Med en kinahatande press får man ett kinahatande folk. Statstelevisionen meddelar att sjuttio procent av svenskarna är negativt inställda till Kina, enligt en undersökning av Pew, vilket alltså beror på att man utsätts för höggradigt negativt kampanjande från medier.
På sin höjd någon promille förstår språket, och kanske någon procent har djupare erfarenhet än turism i landet. Mot vilken bakgrund bedömer man då Kina, om inte den rapportering som emanerar från medier?
Den bild man förmedlar har väldigt lite med verkligheten att göra, utan är en vrångbild. Ett Sverige som vanligtvis är så fixerat av den egna nationsbilden har inga som helst problem att photoshoppa andra länder som det passar, och Kina hör till dem. Man kan därför förstå att kinesiska ambassaden är på krigsstigen, för vi skulle själva aldrig godta att bli karikerade sålunda.
Men ambassaden kan förstås inte ändra på någonting, utan tycks tvärtom bidra till att förvärra tillståndet. Det är inte direkt medietränade snubbar, och de har ungefär samma grad av kulturell vilsenhet kring Sverige som svenskarna har om Kina. Det är ett recept för ständig ömsesidig missförståelse.
Men vi som har kunskap om och erfarenhet av Kina, är vi då inte i själva verket förblindade av en släng av röda sjukan, gula febern eller vad man nu ska kalla det? Sådana förälskelsesymptom är inte ovanliga bland personer som engagerar sig i en kultur och i ett land, och man kan därför inte bortse från möjligheten.
Men någonstans blir de flesta småningom tillräckligt luttrade när verkligheten tränger sig på bakom de fina fasaderna. I Kina finns mycket riktigt en hel del skit under mattan, och den förälskelse man kan känna kring kulturen vägs upp av många negativa fenomen. För egen del har jag haft trassel med polisen, blivit halvt ihjälslagen, stått helt utan pengar, bråkat med släktingar till flickvänner, blivit lurad, utsatts för vad vi skulle kalla rasism, och på flera andra sätt upplevt en rad otrevligheter i Kina.
Inget av det kan förstås jämföras med att hamna i myndigheternas blickfång och utsättas för kränkande behandling av ett slag som är unikt för diktaturen. Det är också en del av Kina, och sådant som förtjänar att uppmärksammas och kritiseras. Men det är inte så kritiken ser ut.
Typisk kritik i medier gäller till exempel kameraövervakning, som man likställer med något slags orwellianskt 1984. Sanningen är att London är mer kameraövervakat än någon del av Kina (det är okej när vi gör det), och i samma syfte, nämligen för att stävja att man blir halvt ihjälslagen, lurad eller på annat sätt utsätts för brottslighet.
I Sverige har vi länge haft en integritetsdebatt kring övervakning, men har på senare år blivit fullt medvetna om behovet – ett behov som är avsevärt större i Kina med dess större folkmängd. Brottsligheten är av en annan karaktär, men folk i gemen har ingen som helst aning om hur utbrett det är med ficktjuvar och andra småbrottslingar i en befolkning som är mindre homogen än i Sverige. Jag känner personligen kineser som har blivit kidnappade.
Kinesiska medborgare, minus brottslingar, har inga som helst problem med sådan övervakning, utan ser det som en trygghetsåtgärd. På samma sätt är man i huvudsak positiv till det sociala kreditsystem som belönar gott handlande och bestraffar fuskare och sådana som bryter mot regler. Det är alltså inte så som kritiken gör gällande att det är något som pådyvlas befolkningen mot dess vilja av en illvillig regim, men det är ändå så det framställs i kinahatande medier.
När man plockar fenomen efter fenomen ur sin kontext och lägger på hög enkom i syfte att svartmåla eller rent av demonisera ett land blir den allmänna opinionen därefter. Man har inget annat att gå efter och är utlämnad till pressens godtycke, om man inte tar del av andra källor eller odlar ett specialintresse. Man följer strömmen.
Det kanske får den enskilde kulturskribenten att känna sig viktig, men det hjälper varken oss eller Kina att man målar landet i tjocka svarta penseldrag. Det får bara till effekt att en sansad dialog omöjliggörs och att vi drar det kortaste strået. Kina kommer nämligen inte att försvinna, inte heller minska i betydelse.