Oppositionen kräver misstroendeomröstning, medan Aftonbladets influencers kräver Romina Pourmokhtaris avgång. Egentligen räcker det för att konstatera att regeringens klimathandlingsplan säkert är ett steg i rätt riktning, i linje med den mer verklighetsanknutna COP28-plan som nyligen lades fram, bort från skadlig symbolpolitik och den fullständigt bisarra ansatsen att lilla Sverige ska «gå före» i radikalismen.
Nej, den pyttelilla randstaten i norr är glesbefolkad, med svinkallt klimat och långa avstånd, och fordrar därför stora mängder billig energi för att fungera. Till dess att ett ymnigt flöde av billig el föreligger, är vi hänvisade till att nyttja fossila drivmedel under en längre utfasningsperiod, utan att detta fullständigt kväver näringslivet eller ruinerar folket.
Det hade förstås underlättat om den skogstokiga rödgrönrosa socialistregimen inte med berått mod hade avvecklat hälften av kärnkraftsparken, ty uppenbart under senare år är att stabiliteten och basen i elsystemet därmed försvann. Den osäkra vindkraften förmår inte täcka behovet, särskilt inte under smällkalla vindstilla vinterdagar, då man har importerat polsk kolkraftsel samt kört oljekraftverket i Karlshamn för att folket ska kunna koka kaffe på morgonkvisten.
Regimerna Löfvén och Andersson bär ansvaret för detta haveri, och så även för konsekvenserna, innefattande försening i omställningen och därmed förhöjda nivåer av utsläpp under en period. Det är samtidigt en fluglort i Gula floden, och inget som har någon reell inverkan på klimatet i det stora hela.
Pourmokhtari et al lägger fokus på teknikutveckling och en massivt ökad användning av klimatneutral el, där det sista ska förstås som återuppbyggnad och omfattande utbyggnad av den utsläppsfria och pålitliga kärnkraften. Samtidigt konstaterar regeringen att klimatomställningen förutsätter en växande ekonomi och att färdplanen har förankring hos allmogen.
Realismen har talat, och det är bara så man småningom kan nå resultat på riktigt. Det är i grunden inte politiken som kan förändra verkligheten, utan är en fråga om teknisk utveckling under ekonomiska incitament. Politikens uppgift är att skapa de förutsättningar som behöver vara på plats för att utsläppen ska kunna fasas ut på ett kontrollerat och effektivt sätt, som det formuleras i handlingsplanen.
Sveriges bidrag till den globala ambitionen är således att bistå i sådan teknisk utveckling, inte att avveckla landet under symbolpolitisk galenskap. Det bisarra kärnkraftsmotstånd som har förelegat i vårt land sedan 1970-talet har legat som en våt filt över den utvecklingen, och därmed hindrat vidare framsteg. Sverige hade kunnat ligga i framkanten i utveckling av fusionsenergi, om inte politiska «tankeförbud» och andra mekanismer hade implementerats.
På en punkt kan man emellertid ge kritikerna rätt, nämligen att regeringen inte beaktar järnvägen i sin handlingsplan, enkannerligen den utbyggnad av höghastighetståg som hade kunnat göra underverk för persontransporterna mellan Sveriges tre «storstäder» och ett fåtal mellanliggande knutpunkter. Men det beror på att Sverige inte har kompetensen att bygga till rimlig kostnad, samtidigt som man dessvärre har tagit sin hand från den expertis som kan bistå med kostnadseffektiv lösning.
Men i övrigt får klimathandlingsplanen betraktas som en mindre julklapp till folket, omfattande sänkt reduktionsplikt och något lägre drivmedelsskatt. Visserligen går nog «etappmålen» för 2030 och kanske även 2040 åt skogen, men å andra sidan är detta den enda vägen att nå nettonoll 2045 i enlighet med den ambition man har enats om.
