Tålmodigheten hos ledarskiktet i Beijing är imponerande. Utsatt för handelskrig och provokationer har man i varje enskilt fall svarat proportionerligt med kusligt exakt precision, till exempel i motsvarande tariffer och nedstängning av konsulat.
Den amerikanska sidan trappar dock ideligen upp konfliktnivån, till exempel genom att utestänga Huawei från den amerikanska marknaden, låta arrestera företagets finanschef Meng Wanzhou samt försöka strypa tillförseln av halvledarkomponenter till företaget. Med hotet om att förbjuda Tiktok och indirekt samtliga kinesiska IT-företag har man eskalerat konflikten ytterligare.
Vän av ordning kan här undra varför det är diktaturen Kina som upprätthåller marknadsekonomi och globalism, medan USA nyttjar diktaturens fasoner och idkar protektionism. Enligt en del bedömare beror det på att Kina har mest att förlora på att den globala frihandeln upphävs, och att Kina är mer beroende av omvärlden för tillväxt än tvärtom.
Det är en naiv föreställning som mer minner om önsketänkande och historiska förhållanden. Kinas initiala tillväxt var förvisso fullständigt exportdriven, men är numera mer koncentrerad till den interna marknaden. Man kallar det dubbel cirkulation, att primärt fokusera på intern utveckling och självförsörjning, och att sekundärt nyttja export på världsmarknaden som turbo – inte helt olikt den amerikanska strategin.
Tåget att strypa Kinas framfart genom att angripa dess export har således redan gått, förutom att en sådan ordning skulle kosta mer än den smakar. Det är istället så att Kina nu utmanar amerikansk hegemoni med mer högteknologisk export. Det kan USA inte tolerera, och därför angriper man Kina på dess svaga punkter, som halvledarteknik, och tillgriper regelvidriga metoder för att sinka sin rival.
Hökar finns även i Kina, men de hålls tillbaka av ett mer kalkylerande toppskikt av duvor. USA är för Kinas del bara en del av den globala marknaden, som i sin tur alltså spelar andrafiolen i tillväxten. Så länge det finns mer att förlora på att svara på provokationerna håller man tyglarna och agerar tålmodigt, för att den längre och bredare strategin kräver detta. Exempelvis är Nya sidenvägen mycket viktigare än amerikansk export.
Men om Kina skulle vilja svara finns det gott om ammunition. Ett par enkla grepp är till exempel att sakta ned den amerikanska tillverkningsindustri som finns i landet medelst byråkratiska åtgärder, eller att svara på de amerikanska provokationerna mot Huawei, ZTE och Tiktok genom motsvarande angrepp på Apple och andra amerikanska IT-företag.
Mer omfattande skada skulle man kunna åsamka USA genom att reciprocera den amerikanska halvledarnationalismen med motsvarande jordartsnationalism. Kina kontrollerar nämligen till 95 % utvinningen och förädlingen av sällsynta jordartsmetaller, ett smutsigt, hälsovådligt och ekonomiskt olönsamt företag som världen i övrigt har låtit Kina ta hand om. Metallerna är avgörande för all modern teknik i mobiltelefoner, vindkraft, missiler och annat.
Xi Jinpings besök i sådana anläggningar under föregående år var så att säga en vink till USA om att detta är ett medel som Kina i värsta fall skulle kunna ta till, om handelskriget och provokationerna fortsätter. Med den amerikanska upptrappningen på senare tid närmar man sig allt mer en nivå på vilken Zhongnanhai känner sig manad att ge ett mer kraftfullt svar, även om det troligaste är att man väntar ut den amerikanska valprocessen innan man eventuellt agerar.
Jordartsmetallerna är i sig inte sällsynta, utan förekommer rikligt världen över, men i mindre koncentrerad form än för andra typer av mineraler. USA och andra kan återbygga sin forna industri för att utvinna sådana metaller, men det kommer dels att ta ganska lång tid att få upp volymerna, och kommer dels att kosta mycket.
Till yttermera visso importerar man inte metallerna i ren form, utan i färdiga komponenter. Därmed måste man inte bara utvinna metallerna, utan även omsätta dem i sådan tillverkning som för närvarande nästan enbart sker i Kina. Detta skulle medföra ytterligare fördyringar.
I ett fullskaligt kallt krig skulle kostnaden för din Iphone tredubblas i ett slag om dessa fördyringar i produktionskedjan införlivades, och samma skulle gälla all övrig högteknologi. Samtidigt skulle Kina kunna fortsätta tillverka Xiaomi och Huawei till betydligt beskedligare priser, och skulle därmed komma i åtnjutande av omfattande konkurrensfördelar, även med något sämre halvledarkomponenter.
Man förstår av detta att USA:s angrepp egentligen är meningslösa. Man kan inte som en gång med Sovjetunionen ringa in sin förmenta fiende och svälta ut denna, eftersom Kina är en ekonomiskt starkare makt än USA och i princip självförsörjande på ett sätt som Sovjetunionen aldrig var.
Man kan alltid försöka lura sig själv genom att hävda att Kina är en kommunistisk stat som övervakar och håller sina medborgare i ett järngrepp, i likhet med Sovjetunionen. Men Kina är kommunistiskt enbart i den högstämda retoriken, och medborgarna är inte i någon mening instängda utan fria att ta sig vart de vill. De ser inte heller Partiet som en ond makt i motsatsförhållande till folket, utan en kraft som möjliggör och frisätter – så länge man inte förstår detta kommer man att gå fel i sin analys om Kina.