Ett folkmord pågår i Myanmar, om man får tro medier och internationella organisationer. Muslimer i folkgruppen ruihanggya (ရိုဟင်ဂျာ) drivs på flykt och utsätts emellanåt för våldshandlingar. Bakom fördrivningen står den militärmakt som sedan självständigheten från Storbritannien 1948 har byggt sin legitimitet på myanmaresisk nationalism och theravada, men även kanslern Angsan Suqi får kritik för sin passivitet.
Fast saken är nog mer komplicerad än så. Ruihanggya, eller folket från Rohang (Arakan), driver nämligen en annan linje kring autonomi från Myanmar, som en egen islamisk stat, eller rent av att uppgå i Pakistan. Våld emanerar även från denna grupp i detta syfte.
Ruihanggya själva bygger sina anspråk på förekomsten av en tidig muslimsk närvaro i Arakan i västra Myanmar, innan myanmareser under sent sjuttonhundratal fördrev befolkningen till bengaliska Chittagong i det brittiska imperiet.
När britterna i ett trestegskrig med början 1826 tog makten i Myanmar lät man Ostindiska kompaniet administrera Arakan, med resultat att en massinvandring från Bengalen till Arakan anställdes för att odla marken och bidra till kolonialmaktens ekonomi. De flesta av migranterna hade därvid ingen naturlig koppling till provinsen, utan utgjorde främlingar som importerades av kolonialmakten.
En topp i invandringen nåddes 1927, då en halv miljon bengaler invandrade till Arakan, i ett land med en befolkning om tretton miljoner invånare. Myanmareser blev en minoritet i sitt eget land, och som ett resultat föddes en nationalistisk rörelse. Upplopp och våld förekom tidigt i denna utveckling.
När Japan invaderade Myanmar under andra världskriget flydde britterna, men först beväpnade de ruihanggya för att utgöra en sköld mot vidare japansk anstormning. Dessa vapen kom istället att användas mot myanmareser, och i britternas frånfälle brast alla fördämningar. Ruihanggya massakrerade byar i Arakan istället för att bekämpa japaner. Bara i mars 1942 dödades 20 000 arakaneser, med motsvarande vedergällningar från myanmaresiska nationalister.
Ruihanggya fann vidare nöje i att rasera buddistiska pagoder, tempel och andra helgedomar, samtidigt som man bildade en separatiströrelse för att ansluta Arakan till Östbengalen (Bangladesh). Muslimska ledare ansåg att britterna hade lovat dem en islamisk stat i regionen, och man vädjade efter kriget till Pakistan om att införliva Arakan i landet. En del förespråkade istället en självständig stat, men under alla omständigheter fanns inget intresse av att lyda under en buddistisk nationalregering.
Sedan Myanmar blev självständigt 1948 har denna konflikt legat latent, och perioder av fördrivning har varvats med tillfälliga överenskommelser med internationella organ om amnesti. Sedan statskuppen 1962 har militärjuntan kontinuerligt gjort framstötar i att återställa nationen i dess ursprungliga tillstånd, en rörelse som har många paralleller i regionen i efterdyningarna av kolonialismens kollaps.
En bidragande orsak till att Angsan Suqi sattes i husarrest under demokratirörelsen var just ruihanggyas stöd till hennes demokratiska parti. Juntan fruktade inte så mycket demokrati eller förlusten av den egna makten som att den nationalistiska rörelsen skulle omintetgöras. Den aspekten måste tas med i beräkningen när man idag analyserar Angsan Suqis agerande; hon har händerna bundna i frågan.
I nutiden fortsätter konflikten, men under andra förutsättningar. Ruihanggya utgör inte på något sätt en enig grupp, utan består av såväl jihadister och separatister som mer moderata fraktioner som efterlyser autonomi. Ett antal har överhuvudtaget inga sådana anspråk, utan råkar bara existera som invånare i landet.
Grundtipset är att denna nationalism är så stark att juntan och regeringen kommer att driva igenom sin agenda, och därmed fördriva större delen av muslimerna till Bangladesh, oavsett kritik och sanktioner från omvärlden. I grunden är detta ett kvardröjande eko från kolonialismen, och därmed har man ett så starkt sentiment i frågan att man inte är villig att lyssna på kolonialherrarnas efterträdare.
En viss parallell till konflikten i Palestina kan skönjas, men i grunden är detta vad som kan bli resultatet när en stor immigrationsvåg ändrar förutsättningarna i ett land. Bitterheten släpper aldrig, utan odlas i arv i generationer, och göds därtill av intermittent uppstående schismer. Av detta kan man ta lärdom.