Fimbulvintern är här, vilket torde glädja de isälskande klimatalarmisterna i riket, främst i huvudstaden. Man kan nu avnjuta garanterat skogsbrandsfria temperaturer om dubbelsiffriga minusgrader, och statstelevisionens etablissemangsnära reportrar kan äntligen bada isbad och idka feministisk snöröjning. Att 97 % av den temperaturrelaterade överdödligheten härrör från kyla förbigår man med den allra största mediala tystnad.
I saknad av skogsbränder att rapportera i den sedvanliga klimatporren, håller statstelevisionen ändå lågan vid liv (pun intended) genom mer abstrakt rapportering om klimatet, exempelvis att en oljebaron från Mellanöstern ska leda klimattoppmötet COP28, som därtill hålls i Dubai av alla ställen.
Om man prenumererar på åsikten att det föreligger en «klimatkris» är det kanske ändå halvgoda nyheter, i så måtto att man trots allt måste få med sig oljeproducenterna på klimattåget. Men å andra sidan kan samma klientel i kraft av ordförandeskapet styra saken åt ett mer bekvämt håll, i syfte att maximera de fortsatta intäkterna.
Med «klimatkrisen» förhåller det sig så att det typiskt är redan etablerade ökenområden som Mellanöstern som kommer att drabbas hårdast när den globala medeltemperaturen stiger, medan Norden, Ryssland, Kanada och Grönland transformeras till veritabla kornbodar. Det kan även skvalpa en del i kustområden, men det är en process som äger rum under sekler, varför det finns ymnig tid att anpassa infrastruktur efter aktuella nivåer.
Förvisso är utbredningen av öknar en funktion av temperaturen, men i omvänd proportionalitet. Ju kallare och torrare klimat, desto fler kall- och varmöknar. Härav följer att temperaturstegringen kommer att orsaka våtare och fuktigare klimat vad det lider, även om redan befintliga varmöknar blir hetare.
Sverige kommer alltså att gynnas av klimatförändringarna i så måtto att den varma årstiden blir längre och skördarna intensivare, om än till följd av fler kryp i mikrofaunan. Omvänt är det saudierna som drar nitlotten när öknen blir än hetare.
Paradoxen har här att det är vi i Sverige som bryr oss mer om klimatet än oljeshejkerna, exempelvis genom att betala fullständigt hutlösa priser och skatter på energi som behövs för att värma oss i extremkylan eller förflytta oss i vårt glesbefolkade land. Priset för en liter soppa i Iran är 30 öre, medan vi betalar 18.80 kronor, eller drygt sextio gånger mer.
Samma sak gäller elpriserna, där Iran leder bottenligan med 0.026 kr per kWh, att jämföra med svenska 3.157 kr i medel (mars 2023). Svenskarna betalar alltså nominellt 120 gånger mer än iranier för elektricitet, vilket knappast är rimligt givet vem som drabbas av klimatförändringarna.
Noga räknat måste man ta hänsyn till levnadskostnader och därför beräkna PPP, men kontentan är ändå att man i Mellanöstern – dem det berör – betalar oerhört mycket mindre för bensin, diesel och annan energi än vi i Norden och Europa. Även USA, världens preeminenta klimatbov, har hälften av svenska priser.
Det är förstås den politiska klassen som har ställt till med detta elände, dels genom att avveckla kärnkraften – den stabila energiformen i systemet – och dels genom att tokbeskatta energi i syfte att rädda «klimatet» åt saudierna (som alltså själva inte lyfter ett finger), varvid den «skattskyldiga» allmogen och näringslivet får plikta. Allt blir dyrare när energi beskattas, och konkurrenskraften urholkas.
En del är förvissade om att detta är rätt väg att gå, att Sverige måste «gå före» och vara bäst i klassen, enkannerligen den rödgrönrosa vänstern. Vi andra menar nog att Sverige inte alls behöver överdriva sin ambition, utan att det tvärtom är skadligt för både oss och den fortsatta processen – ett fattigare Sverige är inte i stånd att tackla problemet.
Lösningen i att kontrollera utsläppen och atmosfärens gashalter heter således teknisk utveckling, elektrifiering och satsning på fusionskraft, i kombination med massiv utbyggnad av fossilfria alternativ som vind-, sol-, vatten- och kärnenergi. Lämpligen sker detta i en så billig regim som möjligt, utan straffskatter. Det är just på detta område Sverige kan utmärka sig, medan vår förmåga att leda världen i utsläppstävling är tämligen begränsad.
