Si vis pacem, para bellum. Sverige måste likt andra länder ha ett totalförsvar för att freda sig mot angrepp, men främst för att avskräcka från att sådana angrepp överhuvudtaget äger rum. Av det skälet är det en god utveckling att nationen stärker förmågan efter många års förfall.
Försvarsberedningen har på förekommen anledning levererat rapporten Kraftsamling till regeringen, en omfattande lunta med förslag kring hur totalförsvaret ska gestaltas framdeles. Men utredningen, som har bedrivits under ledning av paranoikern Hans Wallmark (M), lämnar dessvärre mycket i övrigt att önska.
Främst är det premisserna som brister, och med dem konklusionen och hela det underliggande ramverket. Utgångspunkten är att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas, och att angriparen är Ryssland. Det är visserligen en traditionell hållning om den tänkta fienden i österled, men här förstärkt av händelseutvecklingen i Ukraïna.
Författarna menar att kriget på kort tid kan eskalera, och därmed kan komma att utgöra ett hot mot EU- och Natomedlemmar. Men detta är förstås inget annat än den förhärskande fantasin och det dominerande narrativet i propagandan, som dock inte har mycket med verkligheten att skaffa.
Tanken att Sverige och andra länder står på tur i en allmän rysk expansion är en paranoid verklighetsförvrängning av stora mått, och i den faktiska realiteten föreligger helt andra bevekelsegrunder, som man inte gärna vill kännas vid, nämligen västlig expansion av såväl Nato som EU, med Ukraïna som brytpunkt och rysk röd linje.
Målmedvetna ansträngningar från främst USA att inlemma Ukraïna i det västliga lägret medelst påverkanskampanjer och «färgrevolution», slutligen med resultat i statskupp 2014, är den utlösande faktorn i konflikten. Rysslands bud har hela tiden varit hit men inte längre, men detta ultimatum har ignorerats av Nato, USA och EU. Därav har vi krig i Europa, i realiteten ett amerikanskt skuggkrig i en geopolitisk kamp med Ryssland. Alla med grundläggande förståelse känner egentligen till detta, men skulle aldrig öppet erkänna faktiska förhållanden.
Men även om man förfäktar den knasiga utgångspunkten att Ryssland är ett ont imperium i färd med att vidga sitt livsrum åt alla håll och kanter – en tanke som saknar historiskt och annat stöd, givet att angriparen vanligen kommer från väster och tågar mot Moskva (Karl XII, Napoleon, Hitler) – sätter grundläggande fakta effektivt stopp för sådana feberfantasier.
Man behöver inte lyssna till Putins invändningar om att Ryssland aldrig skulle komma på tanken att angripa ett Nato-land, utan kan på egen hand landa i den slutsatsen genom att betrakta styrkeförhållandena. Samma aritmetik som förkunnar rysk seger i Ukraïna gäller vid en potentiell konflikt mellan Nato och Ryssland.
Budgeten är här trettonfaldigt större för Nato, som även förfogar över fyra gånger så stort manskap. Populationen i Nato-länder är sex gånger större än den ryska, samtidigt som ekonomin är tiofaldigt större. Västliga försvarssystem är i allmänhet mer dugliga än ryska motsvarigheter, inte minst bestående i ett överlägset flygvapen med fyra gånger fler plan.
Den nedslitna ryska hären förfogar visserligen över fler stridsvagnar än Nato, men dels är de mestadels av äldre datum och dels har man inte mycket nytta av sådana. Rysslands enda egentliga fördel är större numerär av kärnvapen, men man kan alltså aldrig vinna ett kärnvapenkrig.
Risken att Moskva angriper ett Nato-land är således exakt noll, och av samma skäl kommer Nato inte att angripa Ryssland, eftersom ett sådant angrepp resulterar i kärnvapenkrig. Detta är den grundläggande säkerhetsdoktrinen, och det är den som utmanas i Ukraïna och med Natos expansion.
En annan underlig premiss i Kraftsamling är att Kina sägs utmana den globala säkerheten och den «regelbaserade världsordningen», utan att detta närmare preciseras. Vi ser inga kinesiska fartyg i våra farvatten, men allt fler amerikanska och europeiska som stryker längs Kinas kust. Vem utmanar och hotar egentligen vem?
Man nämner även Kinas «ökade territoriella anspråk» som grund för potentiell konflikt, men i verkligheten ligger Kinas territoriella anspråk fast sedan 1940-talet. Däremot har kolonialmakternas intresse för att bryta loss Taiwan ökat i takt med öns betydelse för halvledarindustrin, samtidigt som de ständiga ingreppen i inre kinesiska angelägenheter i Hongkong, Tibet och Xinjiang fortsätter med oförminskad styrka.
En militär konflikt mellan Sverige (eller ens Nato) och Kina hör nog inte till de mest realistiska av scenarier, men samtidigt tar Försvarsberedningen i princip sats för en sådan utveckling. Försvaret föreslås nämligen öva upp förmåga att värna rättigheter och nationella intressen utanför svenskt territorium i enlighet med internationell rätt, vilket skulle kunna involvera svenskt deltagande i en konflikt om Taiwan.
Rapporten lämnar således den traditionella hållningen om att avskräcka en potentiell angripare medelst ett habilt nationellt försvar, för att istället anta rollen som offensiv geopolitisk aktör. Detta kan inte resultera i annat än ökade spänningar och att Sverige gör sig själv till måltavla för såväl ryska som kinesiska intressen.
Redan beslutet att gå med i Nato har allvarligt försämrat Sveriges säkerhet, eftersom vi därmed med automatik blir föremål för ryska angrepp vid en större konflikt, ytterst omfattande missiler med kärnvapenstridsspetsar. Men även i fredstid leder den nysvenska aggressiva hållningen till större risk för sabotage mot infrastruktur, ett större mått av spionage och andra effekter som knappast gynnar nationen. Varför söker vi konflikt istället för fred?
