En förfinad studie över temperatur och klimat under fanerozoikum, det vill säga under de 541 miljoner år som avancerat liv har förelegat sedan den kambriska radieringen, ger att vi befinner oss i ett extremt ishusklimat, men att antropogen uppvärmning snabbt förändrar tillståndet. Men ger det verkligen anledning till oro av det slag som manifesteras i samtiden?
Klart står under alla omständigheter att jorden och dess liv kan uthärda mycket högre medeltemperatur än den vi känner i dag (15 °C), nämligen i ett spann mellan 11–36 °C. Ishusklimat tenderar att uppstå vid medeltemperaturer under 20 °C, och vi befinner oss för närvarande i en sådan fas sedan 33.9 miljoner år (kenozoisk istid).
Ishusklimat är inte jordens normala tillstånd, men har ändå förekommit inte mindre än tre gånger under fanerozoikum, nämligen hirnantianistiden (460–420 miljoner år sedan), senpaleozoisk istid (360–255 miljoner år sedan) samt innevarande kenozisk istid. Det är livet självt som driver klimatet mot ishusstadier, nämligen genom syreproducerande växtlighet.
Syre har en nedkylande effekt, samtidigt som växthusgaser som koldioxid konsumeras av växter. Djur konsumerar förstås syret och producerar koldioxid, men inte i samma omfattning. Nettoeffekten blir därför en nedkylning, som småningom avtar naturligt då växtligheten minskar med kallare klimat. Det finns därför en inneboende reglering i klimatväxlingarna, som dock kompliceras av astronomiska företeelser som milankovićcykler.
Noga räknat befinner vi oss i kvartär istid sedan 2.58 miljoner år tillbaka, en delmängd av den kenozoiska istiden. Tidsrymden sammanfaller med människans existens (släktet Homo), även om vår art sapiens bara räknar 300 000 år. Den civilisation vi har danat under de senaste tio tusen åren råkar sammanfalla med ovanligt stabilt klimat under en interglacialperiod, och givet allt annat lika skulle vi nu vara på väg mot en ny nedisningsfas som skulle omintetgöra sagda civilisation.
Det är alltså en tillfällighetens nyck som håller oss kvar i någorlunda tempererat tillstånd, nämligen vår förmåga att gräva upp fossilt kol och i förbränning förse atmosfären med koldioxid, som därmed ger ett värmetillskott. Utan den utvecklingen hade «lilla istiden» haft sin fortsättning i en alldeles riktig nedisningsfas under de kommande millennierna.
Istället tycks vi nu ha det omvända problemet, att uppvärmningen går alldeles för snabbt. Men inte heller det är unikt, utan har historiska paralleller. Regleringen sker oavsett hastighet, även om det kan ge olika slags konsekvenser för livet. Oron gäller därför att människan och andra livsformer inte ska hinna anpassa sig i tid då temperaturen klättrar.
Men av de fem massutdöenden som har skett under fanerozoikum, har tre ägt rum i samband med kraftig nedkylning och bara en med kraftig upphettning, men den senare (perm–trias-utdöendet) hade andra underliggande orsaker. Livet fruktar inte varmare klimat, men däremot temperaturer under fryspunkten.
Helt säkert kommer enstaka arter att påverkas negativt av antropogen uppvärmning, men något massutdöende står inte för dörren. Inte heller människan kommer att påverkas i någon nämnvärd utsträckning, dels eftersom vi i grunden är ett ekvatordjur och dels för att vi är extremt anpassningsbara.
Den naiva skräcken är att varmare klimat ska innebära torka och bränder, men i själva verket kännetecknas drivhusklimat av fukt och väta, medan inget klimat är så torrt som ishuset. Rekord i öknar föreligger alltså under nedisningsperioder och vice versa.
Drivhusklimat innebär därför maximal exponering för växtlighet, odling och andra näringsresurser för mänskligheten, nämligen när permafrosten i områden som Sibirien, Kanada och Grönland släpper. Livet anpassar sig omedelbart till dessa nya förutsättningar, och så även människan.
Konsekvenser som ökad havsvattennivå, inundering av vissa kustområden och öar, stormigare väder med mera ska inte förnekas, men det är hanterbara företeelser som sker långsamt över tid. Valet mellan långsam nedkylning och ganska hastig upphettning är tämligen lätt att göra, eftersom det förra egentligen inte är hanterbart.
Klimatförändringarna kan man naturligtvis inte förneka, eftersom det är jordens normaltillstånd. Jorden rör sig ständigt, och människan har i detta fall puffat på utvecklingen en smula. Däremot förnekar jag med kraft de påstådda konsekvenserna av klimatförändringarna, särskilt de hysteriskt alarmistiska dystopierna om en «brinnande» värld som «går under» – ett scenario som helt enkelt inte kan inträffa.
