Förmodligen föreligger något slags «konsensus» om att 1 + 1 = 2 (i gruppen ℤ av heltal), eller att månen inte är en grön ost, men det uttalas aldrig, eftersom det inte tycks finnas något behov av sådana underliga utsagor. «Konsensus» används istället när man av politiska eller andra skäl vill framhäva en förment vetenskaplig sanning, medan verkliga sanningar inte behöver en sådan förankring i pluralitet.
Den vetenskapliga modellen känner för övrigt inte majoritetsuppfattning som begrepp, utan dröjer sig vid upprepningsbarhet och prediktion samt i viss mån även falsifierbarhet av uppställda hypoteser, på det att den samlade kunskapsmassan kan förenas i en fullständig teori (teori = kropp av fakta och metoder; hypotes = antagande).
I praktiken skiftar majoriteter med generationer, då enskilda forskare inte är särskilt trogna den vetenskapliga modellen, utan stenhårt håller fast vid sina favoritteser, även i ljuset av nya rön. Exempelvis Evariste Galois fick inget erkännande för sina banbrytande studier om den begynnande gruppteorin, och få kunde i förstone fördra Albert Einsteins märkliga relativitetsteori.
Faktum är att man i slutet av 1800-talet hade ett slags «konsensus» om att fysiken var nära nog fulländad, och att det bara fattades enstaka detaljer. Därefter omkullkastades fysiken fullständigt då kvantmekanik och relativitetsteori introducerades och gjorde upp med tidigare modeller.
Relativitetsteorin är fortfarande den mest superba mekanik vi känner, men den är samtidigt oförenlig med den standardmodell som beskriver mikrokosmos, även om båda teorierna är ackurata i furton decimalers noggrannhet inom respektive tillämpningsområde. Samtidigt lider dagens fysik av ett slags «kris» i det att man inte kommer längre, och för att man är i stort behov av ny fysik.
Exempelvis finns ännu bara hypoteser kring det faktum att reguljär baryonisk materia bara tycks utgöra en liten bråkdel av den samlade energin i universum. «Konsensus» här är att det existerar en form av «mörk materia» som visserligen ger gravitationellt avtryck men i övrigt inte samverkar med fotoner eller annan vanlig materia.
Ingen har dock i experiment kunnat påvisa sådan «mörk materia», och den går inte heller att få in i standardmodellens fulländade teoretiska ramverk. «Mörk materia» är helt enkelt en platshållare för ny fysik som man inte vet ett skvatt om. Men det är samtidigt inte den enda hypotesen, utan den har konkurrens från modifierad newtonsk dynamik (MOND) och andra alternativa gravitationsmodeller.
Men i det vetenskapliga samfundet har det numeriska förhållandet mellan anhängarna av respektive hypotes ringa betydelse, och vi ser inte heller rasande debattstrider på mediernas kultur- och ledarsidor om ämnet. Frågan är alltjämt vidöppen, och det är till syvende og sidst den mest anpassningsbara och med data överensstämmande modellen som kommer att avgå med segern, i vart fall i det längre loppet.
Vetenskapshistorien är full av sådana drabbningar, exempelvis gällande kontinentaldriften, som hypotetiserades så tidigt som 1596 (Ortelius) och sedermera fick en mer fyllig framställning 1912 (Wegener), men som avvisades av det vetenskapliga samfundet i brist på en föreslagen mekanism till driften. Minsta barn kan annars se på en karta att kontinenterna passar som bitar i ett pussel, och det är således märkligt hur sent (1950-tal) teorin kom att etableras.
Den mer suddiga medicinska vetenskapen är fylld av samma slags konsensus genom historien, från åderlåtning till moderna och ytterst seglivade moderna doktriner om mättat fett och rött kött som sjukdomsalstrande – det sistnämnda alltjämt gällande överideologi, trots ett prekärt bevisläge som berättar om andra mekanismer.
Inte all vetenskap står på samma hylla, utan det finns en given hierarki i termer av förutsägbarhet, noggrannhet och så vidare, från den mest hårdkokta partikelfysik till den flummigaste genusvetenskap. Här hamnar den unga och interdisciplinära klimatvetenskapen någonstans i mitten av spektrat, och det är typiskt att det är just i en sådan som politisering och polarisering uppstår, på samma sätt som i den medicinska näringsläran.
Man kan alltså inte åberopa «vetenskapen» som en obestridlig källa till sanning och vederhäftighet, eftersom inte all vetenskap har samma prediktiva förmåga, och eftersom även den mest etablerade av vetenskapliga discipliner har grenar med mer skakigt fundament (som «mörk materia»).
På samma sätt kan man inte åberopa «konsensus» inom någon vetenskaplig gren, eftersom sådant inte har vetenskaplig relevans. «Konsensus» ska istället förstås som en politisk term att drämma folk i huvudet med, under den felaktiga föreställningen att vetenskapen står under något slags demokratisk förankring kring någon hypotes (som «mörk materia»).
För övrigt gäller att 1 + 1 = 0 (i den cykliska gruppen ℤ₂ av heltal modulo 2), och även den enklaste av vetenskapliga utsagor kan alltså vara mer komplex än man i förstone tror.