Försvarsbudgeten höjs kontinuerligt under den krigspsykos som har drabbat landet och som ett resultat av anslutningen till en förlegad militärpakt. Samtidigt skickas materiel till det svarta hål som utgörs av Ukraïna, kanske snart omfattande ett antal Jas-39 Gripen för en halv miljard stycket.
Men då måste man också spara in på annat, eftersom kakan så att säga inte blir större, särskilt inte under den recession som är ett resultat av energikris, sanktioner och andra galna politiska beslut. Drar man månne åt svångremmen i migrationen?
Nej, det är istället välfärden som angrips genom höjda patientavgifter vid vårdcentraler och akutmottagningar. «Regionerna» (länen) har ansträngd ekonomi till följd av inflation och en rad systemiska fel, och lyder därför under sparbeting. Kostnaderna vältras emellertid över på patienterna istället för att angripa sagda systemfel.
Visserligen har man på en del håll dragit ned på inköp av de välfärdsparasiter som går under benämningen hyrläkare och -systrar, opportuna element som utnyttjar välfärdssystemet för egen snöd vinning, men en konsekvens är samtidigt att man då dras med brist på personal, eftersom man tydligen inte kan dimensionera personalstyrkan.
Det är konstigt, eftersom vården mest har vuxit med administratörer vars uppgift det är att genomföra sådan planering. Resultatet är emellertid bara mer komplexitet och friktion i systemet, eftersom fokus flyttas allt mer från kärnuppgiften. Man kanske skulle ansa i ogräset bland pärmbärare som komplement till att sparka ut hyrpatrasket?
Bristen på sjuksystrar kan man enkelt lösa genom att erbjuda betald utbildning. Senast jag tittade låg arbetslösheten på åtta procent, bland vilket klientel man ledigt finner adekvat stoff för uppdraget. Det är kostnadsmässigt win-win, eftersom arbetslösa betingar lika mycket på totalen men utan att tillföra något, men tydligen finns det en lång rad andra politiska käpphästar som förhindrar effektivisering av det slaget.
Men populasen har även egen förskyllan i utvecklingen, då man missbrukar välfärden genom att besöka vårdcentraler för förkylningssymptom och andra lindriga besvär hos sig själv eller avkomman, inte sällan i syfte att försöka prångla ut lite extra ledighet genom «vabb» eller «sjukskrivning». Till skaran hör även snöflingor bland bortklemad sojaungdom som inte riktigt har förstått att vinterkräksjuka och andra virussjukdomar inte har någon annan behandling än att vänta ut förloppet.
I den meningen är höjd patientavgift ett rimligt incitament för att hålla borta parasiterna från vården, men problemet är att det främst drabbar den mindre andel personer som lider av verklig sjukdom som inte är självförvållad genom usel diet eller annan livsstil, det vill säga välfärdens egentliga målgrupp. Högkostnadsskydd kanske underlättar, men bättre vore att differentiera avgifterna på annat sätt.
Man kan notera att man under dessa omständigheter i vissa kretsar – exempelvis Expressens ledarredaktion – förespråkar att vården dessutom ska bekosta folkets livsstilsorsakade välfärdsproblem genom att förskriva semaglutid för att bekämpa övervikt, under den felaktiga föreställningen att detta skulle medföra besparingar i vården. Felaktig, för att sådan «medicinering» inte angriper underliggande orsaker, utan plåstrar om på ytan genom symptomlindring.
Regionerna borde istället göra tvärtom, det vill säga bli betydligt mer restriktiva med förskrivning av läkemedel överhuvudtaget. Symptomatiskt nog kostar läkemedel för diabetes tio miljarder per år, till vilket även kommer lika stor kostnad för patientvård, även det en form av symptomlindring medelst metformin, insulin och annat istället för att angripa livsstilen – varför inte förskriva ketogen diet och motion till såväl diabetiker som tjockisar som ännu inte hunnit insjukna?
Begrundar man läkemedelsstatistiken ser man likaledes hisnande belopp för moderna bokstavssjukdomar som ADHD, som främst omfattar yngre generationer. Bland äldre knarkar inte mindre än åttio procent blodtryckssänkande medel, och en stor andel inmundigar även statiner, blodfettsreglerande medicin och andra mer eller mindre värdelösa (men dyra) preparat. Även den gruppen kunde enklare behandlas med korrekt diet och friskvård.
I det produktiva skiktet dominerar antibiotika, värktabletter och allergimediciner, men även sömnmedel, lugnande medel samt opioider – även Sverige tycks ha en fentanylkris, om än av mer dolt slag. Värktabletter – på recept – skrivs ut till över en miljon patienter per år, överträffat bara av blodtryckssänkande medel, och strax före antibiotika – vad hände med snacket om antibiotikaresistens?
Nog finns det utrymme att banta vården ordentligt, utan att för den skull göra avkall på den egentliga kvaliteten. Men för det krävs politiskt mod att angripa privilegier och administrativa flaskhalsar på regional nivå, samt att tänka nytt i en lång rad avseenden. Sådant mod står nog inte att finna, och därför fortsätter välfärden att försämras i takt med att befolkningen blir allt sjukare.
