Propaganda handlar om att övertyga människor om en viss världsbild, exempelvis att vi står inför en «klimatkris» eller att Sverige är «bäst i världen» i något avseende. Den moderna agendajournalistiken utnyttjar flitigt propaganda i allehanda syften, inte minst i den löpande nyhetsjournalistiken. Krig är här speciella företeelser kring vilka sanningen omedelbart offras för ett högre syfte.
Notera exempelvis hur statstelevisionen utan undantag benämner saken som Rysslands «fullskaliga invasion» av Ukraïna, med ett förstärkande adjektiv «fullskalig» som inte används i några andra sammanhang. USA:s invasion av Irak, Afghanistan och ett tjugotal andra stater beskrevs aldrig med samma retorik, och inte heller Israels invasion av Gaza benämns sålunda.
Den senare konflikten framställs istället som ett krig mellan Israel och «Hamas», även om det uppenbarligen är Palestina som invaderas på det mest «fullskaliga» vis som kan tänkas, då hela befolkningen i Gaza drivs söderut mot Egypten. Man vill på så sätt mildra och försköna Israels barbariska angrepp som ett «rättfärdigt» anfall mot en «terroristorganisation» snarare än ett folk, som man för övrigt har förtryckt i åttio år.
I den löpande rapporteringen beskrivs Ryssland uteslutande i negativa termer, och Ukraïna förstås i motsvarande positiva. Rysslands armé har från första stund haft «problem» och «motgångar», medan Putin själv ett flertal gånger har förklarats vara om inte död så i vart fall dödligt sjuk i diverse farsoter, för att inte säga föremål för allehanda kupper. Det har bara varit en tidsfråga innan Kreml faller, i stateteveretoriken.
SVT:s Bert Sundström agerar här surmulen lieman för Rysslands vidkommande, medan fåtöljrambon Paasikivi får agera ständigt återkommande «expert» i syfte att proklamera Ukraïnas snart förestående genombrott i offensiven, även om den senare figuren mest framstår som en «Kiev Bob» i sina verklighetsfrånvända analyser.
Kumbayajournalistiken bygger på att framställa det genomkorrupta Ukraïna som en «demokrati», som en av «oss», samtidigt som Ryssland betecknas som något farligt och omänskligt. Ett otal artiklar publiceras om hur ryska sångare bränner sina pass i protest mot den ryska regimen, hur ryska soldatfruar bildar en «flashmob» eller hur Ryssland förlorar «tusen soldater om dagen», det senare direkt vidarebefordrat från den ukraïnska propagandakvarnen. Ukraïnska förluster, reella eller uppskattade, meddelas aldrig, inte heller andra besvärliga omständigheter för Ukraïnas vidkommande.
Statsteve gör en stor sak av att Putin minsann är efterlyst av Internationella brottmålsdomstolen (ICC) för det påstådda brottet att ha fört 20 000 ukraïnska barn till Ryssland under konflikten, men rycker samtidigt på axlarna över att den israeliska ockupationsmakten har dödat 6 000 palestinska barn på kort tid under den «fullskaliga» invasionen av Gaza.
Man delibererar här överhuvudtaget inte ICC:s roll eller granskar den så kallade «regelbaserade världsordningen» närmare, utan följer slaviskt ett amerikanskt och västligt narrativ – detta är propagandans kärna.
Statsteveagendan rymmer inte heller en ärlig diskurs kring sanktionernas verkan, utan andemeningen är att dessa faktiskt har avsedd effekt. I verkligheten är det emellertid Sverige och Europa som är i recession eller i närheten därav, medan Ryssland har positiv tillväxt om 5.5 %, näst högst i G20. Oljan och gasen flödar, trots EU:s meningslösa sanktioner och «pristak».
Strategin är den samma avseende Kina, som genomgående framställs i negativ dager, tangerande skrattspegelns verklighetsförvrängande aspekt. Detta till följd av systembevararparagrafen – eller den så kallade «demokratiparagrafen» – som upphäver kriteriet om objektiv rapportering, utan att detta meddelas den populas som indoktrineras. På så sätt inympar och projicerar man en viss önskad bild i stora delar av befolkningen, vilket är propagandans essens – enbart en mindre andel sakkunniga förmår genomskåda det blå dunster som slås i populasens ögon.
Det är nu inte bara statstelevisionen som agerar sålunda, utan majoriteten av statsunderstödda och andra kommersiella medier. Men utmärkande för statsteve är dess synnerligen etablissemangsnära funktion, att linjera med det styrande skiktets agenda, trots högtidliga deklarationer om redaktionell «självständighet». Det är själva syftet med statsmedier att propagera en officiell linje, vilket är liktydigt med propaganda, om än inbäddat i fluffig melodifestivalsbetonad lägereldsteve.
