tysk expertis för ett drygare courtage.

Det finns ingen motsättning mellan tåg, flyg och bilar, utan samtliga transportsätt kompletterar varandra alldeles utmärkt, och tåg har i detta sammanhang sin bestämda nisch. Sverige måste få tummen ur ändalykten och komma ur sin patetiska roll som efterblivet infrastrukturutvecklingsland.

Kategorier
Kultur Liberalism Politik Teknik

AI-yttranden är också fria

Artificiell intelligens har seglat upp som vår tids stora buseman, jämte islamistisk terrorism, det kinesiska «hotet» samt förstås Ryssland. Bortglömt är dock numera virus och pandemier, som har dräpt och kommer att dräpa fler än alla dessa entiteter sammantaget, och mänskligheten fortsätter att föröka sig och breda ut sig just som ett virus, med allt vad det innebär i fråga om artdöd och överexploatering av planetära resurser.

Nog för att det finns verkliga hot – som amerikansk revanschism under nationens kontinuerliga förfall – men AI hör inte till dem. Dels kan det knappast karakteriseras som generell intelligens i någon mening, utan är snarare hallucinatoriska robotar vars förmåga begränsas till hjälpredans. Det är ett effektivitetsverktyg i mängden, en kontinuerlig evolution av tidigare utveckling snarare än en omdanande revolution.

Oro har uttryckts för att AI kommer att nyttjas under valkampanjer för att sprida påhittade bilder och videor av politiska kandidaters tal och annan handel och vandel, och det är självklart att verktyget kommer att användas för sådana ändamål. Djupfejk har funnits under en längre tid utan att riktigt övertyga, och med nyare diffusionsmodeller som Sora (空, himmel) blir det var mans assistent och förstärkta videofilter.

Framtidens journalistik kan lika gärna bedrivas av AI som förprogrammerade människor under en given agenda.

Mest högljudda i frågan är emellertid traditionella kommers- och statsmedier i huvudfåran, gammelmedier som tror sig vara något slags sanningssägare och neutrala informatörer, men som i själva verket är betydligt farligare än den värsta av AI-modeller. Nämligen för att den «intelligens» som styr urval och presentation av nyheter och debatt under redaktionell agenda är samma slags förvrängning av verkligheten som AI kan nyttjas till.

Skillnaden är emellertid att de flesta kan genomskåda fiffiga och uppseendeväckande AI-klipp, medan betydligt färre har förmåga att se igenom propagandan med fejknyheter som dagligen strömmas ut över den blåögda populasen. Det hjälper knappast att debatten och flödet likriktas av medieoligarker i allt trängre koncentrat under samma ensidiga agenda.

Man ska dock nog se det som ännu ett högljutt rop på hjälp om att under lagstiftning bevara grindvaktsprivilegiet för fejkmedier. Symbiosen med den politiska klassen gör att system- och etablissemangsnära medier numera inte granskar makten på allvar, utan är en del av den och mest utgör dess megafon. Tillsammans med de politiska kompisarna vill man därför reglera AI och allt annat som hotar hävdvunna privilegier, som utländska försök till påverkan (minus Voice of America och dylikt förstås!).

Politik är ett yrke vars främsta redskap är lögnen och vars kännetecken är det oredliga dravlet. Politiker kan därför med fördel ersättas av artificiella diffusionsmodeller.

Men i en «liberal demokrati» är och förblir yttrandefrihet den fundamentala grundbulten för debatt och informationsspridning, och den friheten har ingen som helst bäring på ett yttrandes grad av sanning, godhet eller nyttighet (enligt någon självutnämnd bedömare), utan omfattar alla slags yttranden, inklusive sådana som emanerar från artificiell intelligens eller Kreml.

Det har alltid varit möjlighet att prångla ut vrångbilder, och det har gjorts med finess av sådana som Anders Lindberg vid Aftonbladet och andra ledarskribenter, vars hallucinatoriska smörja har föga med verkligheten att göra, utan mest faktiskt liknar AI:s diffusionsmodeller. Just ledarskribenter är därför de de första att ersättas av dessa textmodeller vad det lider, då de är särskilt tränade och skickade i att producera rappakalja enligt välkänt och reproducerbart mönster.

AI eller inte gäller alltjämt och kommer att gälla än mer i framtiden, att populasen behöver medietränas i att konsultera ett flertal källor och att inte förväxla mediers försanthållande med objektiv sanning. De allra flesta medier har nämligen inte till uppgift att presentera das Ding an sich, utan att förmedla en viss världsbild, att påverka allmogen i någon politisk riktning i fråga om allt från klimat till Kina.

Kreti och pleti ska programmeras till att omfatta rätt slags åsiktspaket, attityd och världsbild, enligt stats- och kommersmediers mallar.